De förbannade åren 2020

Året är 1940 och den församlade danska överklassen är lyckligt omedveten om den snara tyska ockupationen av sitt land. Det utbyts artighetsfraser och skålas i champagne. En målning med familjen i centrum av händelserna ges som present. Enade i harmoni. Men inte länge till.

Snart nog kapitulerar den danska regeringen inför nazisternas övermakt och slitningar uppstår i familjen Skov där fabriksägaren Karl agerar välvillig patriark, hans hustru Eva (Bodil Jørgensen känns igen från von Triers "Idioterna") är en välmenande men världsfrånvänd idealist och de fem barnen försöker skapa sig en egen identitet inom ramen för det konventionella hushållet. Fasaden av oantastlig enighet krackelerar när tyskarna drar åt tumskruvarna om den danska självständigheten.

 

När Evas barndomsvän Veronika (svenska Melinda Kinnaman) tillsammans med sin make oväntat dyker upp i familjens gods förbyts glädje i missmod. De två judarna har flytt undan nazisterna i Tyskland och är rädda för sina liv. Inledningsvis är man optimistisk och tror att makarnas rädsla är överdriven. En tanke som slås i kras när gästerna grips av dansk polis mitt i en middag. Trots detta fortsätter familjen Skov ha skygglapparna på så länge det går – ändå tills de tvingas välja sida i den nya verkligheten.

Det tar emot att kritisera filmer som folkbildande filmer som "De förbannade åren".

 

Man kan uppskatta intentionen att skildra hur svårt det är att förlika sig med auktoritära övergrepp när man har åtnjutit skyddsprivilegier i hela sitt liv. Men samtidigt är filmen så antiseptisk, så berövad någon nerv och skitighet att den i sig blir en spegling av den högborgerliga familjen Skov.

 

Scener som ska vara känsloladdade bränner aldrig riktigt till. Karaktärerna känns ganska platta och till och med en stark skådespelare som Jesper Christensen blir närapå påfrestande i sitt ständiga vacklande mellan olika positioner. Många trådar (som de ständigt återkommande diskussionerna om fabriksproduktion där för övrigt Claes Malmberg syns i en biroll) drar ner tempot. Trots många karaktärer hittar jag ingen som jag blir engagerad i. Filmen gör det mesta för att lansera Aksel Skov (Mads Reuther) som en brinnande frihetskämpe med rättvisepatos. Men inte ens hans hämndmotiv och kärleksintresse lyckas engagera eftersom scenerna är så berövade på nerv och livskraft.

Regissör Refn har inte gjort långfilm på över 20 år och det märks tyvärr. Hög budget och fina kostymer till trots känns "De förbannade åren" som en polerad tv-serie gjort för dansk tv. Det är en anmärkningsvärt ofilmisk film där klippning och tempo passar den lilla duken. Alltför många karaktärer agerar utfyllnad och alltför många scener leder ingenstans. I en serie hade de kunnat komma till sin rätt och utvecklas vidare. Flera av de yngre skådespelarna ger dessutom mer form än innehåll, vilket kan bero på svag regi.

 

Att regissören håller på det bästa för en kommande uppföljare blir uppenbart efter det abrupta och otillfredsställande cliffhangerslutet. Låter man sin publik sega sig igenom två och en halv timmar på halv tomgång blir det snudd på provocerande. Kanske kommer det att bränna till mer uppföljaren, men det är svårt att ha alltför höga förhoppningar.