Chongqing Blues 2010

Beröringspunkterna är många och känslosamma när fadern Lin återvänder till den familj han en gång övergav. Hans son har dött i ett gisslandrama och de lösa trådarna från den förflutna kräver sitt pris.

Försvunna fäder, också kända som de ultimata svinen, har länge varit en ständig följetång. Det tycks som vi alla lider av den saknad som bara en frånvarande fadersfamn kan åsamka och frågan hägrar, är alla fäder svin? Upplägget här står redan klart och snarare handlar det om ett mänskligt utforskande i övergivandets konst.

På så sätt är "Chongqing Blues" långt ifrån någon nyskapande film, möjligtvis mer suckframkallande tråkigt. Men mycket fördomar till trots är det här en vacker film inte bara till ytan utan också innehåll. Visserligen symboltungt där Xiaoshuai tycks vilja att vi läser in alldeles för mycket i en blick, rörelse eller sak, på gränsen till sentimentalt vårdslöst men för all del, det går vägen.

Porträttet av den far som lämnat sin fru och sitt barn görs lysande av Wang Xueqi där han vilset försöker samla spillrorna av ett liv. Varken  överdrivet eller explosivt lyckas en stark ensemble överlag förmedla en berörande berättelse genom djupa om inte alltid långvariga karaktärer.

Den visuella kompositionen liknar i mångt och mycket den berättade kärnan i filmen. Ju längre in man kommer desto mer imponerande blir Xiaoshuais sklicklighet vad gäller klippning och öga för bilddetaljer. I synnerhet de korsklippta tillbakablickarna skickar välbehagliga rysningar genom vilken filmfantast som helst.

Och intresset för en inte helt originell film uppehålls genom ett konkret innehåll. Det är tänkvärt och som utger sig för att vara ett utforskande i föräldraskap och bekännelse. Det lär knappast falla alla i smaken ,asiatiskt fädersdrama, det säger sig självt men "Chongqing Blues" är ett visuellt stycke film som är värd sin tid och uppmärksamhet.