Breathe In (2013)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
När en utbytesstudent kommer till en liten amerikansk stad, utmanar hin balansen i sin värdfamiljsliv och förändrar deras liv för alltid.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BREATHE IN

Vackert, välspelat men banalt
Stockholms filmfestival 2013 - Guy Pearce är den typen av karaktärsskådespelare som dyker upp i de mest oväntade sammanhang men alltför få huvudroller. Här får vi chansen att njuta av hans talang i en roll som inledningsvis inte känns självklar men som han så småningom anammar med bravur. Sällan har vi sett honom utstråla sådan känsla för underlägsenhet, ensamhet och längtan som i rollen som pianoläraren tillika cellospelaren Paul.

Paul drömmer gärna tillbaks till sin tid i ett vad hustrun (Amy Ryan) kallar "garageband" och har nu chansen att få en temporär stol i en orkester han spelar med. Tillvaron vänds dock upp-och-ner när familjen tar emot brittiska utbytesstudenten Sophie (Felicity Jones). De två finner kontakt i all sin utanförskap. Sophie har en kopia av "Jane Eyre" i bagaget. Ni förstår var det hela leder...

Det är synd och skam när en sådan stark, snygg och välspelad film "Breathe In" får en så pass banal historia att jobba med. För här finns talang som heter duga. Skådespelarna är inte oväntat men desto mer tillfredställande suveräna. Pearce har fin kemi med Jones och båda använder minimalt, effektivt minspel för att förmedla en under ytan bubblande passion (även om den senares gråtmilda rådjursögon distraherar i några scener).

Däremot är det Ryan och den ljuvliga Mackenzie Davis som dottern i familjen som gör starkast intryck. De förvandlar karaktärer som lätt kunnat bli svala bakgrundsstereotyper till spännande och intressanta människor som vi vill veta mer om. Och därav ett av filmens stora problem - man blir mer intresserad av birollerna än huvudkaraktärerna.

För även om det finns en lockande intensitet i den hemliga relationen mellan pappan och tonårsflickan som bor i hans hus men det går att inte att frångå det faktum att det är en historia vi sett förut. Den äldre, livströtte mannen som möter och inspireras av ung, vacker kvinna är en filmberättelse äldre än hjulet. Det är visserligen en av de bättre försöken men känslan av déjá vu går inte att skaka av sig. Och när allt är sagt och gjort så känns även slutet rätt uppenbart.

Och riktigt synd är det. För regissören Drake Doremus (som senast gjorde fantastiska "Like Crazy" med Jones) berättar med finkänslig hand, vågar vila med bilderna och litar på sina skådespelare. Det är en vacker film som man lätt rycks med i. Och aktörerna levererar - särskilt unga Laura Dern-kopian Davis vill man i framtiden se mer av. Filmen hade bara behövt en mer originell historia för att bli mer minnesvärd. Att mamman fått ihop det med en yngre man istället hade till och med varit en förbättring.

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler