Bridget Jones dagbok (2001)

Det var en gång en brittisk, lagom rund kvinna i sina bästa år vid namn Bridget Jones. Hon har högtflygande ambitioner och en tydlig bild av hur hon ska vara: smal, intelligent, charmig, och allra helst med en självfrände vid armen. Allt det där som hon inte är, eller har. På nyårsafton bestämmer hon sig för att det till slut är dags för en förändring och gör därmed en lista på nyårslöften. I filmatiseringen av hennes dagbok skildras detta år ur hennes liv och visar att det nog inte var så enkelt som man kan tro.

Filmen börjar med Bridgets röst svävande genom långsamt fallande snö. Trots att voice-overs oftast känns som ett oturligt misstag fungerar det här förvånansvärt bra. Vi får både känslan av en återberättad dagbok, det mer sagolika elementet som utgörs av alla paralleller till "Stolthet och fördom" och dessutom det humoristiska inslaget av Bridgets snabbt växlande tankegångar och usla självinsikt.

"Bridget Jones dagbok" blev en succé när boken kom ut under 90-talet och filmen kom ut några år senare. En bok och film om en kvinna så långt ifrån perfekt som Bridget Jones blev befriande i en värld där alla förväntas vara mer och mer fulländade. Hela konceptet lever på en igenkänningsfaktor som fortfarande bränner. Bridget är många goda saker, men hon är också lite väl snabb till att dra slutsatser, ytlig, klumpig och ofta väldigt socialt obekväm. Hon personifierar det som många tampas med men inte vill prata om och ger oss ett fönster att vädra ur, en chans att känna oss lite mer dugliga. För hur många av oss har egentligen åkt med rumpan före in i en kamera under direktsändning? Precis. Porträttet av Bridget är däremot träffsäkert, i tiden och framför allt hejdlöst roligt. 

Den moderna kvinnan står extra tydligt bredvid det faktum att hela historien är en nytolkning av Jane Austens "Stolthet och fördom", förflyttad till 90-talets London. Bridget, Elizabeth, jobbar på ett förlag i stället för att bo hemma och kämpar för att få en make i dagens fartfyllda samhälle och dejtingvärld. Mr. Darcy är en känd, rik advokat och bekant till familjen. George Wickham, här Daniel Cleaver, är Bridgets chef och den snygge, lögnaktige förföraren. Det är ett smart upplägg, där både likheter och skillnader ger en kick till de som tycker om Austens förlaga. Självklart vet man redan från början hur det kommer sluta, men till skillnad från många filmer med ett triangeldrama känns detta fortfarande spännande. Hela scenen med Bridget springande i inte mycket mer än trosor genom snön är ett enda lyckorus. Lite som hela filmen, faktiskt.

Nästan det enda som skaver är det faktum att hon så ofta får rollen som damen i nöd. När hennes soppa blir blå är det själklart Darcy, riddaren i skinande rustning, som hjälper henne, likaså när hon återigen håller på att sabba sin karriär. Bridget är ofta väldigt beroende av männen, även om hon definitivt tar sig i kragen till slut. Men hon klarar det oftast inte själv. Samtidigt behöver vi väl alla hjälp ibland, men kanske inte tvunget från romantiska intressen. Ändå känns filmen rätt befriad från läxor att lära oss utan visar snarare en av alla kvinnor i världen utan att lägga något större värde vid hennes handlingar. Bridget bryter sig ändå loss från ett uselt förhållande för sin egen skull (i en scen man inte kan låta bli att ropa högt till). Om det är någon den lär oss, så är det endast att man är värd att älskas som man är. Men det känns aldrig som att man blir påtvingad en åsikt man själv inte delar. I slutändan är det också Bridget som väljer sig själv framför ett uselt erbjudande av så kallad kärlek. You go, Bridge.

"Bridget Jones" håller än idag. Som en riktigt bra romantisk komedi bör får den oss att skratta, känna igen oss och heja på kärleksparet som en annan fotbollsfanatiker, även om det nog inte är några direkta gapskratt. Det är snarare feel-good än humor som får tårarna att rinna och magar att krampa. Filmen har heller knappast något större djup, men det hör sällan genren till. Med sitt speciella berättarsätt och Renée Zellweger, som ju fick en Oscarsnominering för rollen, blir filmen ändå något helt eget. 

Så, Bridget, jag hejar på dig. Du är bäst (även utan Darcy).

Sofie Eliasson Skribent