Apornas planet: Striden 2017

Action Sci-Fi
USA
140 MIN
Engelska
Apornas planet: Striden poster

Synopsis

I den tredje filmen om ”Apornas planet” tvingas Caesar och hans apor in i en dödlig konflikt med en mänsklig armé ledd av en hänsynslös överste. Efter att aporna genomlidit fruktansvärda förluster brottas Caesar med sina mörka instinkter och påbörjar sin jakt på hämnd. När de till slut möts öga mot öga, kämpar Caesar och översten i en storslagen strid som kan avgöra ödet för båda arterna och planetens framtid…
Ditt betyg
3.7 av 61 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Jakob Åsell

11 juli 2017 | 20:36

Slutkapitlet på en trilogi väl värd att efterapa

Nästan femtio år efter att den första filmen i Apornas planet-serien såg dagens ljus - då Charlton Heston kraschlandade på jorden som aporna tagit över - stänger Matt Reeves boken för en vitaliserad b-filmstrilogi. En serie som trots en haltande final hör hemma i science fiction-filmens finrum.
Den första nyinstallationen av Apornas planet-filmerna “Apornas planet: (r)Evolution” varnade människan för riskerna med att leka gud, varpå klankrigens “Apornas planet: Uppgörelsen” blev ett våldsamt inlägg mot rasintolerans. Det avslutande kapitlet i trilogin “Apornas planet: Striden” är ett stökigare stycke med mindre träffsäker allegorisk funktion men i centrum står en historia som kretsar kring hämndens mörka spiral.
 
“Striden” tar vid där den förra slutade och vi möter åter schimpansen Caesar (Andy Serkis) i de djupa nordamerikanska skogarna där han leder en decimerad skara primater. Hans grupp tvingas snart söka ett nytt hem då de jagas av överlevande mänskliga (ish) soldater under ledning av en hänsynslös överste (spelad av en krampaktigt Kurtz-tokig Woody Harrelson).
 
Efter att ha blivit förrådd av en av sina egna ger sig Caesar tillsammans med en grupp av sina närmsta ut på ett hämnduppdrag som kommer att sätta allt på spel för båda arternas överlevnad. Steg för steg har den nya Apornas planet-trilogin skiftat perspektiv bort från människorna till att nu avsluta i en historia helt berättad ur ap-perspektiv. Specialeffekts-utvecklingen sen 2011 har gått hand i hand med denna resa och det visuella slutresultatet i “Striden” är verkligen ap-bra.
 
Apornas utveckling till flerdimensionella varelser stärks även av ett manus där de överlevande människorna i kontrast, har degraderats till ett historiens avskum som man inte behöver vara primat för att vilja kasta sin avföring på.
 
Även om striden mellan arterna här är mer storvulen än i “(r)Evolution” så var Caesars slitning mellan dessa två världar, sin mänskliga familj och sin egen art, mer intressant i den första nyinstallationen där James Francos Will kvarstår som filmseriens bästa mänskliga karaktär. Där fanns konflikten inbakad i berättelsen och den behövde aldrig forcerat artikuleras för att begripas, vilket resulterade i en nivå av filmberättande som som det bombastiska slutkapitlet aldrig lever upp till. Detta trots att regissören Matt Reeves nästan slår knut på sig själv med otaliga parafraseringar av alltifrån John Ford till "Apocalypse Now" och Andra Moseboken.
 
Reeves final slår sannerligen på stora trumman med effekter i världsklass, ett storslaget soundtrack och vidunderligt vackra vyer som minner både om den gamla skolans mastodontfilmer och westernklassiker. Men som fristående film har “Striden” sina klara brister, nedtyngd av en utdragen mellanakt som inte handlar om någonting alls trampar både primater och människor vatten inför en ofrånkomlig slutstrid som slarvar bort både logik och de avgörande ögonblicken i modern blockbuster-tradition.
 
Kejsare och stjärna är och förblir Caesar - filmseriens självklara mittpunkt som vuxit både som karaktär och teknisk landvinning i sin vansinnigt mänskliga motion-capture-skrud. Filmhistoriens tidiga filmskapare och kritiker hyllade närbilden på det mänskliga ansiktet som essensen av filmen, det mest kraftfulla verktyget i en filmskapares verktygslåda där ögonen är fönstret till den mänskliga själen och närbilden fönstret till karaktärernas känslor.
 
När Matt Reeves och hans fotograf Michael Seresin här självsäkert skjuter fram kameran till en närbild mot Caesars nedtonat uttrycksfulla ansikte i “Striden” så skjuter man även fram positionerna för ett av framtidens stora filmiska verktyg. Man gör det med vetskapen att den “kusliga dalen” för datorgenererade ansikten är passerad och att publiken nu ser rakt in i ögonen på en besjälad varelse. En digital varelse besjälad av en av vår tids mest underskattade skådespelare - Andy Serkis, som tillsammans med teamet bakom förtjänar en hel klase statyetter för sin deras otroliga arbete med Caesar.
 
