Dark Horse 2011

Väl ute ur biosalongen vill jag hytta med näven mot Todd Solondz, likt en gammal sammanbiten gubbe som inte förmår sätta ord på en plötslig känslostorm inombords staplar jag runt och mumlar för mig själv med sammanpressade käkar. För vad som i drygt en timme och på ytan förefaller vara en valhänt och sävlig relationskomedi med mörka undertoner har när eftertexterna börjar rulla muterat till något helt annat.

Det räcker inte att konstatera att skratten fastnar i halsen eller att filmens rytm är amatörmässigt ojämn, att komiken ibland blir ofrivillig, att mannen bakom ”Happiness” och ”Welcome to the Dollhouse” har gjort en film som antingen är skräpdålig eller som med mikroskopisk finess illustrerar sitt tema genom sin egen ambivalenta form; som att filmens självbild förlorar sig i bilden av hur den uppfattas och därifrån går åt, ja, helsicke. 

Handlingsmässigt är det enklare: Trettiofemårige Abe är en överviktig och evig förlorare som fortfarande lever hos och av sina föräldrar. Han inleder ett förhållande med den djupt deprimerade Miranda som på sina egna sätt är lika dysfunktionell, bortskämd och självisk som Abe och som inte är tillnärmelsevis attraherad av honom. Båda vill bli vad man kallar för en ”dark horse” – en given förlorare som sent i livets lopp plötsligt börjar vinna. Men vinnare är svåra att hitta i den här filmen.

Delar av mig vill stämpla denna rapport från neurosernas och depressionernas USA med en betygstvåa och aldrig behöva tänka på den igen; andra inre röster vill kalla Solondz senaste lek/genreexperiment/missfoster för smått genial, och ge filmen en fyra. Det enda jag vet med säkerhet är att jag inte skulle rekommendera ”Dark Horse” till någon som föredrar att döma framför att tänka efter. Själv önskar jag uppriktigt sagt att jag aldrig hade sett snusket. Om Solondz skulle vara nöjd med en sådan reaktion har han antagligen lyckats fullständigt i sitt uppsåt. Det gör mig ännu mer irriterad.