About Time 2013

Romantik Drama Komedi Fantasy
Storbritannien
123 MIN
Engelska
About Time poster

Synopsis

När en godhjärtad, men tafatt, ung advokat får veta av sin far att alla män i hans familj kan resa i tiden, beslutar han sig för att försöka använda tidsresorna för att hitta "den rätta", uppvakta henne och starta en familj.
Ditt betyg
3.4 av 654 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Info

Originaltitel
About Time
Biopremiär
18 oktober 2013
DVD-premiär
19 februari 2014
Språk
Engelska
Land
Storbritannien
Distributör
Universal Pictures
Ålder
7 år
Längd

Recensent

Jake Bolin

29 september 2013 | 12:01

Sötporr till max

"About Time" vill vara förtjusande i nästan varenda enskild bildruta, och det är ju sådär, att även om man bara får äta godis till middag så blir det till slut tröttsamt det också.

Richard Curtis är den engelske herre som i egenskap av manusförfattare gav oss "Fyra bröllop och en begravning", en osedvanligt lyckad romantisk komedi som fortfarande håller för repriser på TV4 sju gånger om året, och som på gott och ont lade fundamentet till Hugh Grants hela karriär.

Som regissör står Curtis även bakom både "Love Actually" - som tack vare sina skådespelare ändå är en mycket njutbar upplevelse - och har skrivit "Notting Hill", som undantaget Rhys Ifans sluskige rumskamrat enbart är fånig och tillgjord. Balansen mellan just utstuderat övergullig komedi och vältajmad ironi har inte alltid suttit perfekt genom Curtis karriär.

I samband med lanseringen av "About Time" har denne åldrade regissör annonserat att han nu tänker pensionera sig från filmbranschen. Kanske har vetskapen om detta beslut bidragit till det faktum att hans sista film är den sötsliskigaste hittills i en lång rad av historier med fumliga engelsmän som försöker få ihop det med bedårande kvinnor under förvirrande och tokroliga omständigheter.

Här verkar Curtis medvetet ha klämt ut det allra sista ur sirapstuben utan någon som helst tanke på att balansera upp slutresultatet med några nypor välbehövlig salta. Det är som att han vill göra ett sista, sockergarnerat statement om livets och kärlekens toppar och dalar och nödvändigheten i att acceptera både det goda och det onda med jämnmod.

På sin tjugoettårsdag får den gänglige och rödhårige Tim veta Den stora släkthemligheten av sin far (en ovanligt ljuvlig Bill Nighy, även mätt med Bill Nighy-mått): Männen i familjen kan, efter att ha uppnått myndig ålder, resa bakåt i tiden. Med denna fantastiska förmåga förknippas inga egentliga komplikationer - i tidsresafilmer brukar det ju annars vara både krångligt och direkt livsfarligt att mecka med det förflutna.

Så inte här: Tim kan till exempel göra om sina tafatta raggningsförsök - han blir nämligen kär i en kvinna som spelas av Rachel McAdams - hur många gånger som helst. Om det inte blir rätt första gången så är det bara att testa igen. Det är överflödigt att hävda att det greppet inte direkt gör underverk för dramaturgin eller känslan av att saker och ting kan gå åt skogen. Det blir Stålmannen utan kryptonit, inget riktigt allvarligt kan inträffa.

Först i tredje akten introduceras ett smärre krux i samband med tidsresandet, men vid det laget har mitt mentala blodsockervärde slagit i taket för länge sedan. Mest beror det på att Curtis och hans fotograf filmen igenom ägnar sig åt vad jag skulle vilja kalla "sötporr". De har helt enkelt förälskat sig i Rachel McAdams leende och charm. Hennes karaktär säger gulliga saker, fnissar och prövar klänningar framför spegeln, det är tveksamt om hon under hela filmen får ur sig en enda negativ replik.

Hon har bara till uppgift att vara näpen, åtråbar och lite småcrazy, den ultimata rom-com-kvinnogestalten i Curtis filmiska universum, med lika mycket substans som en glaserad pappskiva. Det här är på inget sätt Rachel McAdams fel - hon råkar bara vara med i en film som tolkar begreppet "feelgood" som att det helst inte ska finnas ens en tillstymmelse till "feelbad" för att skapa dynamik i historien.

I formen av ett avsnitt i en episodfilm som "Love Actually" hade den bärande idén bakom "About Time" förmodligen fungerat utmärkt. Att uppleva den som långfilm får mig att nästan vilja åka tillbaka i tiden och se något annat.

En människa klarar bara så mycket übermysighet.

| 29 september 2013 12:01 |