“Striden” haltar betänkligt på mållinjen men en suverän Andy Serkis fyller ut sin apkostym med tillräckligt med själ och gravitas för att bära trilogin i mål samtidigt som Reeves undviker att förlora 70-talsseriens B-filmsidentitet på vägen. “Apornas planet: Striden” är som helhet en sofistikerad popcornrulle som trots sina brister är svår att hålla sina stinkande tassar borta från.
| 11 juli 2017 20:36 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (3)
3
väldigt bra avslut på en stabil trilogi
Läs mer
4
För ovanlighetens skull så är den tredje episoden i denna filmserie den klart bästa! Till skillnad från de två föregående filmerna så fokuserar man nu nästan uteslutande på Caesar och hans apor och det är en förbättring, i alla fall från förra filmen då människodelarna inte var så väldigt intressanta, enligt mig. Jag älskar karaktärerna i den här filmen. Caesar, Maurice och även nykomlingarna Nova och Bad Ape. Bad Ape var dessutom en risk som fungerade, i och med att han skulle figurera som en slags comic relief och dessa inte brukar vara så minnesvärda karaktärer, men han var med i lagom mängd och användes på bästa sätt. Woody Harrelson passar verkligen som skurk, men jag önskar att man hade gjort något lite mer med honom. Men i överlag, som sagt, briljerar den här filmen. Matt Reeves är utmärkt som regissör, effekterna är asgrymma och skådespelarna är utmärkta. Som kritikerna säger så ska man inte förvänta sig en krigsfilm, även om "war" används i titeln, men som de flesta är överens om så är det en väldigt, väldigt bra film. "Apornas planet: Striden" får en solklar fyra i betyg av mig!
Läs mer
4
Nu har äntligen den efterlängtade finalen av den senaste "Planet of The Apes" trilogin fått biopremiär och jag har därmed varit och sett den. Jag ska nu berätta med denna filmrecension vad jag tyckte. Men först lite om handlingen. Efter att aporna genomlidit fruktansvärda förluster brottas Caesar (Andy Serkis) med sina mörka instinkter och påbörjar sin jakt på hämnd. När de till slut möts öga mot öga, kämpar Caesar och översten (Woody Harrelson) i en storslagen strid som kan avgöra ödet för båda arterna och planetens framtid. Den första filmen i denna trilogi som hette "Rise of The Planet of The Apes" satte verkligen prägeln för hur den här historien borde filmatiseras. Många försök har gjorts. Bland annat en b-films trilogi med Charlton Heston i en av huvudrollerna med en efterföljande serie. Samt så gjorde Tim Burton ett halvlyckat försök till en reboot som kom ut 2001. Men ingen av dessa försök har direkt lyckats leverera. Det var som sagt först med "Rise of The Planet of The Apes" som kom ut för 6 år sedan som historien fick det djup den behövde. Uppföljaren "Dawn of The Planet of The Apes" som kom ut 2014 lyckades även den att leverera och hålla intresset uppe för ytterligare en avslutande film i trilogin. Och nu när jag har sett "War for The Planet of The Apes" som är den avslutande delen så kan jag inte annat än konstatera att det även blev en värdig avslutning som levererades. Säcken knyts ihop på ett bra sett i den sista slutstrid som de föregående filmerna har hintat om. Allt är väldigt visuellt vackert i ett dystopiskt vinterlandskap. Aporna är även denna gång väldigt välgjorda så att det är väldigt svårt att genomskåda att de är människor förvandlade till apor med hjälp av digitala effekter. Den här trilogin har tjänat mycket på skippa en massa komplicerade science fiction inslag om svarta hål och tidsresor. Det var nog mest den biten som Tim Burtons version förlorade på. Samt fick man ingen direkt förklaring på varför aporna blivit ondskefulla och börjat behandla oss människor som slavar. Den förklaringen levereras bättre i de här tre filmerna. Vad som är intressant med just den här tredje filmen är att man helt och hållet får se filmen ur apornas perspektiv och att människorna helt och hållet har förvandlats till avskum och skurkar som inte förtjänar att vara den dominerande rasen på vår planet. Det känns lite svårt att recensera den här filmen som en fristående film eftersom trilogin den ingår i känns som en enda lång film. Så det här får i princip bli en sammanfattande recension på hela trilogin. Man fick den storslagna avslutningen som man förväntade sig och något som generellt kännetecknar alla tre filmerna i trilogin är att de trots att de är inspelade i 3D inte överdriver med effekterna. Filmerna känns ändå väldigt avskalade och realistiska vilket är ovanligt idag så fort 3D-effekter är involverade. Jag kan starkt rekommendera filmen "War for The Planet of The Apes" som den värdiga avslutning på trilogin som man hade förväntat sig. Dock bör man nog ha sett de två andra föregående filmerna för att hänga med. Som en fristående film står den nämligen inte så bra på egna ben. En fyra av fem möjliga får filmen av mig i betyg.
Läs mer