"Transformers är bad-ass!"

25 Juni 2009 | 19:05

"Transformers är bad-ass!"

Att rädda världen en gång räckte visst inte. Nu står planetens öde på spel igen, och bara en man kan ställa allt tillrätta – Sam Witwicky. Men "Transformers"-uppföljaren var ingen dans på rosor. Spelad av Shia LaBeouf, Michael Bays och Steven Spielbergs gunstling, utsattes Sam för farliga explosioner och stenhård action. Shia verkade dock inte ha så mycket emot det...

Hur känns det att vara tillbaka, efter den strålande succén med första filmen?

Vi har så roligt. Det är som en fem månaders skolbal. Vi älskar att folk älskar det. Det är den största succén jag varit med om. Det är också det mest fysiskt krävande jag någonsin gjort, men med tanke på ekonomin och hur branschen ser ut är vi alla glada att vi har jobb. Det är en välsignelse.

Vad har hänt med din karaktär?

Sam räddade världen, och då blir man väldigt känd, väldigt fort. Men det är inte Sams stil; han råkade bara hamna där. Han var den neurotiske grabben som tvingades in i det hela på grund av sina förfäder. Nu försöker han leva ett normalt liv, han går i skolan, han försöker upprätthålla ett långdistansförhållande med tjejen han älskar och en vänskap med något som inte är mänskligt. Samtidigt också bibehålla en gnutta sans i denna sanslösa situation. Sen kallar de på honom igen. Han börjar se saker och tappa förståndet totalt medan han är på rymmen. Där börjar det.

Hur är det att spela in en sån här film egentligen?

Det här är "Transformers", det är tecknad verklighet. Stora explosioner, vackra kvinnor, snabba bilar och galenskap. Vi försöker inte vara något annat, och det är inte så att publiken vill det heller. Vi jobbar för dem som ville se mer. Det är inte bara större, snabbare och starkare, nya "Transformers" är också smartare och med mer humor.

Är det svårt att prata med bilar och låtsas som om de svarar dig?

Jag skulle kunna säga att det är så svårt, och att man måste vara en sån duktig skådespelare för att klara av det. Men sanningen är, du måste vara ett barn för att klara av det. Även John Turturro är ett barn innerst inne. Man låtsas bara att man ser något som inte finns där. Man pratar med sig själv. Det roliga är - och det är skillnaden mot första filmen - att vi har mer fysisk interaktion med robotarna. De har ansiktsuttryck och saker som rör sig. De sätter trådar i ansiktet och man får se när en robot greppar tag i ens ansikte. Det är riktigt kul för en skådespelare att leka med.

Vad gör du för typ av stunts?

Alla! Vi har bland annat filmat den största explosionen på film någonsin med skådespelare inblandade.

Var du inte rädd för nya skador, efter det som hände med din hand?

Jag var tillbaka på jobbet redan efter två veckor. Man bara kör på, som en rockstjärna.

Hur kändes det?

Allt hår på nacken brändes bort. Det var över 1000 liter gasolin som exploderade. Vi filmade i New Mexico med mig ganska nära bomben. Först sprängdes det hundra meter bort, sedan fick jag springa för att bomben intill mig skulle gå av bara sekunder senare. Det tog fem sekunder för hela stan att sprängas, och det var bomben närmast mig som var störst. Ett misstag av killen med handen på avtryckaren, och jag skulle vara död. Det är en otrolig känsla! I love the smell of napalm in the morning... (skratt)

Du måste ha sprungit som om det vore OS?

Rädsla får en att springa riktigt fort! Jag är inte världens snabbaste, men jag var helt klart snabbast på inspelningen. Vi brukade tävla i öknen ibland, det var kul.

Tänkte du aldrig på om du inte stod för nära?

Hela tiden, inte bara jag utan också effektkillarna. Men det är Mike Bay som bestämmer, och han sa bara... "Nä då, du klarar dig!" Han var hyfsat nära själv då han styrde kamerorna. Jag har aldrig sett en regissör komma så nära som Mike gör.

Hur förändrades ditt liv efter första "Transformers"?

Med mer ledig tid kunde jag slappna av och fundera över det. Men nu har det varit konstant rörelse! Jag har inte haft en lugn stund, så egentligen har det kanske inte ändrats så mycket. Mike skriker fortfarande på mig, precis som han gjorde vid första filmen.

Trodde du någonsin att du skulle vara här igen, tre år senare?

Vi visste hur cool den första filmen var och att vi skulle få göra en till. Men kanske inte i Kairo. Mike pratae om idén att besöka ett av världens underverk. Men däremellan tänkte jag inte på "Transformers", jag var på Indy-inspelningen med Harrison Ford vid min sida och hade annat på hjärnan just då.

Du har en rätt annorlunda uppväxt.

Jag känner inte till något annat, för mig var det helt vanligt. Men jag gick inte i skolan som de flesta andra, jag jobbade och försörjde mina föräldrar sedan jag var 12. Det är jag stolt över. Jag älskar mina föräldrar och är lycklig.

Du hade visst collegeplaner?

Jag hade det, men Steven Spielberg var av en annan tanke. Han ville göra fler filmer. Så vad skulle jag säga? "Tyvärr, Steven, jag tänker inte filma med dig. Jag ska istället studera film i ett klassrum och läsa dina biografier."

Vad gör du på din fritid?

Jag gillar dirt bikes och motorcyklar. Och se på tv som en vanlig grabb. Men jag hinner inte. Jag är 22 och förväntas jobba häcken av mig. Jag vill inte bli 40 och jobba i samma tempo. Harrison har lärt mig mycket. Jobba så länge det finns jobb, speciellt i dagens samhälle. Många av mina vänner är arbetslösa och olyckliga. Jag vill ha fritid men när jag är ledig i en månad så avskyr jag det. Jag tar troligen en paus efter det här. Jag skulle inte vara här om jag inte gillade det - ingen tvingar mig ju. I den här åldern, 18 till 25 när hela livet förändras, kommer detsamma att hända mig på vita duken. Jag söker efter mognare roller.

Till sist, hur blev "Transformers" en sådan smällsuccé?

För att den är bad-ass!