Ruben Östlund vill provocera

8 November 2011 | 15:10

"Det är bra om folk blir provocerade"

Ruben Östlund tävlade i Cannes med ”De ofrivilliga” för tre år sedan och återvände i maj i år med "Play", om några invandrarpojkar som systematiskt rånar jämnåriga i Göteborg.

Filmen vann Director’s Fortnight-priset och vi fick en pratstund med regissören och manusförfattaren i den franska sommarsolen.

Du var i Cannes senast 2008. Hur känns det att vara tillbaka?

- Det känns jätteroligt, men jag har ju sagt det att den här gången är det viktigare att prata om innehållet i filmen än att gå på röda mattan. Och det är ett väldigt bra tillfälle att göra det eftersom Cannes-festivalen erbjuder väldigt mycket uppmärksamhet. Alla som håller på i filmbranschen samlas här, så det ger väldigt bra utrymme att prata om innehållet i den filmen man har gjort.

Vad har du fått för reaktioner på filmen?

- Det har varit väldigt bra reaktioner. Pressen och filmkritiker har varit jättepositiva. Sen finns det vissa som säger att det är propaganda för Le Pen. Vissa blir provocerade av den här bilden av fem svarta som rånar tre vita, och jag kan förstå att man kan ha problem med det. Jag tycker inte att man reagerar starkt är något negativt, jag tycker att om man reagerar starkt visar det att man bryr sig om situationen och inte är bekväm med den. Den värsta reaktionen är väl om man inte bryr sig om den överhuvudtaget, och att man inte tycker att det är provocerande. Jag tycker att det är provocerande med fem svarta som rånar tre vita av den anledningen att det råder en obalans mellan svarta och vita generellt i samhället.

Är det franska journalister som tyckt det här?

- Det är franska journalister men också väldigt många svenska journalister som frågat om filmen inte kommer att spela på Sverigedemokraternas sida. Jag tycker inte att den frågan är jättekonstig utan jag tycker ämnet i sig är intressant av den anledningen att vi har svårt att prata om detta, vi har svårt att skriva om det. När jag gjorde ”De ofrivilliga” så var det mest provokativa att 13-åriga tjejer tog av sig i BH:n, men det var det som distributörerna satte på affischen. Den här gången behandlar vi någonting som man inte ens vet hur man ska presentera och det tror jag är ett problem.

Har du medvetet provocerat eller har historien bara flytit på?

- Jag har blivit intresserad av den för att det blivit ett problem för mig själv, och nu vill jag ju att det ska bli ett problem för andra. Så när filmen kommer ut och åskådarna har sett filmen, då vill jag att de ska få ett problem.

Hur påverkar alla festivaler och priser dig? Får du en ego-boost?

- Absolut får jag ju det. Och det är väldigt mycket det handlar om här nere, att titta på den här jättemärkliga kulturen här nere där vuxna människor står och väntar på att få se de här kändisarna och ta en bild. Det är nästan mänskligheten i sin mest korkade skepnad tycker jag. Men samtidigt är det också ett utrymme där man får uppmärksamhet och kan prata om det man är intresserad av. Och som alla andra människor är jag intresserad av uppmärksamhet men den kulturen jag kommer ifrån där vill man få uppmärksamhet för att prata om det man är intresserad av. Och det är målet för mig, att prata om ”Play” och innehållet i ”Play” och ta det på så stort allvar som det går.

Du sa i en annan intervju att du förvirrar din publik. Vad menar du med det?

- Det mesta jag tittar på, den mesta kultur jag tar in, kräver ingenting av mig. Om man tittar på Youtube så visade mina döttrar mig det som jag insåg folk kollar på mest just nu, och det är halv miljard människor som kollar på Justin Bieber. För mig blir det ett kvitto på att det inte är kvalité för ju mer utplattat det blir desto mer kan folk ta åt sig det. Och det är ju det lokala, det lilla eller det som blir intressant på en liten nivå är faktiskt det som står för någonting, som faktiskt är intressant. Och jag tror att det som råder nu är att den typen av uttryck som vi är vana vid att ta till oss är sådana som inte kräver något av oss överhuvudtaget, vi är inte beredda att lägga ner en sekund om vi blir uttråkade. Och så fort det sker så kommer vi att släppa vårt intresse. Och det är synd för jag tror att i fördjupningen så får man någonting mer med sig, som kanske är långvarigare på ett sätt då medans den plötsliga tillfredställelsen blir väldigt kortvarig.

Varifrån fick du idén till filmen?

