Bombshell 2019

”Bombshell” är ett både viktigt och underhållande drama baserat på skandalen som skapade rubriker för bara några år sedan, när kvinnliga anställda på den konservativa TV-kanalen Fox News talade ut om de sexuella trakasserier de utsatts för av nätverkats chef Roger Ailes (fenomenalt porträtterad av John Lithgow med lösdubbelhaka och omgjord kropp som lätt kan ge Oscars för bästa makeup).

Det är en intressant inblick vi får om kvinnornas plats i Fox-kulturen, hur de spelas ut mot varandra och maktstrukturen överlag. Det känns som manusförfattaren Charles Randolph haft väldigt roligt när han komponerat miljön och dess konservativa karaktärer som dyrkar Fox, pistoler och nationalism. Samtidigt gör han dem rättvisa och tar inte billiga poäng genom att fördumma eller förlöjliga någon (jo, kanske litegrann, någon gång), utan visar upp ambitiösa kvinnor som är produkter av sin tid och miljö.

Filmen låter tre av kvinnorna stå i centrum; Megyn Kelly (Charlize Theron), Gretchen Carlson (Nicole Kidman) och Kayla Pospisil (Margie Robbie). Den sistnämnda är ett fiktivt porträtt som fungerar som en sammansmältning av alla de kvinnor som utsatts för Roger Ailes ovälkomna närmanden, och står också för en av de starkaste scenerna som visar hur lätt sexuella trakasserier kan smyga sig på.

Scenen är genialiskt enkel och visar hur ambition och karriärsdrömmar kan överskugga omdömet av någon man ser upp till. Skillnaden är ju så liten mellan att ställa sig upp och snurra runt för att visa att man kommer se bra ut på TV (standardprocedur under Rogers intervjuer enligt filmen), att lyfta på kjolen en aning för att visa hur benen ser ut (som ska hålla tittarnas uppmärksamhet om segmentet blir lite långt, så att de inte byter kanal), och fortsätta lyftandet på Rogers order tills kjolen är så högt uppdragen att det inte bara är benen som visas. Och skammen som följer, när en rodnande Kayla ber Roger att inte berätta för någon vad som skett, utan att begripa hur hon spelar honom i händerna. Det går inte lång tid innan hon blir inkallad till hans rum igen...

Regissören Jay Roach förmedlar skickligt den småkusliga obehagskänslan som ligger i luften runt kvinnorna på Fox, deras blickar, hur de tittar ner när ämnet om trakasserier kommer upp, och han lämnar det osagt om det rör sig om medkänsla eller om de alla är offer? Gretchen Carlson är den första att tala ut, när hon avskedas efter att ha anklagats för att vara feminist och inte passa in i Fox företagskultur. Hon väljer att stämma Roger för de trakasserier hon fått utstå, men vad hon inte räknat med är hur svårt det visar sig bli att få andra kvinnor att också öppna upp. 

Megyn Kelly, till exempel, Fox stjärnreporter, som vägrar kommentera anklagelserna. Vi minns väl alla kalabaliken inför valet 2016 när hon blev måltavla för presidentkandidat Trumps svartmålning via twitter, men även den märkliga försoningsintervjun efteråt? Filmen visar upp stressen hon levde under med hotelser och till och med ett förgiftningsförsök av Trumps supportrar (styrkan i deras lojalitet förvånade även nätverket), men också det komplexa förhållandet mellan offer och förövare då det var just Roger som fanns vid hennes sida, stöttade henne och gav råd under den svåra tiden. (För övrigt är det kanske inte någon slump att filmen släpps så här inför valet 2020 - även om den är opolitisk och inte tar sida för republikaner eller demokrater känns den som en liten varning för Trump...)

Det är inte för inte som Theron har Oscarstippats redan nu! Filmen börjar med hennes röst, och även om vi hör att det är hon låter hon också som Megyn Kelly. När vi sedan ser henne – det är som om de två kvinnorna smält ihop till en! Jag fattar att jag tittar på Theron, men det känns som jag ser på Kelly. Natalie Portmans sätt att tala och klä sig i ”Jackie” känns som att klä ut sig på roliga timmen i jämförelse.

”Bombshell” är ett stycke viktig samtidshistoria som utan att gräva alltför djupt i några psyken ändå lyckas förmedla en hel del om människans natur, gruppdynamik, och hur maktmissbruk av det här slaget kunnat pågå i så stor omfattning. Möjligtvis finns där någon tråd som skulle kunnat följas upp lite mer uttömmande men helheten är en njutningsfull filmupplevelse som väger mellan fyra och fem poäng. Skådespelarprestationerna och det viktiga temat lyfter dock upp den till full pott.