Scorupco går på magkänslan

24 December 2014 | 17:00

Izabella Scorupco väljer sina roller på magkänsla

Tillbaka på bio efter flera års tystnad: "Det känns kanske svårt att förstå, för det är många i min bransch som skulle kunna döda för en filmroll."

Den polsk-svenska modellen, artisten och skådespelerskan Izabella Scorupco blev världskänd över en natt när hon spelade Bondbruden Natalya Simonova i "GoldenEye". Nu 20 år senare är hon läkaren Veronica i julens svenska romkom. Vad hände däremellan och varför ser vi henne så sällan på vita duken? Jag träffade Izabella Scorupco för att prata om bioaktuella "Micke & Veronica", destruktiva Hollywood, varför hon nobbar Bond-events, och den kommande thrillern "Sleepwalker".

Det är inte ofta man ser dig på bio. Var det fyra år sen "Änglavakt" kom?

- Är det så längesen? Jag har varit så himla dålig på att lyckas kombinera föräldraskapet med mina resor. Det är svårt att bara dra iväg och lämna mina barn i tre månader. Det känns kanske svårt att förstå, för det är många i min bransch som skulle kunna döda för en filmroll. Men det är annorlunda för mig som isåfall ska så långt bort hemifrån, om jag får huvudrollen i en svensk film. Bara resan till LA tar ju 16-17 timmar, så man kan inte bara dra hem om man har fem dagar ledigt. När jag väl åker så är jag borta i tre månader. Så det har blivit så att jag har gjort lite andra saker, och när jag väl fastnar för något som känns kul, som nu med "Micke & Veronica", då känns det fantastiskt. Då har jag ingen ångest, då får min familj faktiskt ställa upp för mig. Jag känner att det är min tur att njuta av livet.

Vad fastnade du för just i "Micke & Veronica"?

- Det började med att producenten Lena Rehnberg, en god vän till mig, kontaktade mig. Vi jobbade på "Solstorm" och har letat efter något nytt att göra igen. När det här manuset kom upp blev jag lite stressad för att jag nästan aldrig har gjort komedi. Jag blev osäker när David Hellenius, som är så fruktansvärt rolig, var med. Hur ska jag kunna matcha honom? Men manuset bygger snarare på väldigt roliga situationer. Sen träffade jag Staffan Lindberg och David, och då kände jag att det här kan bli precis hur roligt som helst. Det var ett sånt härligt gäng. Man vill bara vara en del av dem och skratta ihop. När de två kommer ihop sig - ingen hejd! De är så jäkla roliga! Jag hade så oförskämt roligt så att man liksom får skärpa sig.

Du hade inte gjort så mycket komedi innan?

- Jag har alltid dragits till drama. Folk som jobbar mycket med komedier tycker att det är svårt att uttrycka sig dramatiskt, men för mig är det tvärtom. Men samtidigt, jag har bara ett mål i livet förutom att vara en bra mamma, och det är att skratta så mycket jag kan. Och att förhoppningsvis vara en ganska rolig människa. Min bibel är "Saturday Night Live". Jag älskar "SNL". Jag tror inte att man tittar så mycket på det i Sverige? Jag älskar Kristen Wiig, hon är min absolut största idol. Så jag har självklart alltid haft det som en dröm, att få göra en bra komedi, men jag har aldrig jämfört mig med den nivån av komedienner.


Skoj med Suzanne Reuter i bioaktuella "Micke & Veronica"

- Det var väldigt lyxigt att vi fick en hel vecka där vi skådespelare fick gå igenom våra scener. Att få repetera de scenerna så att vi inte behövde slösa tid när vi väl skulle spela in dem. Då skulle det bara kännas naturligt. Staffan är faktiskt en jäkel på att skriva scener och repliker på ett sätt som man spottar ur sig dem. Manus kan ofta vara skrivna på ett sätt som är omöjligt att leverera, man får skriva om replikerna, men han är jättebra på det.

På tal om roliga situationer, vad var det roligaste att spela in?

