Call Me By Your Name 2017

Romantik Drama
USA
132 MIN
Engelska
Franska
Tyska
Italienska
Call Me By Your Name poster

Synopsis

Filmen utspelas i norra Italien sommaren 1983. En amerikansk-italienare är förälskad i en amerikansk student som kommer för att studera och bo hos hans familj. Tillsammans upplever de en oförglömlig sommar full av musik, mat och kärlek som för evigt kommer att förändra dem.
Ditt betyg
4.7 av 13 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Jonna Vanhatalo

21 februari 2017 | 10:00

En av de vackraste kärlekshistorierna jag sett

Detta är en av de vackraste och mest härliga kärlekshistorier som jag någonsin sett skildrad. ”Call Me By Your Name” är en otroligt fin film som med de mest självklara och okonstlade medel berättar det många gånger svåraste som finns i livet att uppleva – den första och hopplöst intensiva kärleken. Detta är så hejdlöst bra, så övertygande och helt enkelt ljuvligt att jag efteråt vill ställa mig upp och ropa "bravo Luca, bravo".
Luca Guadagnino är den italienske regissören som 2009 gav oss den utomordentliga ”Kärlek på italienska” med bland andra Tilda Swinton. Häromåret gjorde han den närmast lika angenäma ”A Bigger Splash” också den med henne i en av huvudrollerna. Nu har italienaren skapat ännu en film i vilken Swinton förvisso inte syns till, men som verkligen förtjänar att uppmärksammas av alla och som redan, med rätta, har hyllats runt om i världen. 

Elio är en 17 årig kille någonstans i norra Italien. Han bor med sin mamma och pappa i ett stort hus i vilket de hyr ut ett rum över somrarna till en utvald amerikansk student. Sommaren 1983 är det Oliver som flyttar in i rummet intill Elio och ingenting den sommaren blir sedan som något annat innan. 

”Call Me By Your Name” är en sensuell film om att söka sig själv, att hitta den samma och också att förhoppningsvis kunna förbli sann mot denne. Det handlar om den första kärleken och lika mycket om att vilja men inte våga, fast kanske till sist ändå.

Det är ett ofta soligt och liksom bubblande Italien som står bakgrund för Guadagninos filmer, också här. Det visuella är frodigt, människorna, maten, miljöerna, allting är väldigt mycket, så som det ofta är i Italien, och detta balanserar fantastiskt väl det mer finstämt passionerade, men ändå lågmält intensiva som händer under ytan. Den underbara musiken, som förutom diverse klassiska stycken och tidsenligt 80-talsdisco, består av några nyskrivna och för berättandet väldigt betydelsefulla låtar av Sufjan Stevens och ackompanjerar ytterligare de groende känslorna.


Luca kittlar vår fantasi genom våra öron men också genom andra sinnen och via dem våra smaklökar. Som så ofta innan, använder han matpoesi som metafor för livet och aldrig har jag varit så sugen på löskokt ägg som under filmen och sällan så törstig på aprikossaft. 

Huvudpersonen Elio spelas av en lysande Timothée Chalamet (Oscar till denne kille!) som med varje blick säger allt och lite till. Armie Hammer som Oliver är också övertygande och de två är minst sagt helt makalösa ihop. Deras kemi och lekfullhet, nervositet och spirande lusta är så påtaglig, så smittande, att jag utan eftertanke identifierar mig med dem båda och lever mig in i deras virrvarr av känslor och åtrå.


Ännu en gång slår det mig med största tydlighet hur lite kön betyder när det kommer till kärlek och det är som alltid en lika härlig som befriande övertygelse. Här är det helt enkelt två människor, varken mer eller mindre, som finner varandra och sig själv i speglingen av den andre personen. Såklart skapas viss dynamik av det faktum att romansen är mellan två unga män i ett katolskt Italien på 80-talet, men samtidigt är kön hela vägen en ickefråga och något ytterst sekundärt.

Och i alla fall jag är väldigt lycklig över att Guadagnino väljer att skapa ett drama på andra än dem förutfattade förutsättningarna. Dramat här är istället förälskelsen själv, inte vad andra tycker om saken. Filmen tar upp allmängiltiga frågor om hur det är att falla för någon, att oroa sig över om ens känslor är besvarade, om att hoppas och att längta. Och det räcker väldigt bra så. 

”Call Me By Your Name” är en särdeles oemotståndlig och känslosam film som med sina 2 timmar och 10 minuter kan på förhand stressa upp den mest tidspressade. Dock känns filmen aldrig det minsta utdragen, inget är för mycket eller i slutändan onödigt. Precis allt faller istället helt rätt och hittar sin självklara plats i helheten varför resultatet också blir så här mästerligt. Bravo!
| 21 februari 2017 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Call Me By Your Name
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu