Intervju: Diane Kruger

MovieZine.se
21 Augusti 2009 | 01:40

"Quentin är den största filmnörden av dem alla"

Det krävde en del jobb och kanske en gnutta tur, men så blev rollen som Bridget von Hammersmark i Quentin Tarantinos krigsepos hennes.

Vad händer (och fötter) egentligen på en inspelning med Tarantino? Diane Kruger är en av de få lyckliga som vet.

Hur mycket behövde du kämpa för rollen?

Jag var tvungen att slåss för den, för jag ville ha den så starkt. Först och främst var oddsen emot mig. Ni har nog redan hört att han hade någon annan i åtanke, och det verkade som att jag inte ens skulle få provspela. Men oavsett vem det var så funkade det inte. Till och med då, när han kallade till auditions, trodde han inte på att jag var tysk... Sen gick han med på att träffa mig i Berlin. Jag fick min chans och blev stormförtjust.


Varför kände du att du var rätt för rollen?


Det är väldigt sällan man läser ett manus och känner att rollen är som skriven för en. Nu var den uppenbart inte skriven med mig i åtanke men det kändes bara så rätt. Den enda gången det hänt mig tidigare var i en film kallad ”Joyeux Noël”. Man förstår inte varför, men det är som att man känner karaktären så väl och kan identifiera sig fullt ut. Jag kände hur mycket jag kunde bidra med. Och jag visste att Quentin inte skulle vilja ha någon annan så fort jag fick chansen, så förberedd var jag. Och det var därför det gick vägen. Jag och Quentin satt ensamma i ett rum och läste scener, och det var solklart. Och här är vi nu...

Du har jobbat med flera stora regissörer. Är Tarantino den galnaste?

 (skratt) Åh, de är galna allihop. Varje regissör är annorlunda. Quentin snackar mest och är den största filmnörden av dem alla. Jag menar, han är ett vandrande uppslagsverk, och så entusiastisk. Han kräver mycket, på ett bra sätt. Han låter dig inte komma undan med någonting, han anlitar inte ens folk som inte kommer att ge 150 procent i rollen. Han struntar i om du är Brad Pitt eller George Clooney. Känns du fel för rollen så blir det inget. Många regissörer anlitar skådespelare för att studion vill ha ett säkert kort, och jag vet att han struntar i sånt. Det har uppenbarligen gått bra för honom för han har gjort filmer som stått på egna ben. Men det är sån han är.

Hur övertygade du honom om att du faktiskt var tysk?

Han behövde bara träffa mig. Jag tror att han tidigare bara hade sett mina amerikanska filmer, och jag har lagt ner åratal på att bli av med min tyska accent, eftersom alla sa ”hon är bra, men hon kan inte spela amerikan”. Men slutligen hände det, och sen – på äkta Hollywoodmanér – frågade jag: ”Vad nu?”. ”Å, hon är tysk men inte tillräckligt blond!” (skratt) Det var bara så fånigt.

Hur kommer det sig att du känner så starkt för karaktären?

Jag är ju tysk, men jag älskar också 40-talets filmer. Men jag ville inte göra det uppenbara och härma Marlene Dietrich, och Quentin var bestämd om det också. Jag tror att folk uppfattar mig som liten, blond och nätt, men jag har mycket styrka inom mig också. Jag kan vara rätt odräglig när det behövs (skratt). Han var faktiskt rätt hänförd av hur envis jag var, och min provspelning var väldigt lik det han hade tänkt sig.

Vad är det som lockar en modern skådespelerska att spela en gammaldags stjärna?

Jag tror det är nostalgi, för kvinnorna var så glamorösa då. Visst kommer folk om 20 år att säga ”Jag saknar folk som Renée Zellweger”. Men 40-talets stjärnor... Jag älskar den epoken, och det har mycket att göra med klyschorna och bilderna man ser.

Skulle du gillat en tidigare period, som 20- eller 30-talet?

Jag skulle säga ja med tanke på kläderna, men kvinnor hade inte så mycket talan på den tiden. Och med min personlighet hade jag nog inte klarat mig så bra i den typen av samhälle (skratt).

Hur var stämningen när ni spelade in filmen? Bjöd Quentin någonsin in till sina filmkvällar?

O ja, varje torsdag kväll. Han visade alla sina favoriter. Jag fick se ”Den gode, den onde, den fule”, ”Once upon a time in America”, och vi åt korv och hade kul. Det är hans tradition. Alla kommer förbi, och han måste ha sett de där filmerna hundra tusen gånger. Och ändå sitter han där och skrattar. Han ger en liten introduktion och berättar varför han älskar dem. Varje fredag var det drinkar på olika barer för att fira helgen. Vi gick till Tarantino’s Bar i Berlin vilket var galet. Ägaren hade ingen aning om att vi skulle komma, och han är uppenbart galen i Quentin så han svimmade nästan (skratt). Det är en schysst bar faktiskt.

Det verkar som att det var rätt annorlunda mot dina tidigare filmer?


Ja, det kommer aldrig bli sig likt igen. Quentin är krävande men på bästa möjliga sätt. Att hjälpa varje skådespelare på det sättet är unikt. Han är så engagerad. Vanligtvis kommer man in, får regi och gör sig grej men han är involverad från dag ett, från provfilmningen, till slutet. Han matar på med information och med filmer han vill att du ska se, och pratar mycket om vad han förväntar sig. Jag har aldrig känt så vid mina andra filmer. Det är som om jag mognat. Något har klickat. Kanske är det självsäkerheten man känner när en sådan regissör uppskattar ens arbete. Det stärker.

Du har arbetar med Brad tidigare, i ”Troja”.

Jag fick inte spela mot honom, men självklart fick jag träffa honom. Så den här gången var det trevligt att faktiskt få några scener ihop. Och det var trevligt att se honom som personen och skådespelaren, istället för ”Brad Pitt” så som tidningarna skapar honom. Han är väldigt trevlig och en enastående skådespelare.

Du har en stor och viktig scen, ”barscenen” kan vi kalla den – hur lång tid tog den att spela in?

Det tog lång tid. Först repeterade vi med alla två veckor innan inspelning, som en teater. Sen tog det tio dagar, kanske längre, att filma. Det är en lång scen och då har den ändå blivit nedklippt. I manuset var den på 25-30 sidor, varav 15 är min dialog. Han är känd för att ta tagningar på 10-12 minuter i sträck vilket blev tröttande.

Det måste ha varit surrealistiskt att gå med Tarantino på röda mattan i Cannes?

Ja, och då hade vi inte fått se filmen än, så det var mycket spännande. Kan du tänka dig? Hemskt och spännande på samma gång. Som du vet är Cannes-publiken tuff och de räds inte att säga det om de hatar en film. Jag har haft filmer där innan men det var galet... Och så överväldigande att få se den sen. Jag kunde knappt tro publikens reaktioner. Ingen av mina filmer har mottagits så.

Var det jobbigt att se sig själv på vita duken?


Det är alltid en plåga. Man minns vad man spelade in, och det blir svårt att se som film, iallafall första gången.

En udda fråga kanske, men är det sant att Tarantino är besatt av fötter?


(skratt) Han skulle förneka det! Jag måste vara ett uselt fan för jag hade inte hört något om det... Men så tänkte jag under inspelningen, ”intressant, jag har verkligen fått en fotscen...”. Och mina fötter fick mer närbilder än mitt ansikte. Så kanske...? Men jag frågade honom och han sa typ, ”åh nej, det är helt osant.” “Är du helt säker?”, frågade jag. (skratt)

Skribent
Skribent