- Haha, det går ju inte att bara säga en sak. Men den mest absurda, helt klart, det är mardrömsscenen när barnen står och hejar på när mamma och pappa är mitt inne i en avancerad kärleksakt. De här ungarna hatar varann, så det blir väldigt roligt. Men det var så absurt att våra underbara skådespelare, Mira och Jens, skulle utsättas för det här. Så det de fick se för att kunna heja på oss var något helt annat än det publiken fick se. Vi kunde ju inte utsätta de här barnen för denna typ av trauma. Jag tror att vi höll på med någon armbrytning istället, något sånt som skulle få dem att "heja, heja, heja!" Och det kom ju helt fantastiska rop, ibland var det "hårdare, hårdare!" När det sen skulle klippas ihop med scenen blev det ju makabert.

Davids hunkkropp var inte riktigt något man väntade sig, var kom den ifrån?

- Att han är så biffig? Japp… (skratt) Han äter ju ingenting, den människan, han är så nyttig så det är inte konstigt. Han är en av de mest hälsosamma människor jag träffat i hela mitt liv. Han tycker inget onyttigt är gott, och han tränar väldigt mycket.

Hur ser det ut med filmroller i Hollywood för dig?

- Vi är just klara med "Sleepwalker", en ganska häftig independentfilm. En psykologisk thriller. Det är så med mig att det bara händer, när jag fastnar för någonting. 

- Ett tag tyckte jag att det var så obehagligt och åldersfixerat i Hollywood. De ville att jag skulle gå in och läsa för roller och säga att jag är tio år yngre. Det ville inte jag. Jag kan låtsas att jag är äldre, men inte behöva ljuga om min ålder för att Hollywood är så utseendefixerat. Att det bara är vackert och ungt som funkar och gäller. Det är väldigt destruktivt för en kvinna, och deppigt. Så jag kände att är det någon som är intresserad så vet de hur jag ser ut. Finns det filmer så går jag gärna in och läser för regissören. 

- När det är pilotsäsong, några gånger om året, då är det ren hysteri. Folk går och provspelar för allt möjligt, hela dagarna. Men jag kom till en punkt där jag kände att jag fixar inte det här längre. Jag kom ingenvart, den här drivkraften som jag hade när jag var yngre bara försvann. Jag har aldrig haft en agenda eller någon plan, en strategi på hur min karriär ska se ut om si och så många år. Det har bara rullat på, och jag har fått göra de grejer jag vill göra ändå. Och förhoppningsvis fortsätter det så.


Izabella Scorupco i polska eposet "Med eld och svärd"

Du gjorde också en polsk film 1999. Hur kom det sig och varför har det inte blivit fler?

- Jag flyttade till Sverige när jag var åtta år, så min polska är på den nivån. Jag hade precis varit med i Bondfilmen och Jerzy Hoffmann, en av Polens största regissörer på den tiden, skulle göra sista filmen i en trilogi. De två tidigare filmerna hade gjorts under kommunismens tid. Det var den sista filmatiseringen av Henryk Sienkiewiczs trilogi. Det var en av polsk filmhistorias största produktioner någonsin. Hoffmanns fru hade sett en intervju med mig på polska, och ville då att jag skulle spela Helena som är den största och viktigaste karaktären. Det kom från ingenstans och så fick jag vara med i den här filmen, en historisk kostymfilm som spelade in mer pengar än vad någon annan film hade gjort tidigare. Det var ett jättejippo, en jättegrej som jag fick vara med om. 

- Jag tycker att det finns fantastiska polska filmer om vi tittar tillbaks på gamla Kieslowski- eller Andrzej Wajda-filmer. Oerhörda filmer, det finns verkligen en polsk filmhistoria, och fantastiska skådespelare i Polen som jag har sett upp till genom tiderna. Men jag har aldrig känt att jag är på den nivån, och kan behärska språket så att jag kan slänga mig in och läsa manus. Jag pratar polska flytande, det gör jag med min mamma fortfarande hela tiden, men jag har svårt att läsa på polska. Det tar alla evigheter. Men det var en stor händelse, verkligen, att få vara med om en jätteproduktion som "Med eld och svärd". 

Bond känns som en roll som man bär med sig hela livet. Du kommer alltid att omnämnas som Bondbrud, hur märker du av det?