- Det var Erik Hemmendorff, som är producent, som visade mig en tidningsartikel som kretsade kring det här gänget med pojkar som rånar och hur de hade åkt fast. Det var väl ett 50-tal fall. så jag började med att läsa igenom rättegångshandlingar, sen gjorde jag intervjuer med rånare och förövare, och med poliser och psykologer i Göteborg och lät mig inspireras av de här fallen. Så jag anser inte att den är baserad på någon verklig händelse utan inspirerad av de här händelserna.

Hur var det att läsa de här rapporterna?

- Att läsa polisrapporter är ofta väldigt torrt och inte så inspirerande överhuvudtaget men däremot finns det ju detaljer man kan läsa som att offren bjöd rånarna på Cola. Jag läste igenom dem och tyckte vissa detaljer var väldigt intressanta, som sa någonting om hur de var tvungna att socialisera sig med varandra och att så fanns det extremt stor förståelse från rånarnas sida mot offren, och offrens sida mot rånarna. För mig blev bilden tydlig där om man tittar på Göteborg eller alla europeiska städer så är det att de rika bor här och de fattiga bor där. Och då kan man börja skapa sig bilder om de andra. Sen så behandlar man dem andra utifrån de här bilderna så rånarna förutsätter ju att rånoffren får en ny mobiltelefon av sin pappa om de rånar dem, och offrena förutsätter att rånarna rånar för att de inte har råd att köpa mobiltelefon själva. Och båda de uppfattningarna är ju förutfattade meningar men som man egentligen inte vet någonting om.

Hur var det att träffa de här killarna då?

- Båda försöker ju putsa sin egen självbild, naturligtvis. Det finns ett problem med att träffa rånare, tycker jag, för att man hamnar i tacksamhetsskuld till någon som gjort något man egentligen inte ställer upp på. Samtidigt måste jag vara bejakande mot en sådan person om jag ska få information från honom och det blir något svårt med den situationen.

Lite dilemma?

- Absolut, absolut. Och när jag kollar på filmen har jag förståelse för alla pojkarna men jag tar inte ställning för rånarnas beteenden.

Du har en väldigt personlig stil med speciella kameravinklar och långa tagningar. Improviserar du mycket eller är du mer perfektionist?

- Improviserar väldigt mycket, och det gör vi redan innan själva inspelningen. Det beror på att jag vill ta reda på hur den här situationen ska gå till på bästa möjliga sätt, för att den ska bli så sann som möjligt. Jag upplever alltid att när jag sitter och skriver så skapar jag mig en uppfattning om hur det ska se ut, och sen när jag provar det fysiskt med skådespelare på plats då måste jag omvärdera min bild som jag haft innan. För mig på inspelningar blir det väldigt mycket av att omvärdera mina egna åsikter, och det är väldigt jobbigt att hela tiden vara tvungen att ta ställning till något på ett nytt sätt, att inse ”nej, det stämmer inte det som jag trott, jag måste gå på ett annat spår”. Det kräver extremt mycket energi, även om det bara handlar om tankemässig energi. På det sättet är det också en process som pågår genom hela projektet.

Har du någon regissör som förebild?

- Jag tycker vi ska vara extremt stolta i Sverige över Roy Andersson, den attityden han har till sitt arbete är unik inte bara i Sverige utan i världen. Främst är jag intresserad av tillvaron, sen i andra hand är man intresserad av film så man vill ju uttrycka sig genom film, men intresset ligger i tillvaron, inte att bli bekräftad i filmbranschen.

Hur ser du på resten av film-Sverige, för du sticker ju ut lite med din stil?

- Jag tycker film-Sverige ser ungefär ut som andra filmländer, jag tycker inte det är något exceptionellt med just film-Sverige. Jag tycker film-Sverige är väldigt likt dansk film till exempel. Det finns några som jag tycker är bra och sen finns det ju några jag inte tycker är så bra. På ett sätt tycker jag att det finns väldigt lite vuxenfilm.

Nu har du gjort två filmer inspirerade av verkliga händelser. Du känner dig inte sugen på att göra fiktion eller genrefilm?

- Genrefilm känner jag mig inte lockad av att göra, nej.

Du känner inte att du vill göra bredare film med påhittade historier?

- Jag känner att det här borde vara mycket bredare än, vad heter den där filmen? (pekar på en poster) ”Cowboys & Aliens”! Då borde det här vara mycket bredare än rymdvarelser och cowboys, jag fattar inte hur det kan vara brett överhuvudtaget.