- Jag får väldigt mycket erbjudanden hela tiden om Bond-events, men… Där går min gräns. Jag är otroligt stolt över att jag har varit Bondbrud, men sen har jag väldigt svårt att glida in på det här och varje år åka och besöka Bond-seminarier. Men man ska aldrig säga aldrig, när man blir äldre kanske det är det enda man får gå på, och då kanske det känns lite spännande. Men jag är otroligt glad och stolt över att jag fått vara mer om det. Också att jag fick vara med om det under en tid då Bondbrudarna skulle vara lite mer politiskt korrekta. Jag kanske inte kan säga att vi var feminister, men vi var väldigt starka. Min karaktär var iallafall mycket stark, för att jag inte sprang runt och skrek efter "James!" i bikini. Min karaktär var en drivande karaktär som hjälpte honom att lösa fallet. Men det är fantastiskt. En gång Bondbrud, alltid Bondbrud. Man är för alltid en del av en legend. 

- Och jag måste säga det, man kan vara totalt incognito på en fest och inte ha någon som helst betydelse. Men så får någon reda på att man har varit Bondbrud, och det blir ett sånt jäkla pådrag! Ibland har det faktiskt varit ganska härligt när man sitter där som en grå fluga på väggen, och få stoltsera med att "jag har faktiskt varit Bondbrud, så det så". Det betyder inte så mycket för mina barn, dock. Min son förstår inte riktigt vad det innebär, det är ganska synd. Det kommer en tid då han kanske fattar att hans mamma var ganska cool en gång i tiden. 

Följer du de nya Bondfilmerna också?

- Jag har inte gjort det, för jag är så jäkla dålig på att hinna med och titta på film. Jag är filmälskare men jag hinner inte med det. Men jag måste säga att Daniel Craig är en av de bästa Bond, otroligt bra och jätteläcker. Han gestaltar honom riktigt häftigt, han bara är. Det var Connery och han. Sen älskar jag Pierce, eftersom han var en underbar människa och jag var en del av det. Han var en annan typ av Bond, med mer charm. 


Mot Pierce Brosnan i Bondfilmen "GoldenEye"

Berätta mer om din kommande film, "Sleepwalker".

- Jag spelar en biroll, en psykiatriker. Huvudrollen spelas av en jättehäftig tjej som jag tror kommer bli en stor stjärna, Anna O'Reilly. Hon spelade en av de jobbiga fruarna i "Niceville". Och underbara Richard Armitage, som just nu är med i "Into The Storm" och väldigt många "Hobbit"-filmer vad jag förstår. Det var en väldigt kort inspelning, vi spelade in allt på fyra veckor. En independent-thriller. Det handlar om en tjej som går i sömnen. Hela filmen handlar om hennes episoder, var hon hamnar varje gång hon vaknar upp. Man förstår inte varför, och vad som är på riktigt. Jag som hennes psykiatriker försöker utreda det här fallet och utsätter henne för olika behandlingar. Det är nästan lite "Inception"-känsla över det, så att man varje gång går in i något nytt. Man förstår inte hur det ena kunnat leda till det andra. Slutet är så häftigt så att man sätter i halsen.

Vad letar du efter i ett manus? "Micke & Veronica" och "Sleepwalker" känns som väldigt olika genrer. 

- Jag har alltid bara gått på lust. Jag har gått på en intuition och något som talar om för mig att det här måste jag vara en del av. Att det bara händer någonting i magen. Ibland kan jag läsa manus och känna att jag efter 20 sidor somnar, då känns det inte värt det. Man måste respektera allas insatser under en filminspelning, och för att vilja vara en del av processen måste man gå in helhjärtat. Jag kan inte halvdant göra en film. Det är så mycket som krävs för att det ska bli bra, och för att man ska lägga allt åt sidan och vilja bli karaktären. 

- Det är så härligt med vår film, "Micke & Veronica". Jag börjar gråta själv i slutet av filmen, det är patetiskt att man kan göra det när man själv är med i filmen. Men alla karaktärer kändes på riktigt, man kände på riktigt att man var ledsen. Jag har svårt för att spela ledsen utan jag vill verkligen gråta på riktigt, och att det ska göra riktigt ont. Så när jag läser manus måste jag känna i den djupaste delen av hjärtat och magen, lust. 


"Micke & Veronica" har biopremiär 25 december.