TEMPO 2020

Skribent

Oscar Söderman

5 mars 2020 | 18:00

”Cinema Pameer”-regissören Martin von Krogh vill visa upp vardagslivet i en konfliktzon

Vi har pratat med Martin von Krogh, regissören bakom den fantastiska ”Cinema Pameer” som visas på just nu på Tempo Dokumentärfestival.
”Cinema Pameer” är den första filmen regisserad av den prisade fotografen Martin von Krogh. Filmen handlar om en biograf i Kabul vars namn filmen tagit sin titel ifrån. Under en tid får vi följa dess medarbetare och besökare, vanliga vardagar helt enkelt med alla toppar och dalar det innebär.

Filmen är en riktig toppenrulle och om ni har möjligheten att gå på Tempo Dokumentärfestival här i dagarna rekommenderar jag den starkt. Som jag skrivit i min recension är ”Cinema Pameer” lika mycket en hyllning till filmmediet som det är till dem som jobbar med att få filmen till oss. Idén till dokumentären fick Martin för över tio år sedan då han var på uppdrag i staden, i en intervju hade jag möjligheten att gå in lite mer på djupet om hur han gick tillväga under den långa resan till att få filmen gjord.

Du har nämnt i andra sammanhang att den här berättelsen om biografen i Kabul gjorde sig bäst i ett filmiskt format snarare än stillbildsformatet där du började din karriär. Vad var det med ”Cinema Pameer” som krävde att bli berättad i rörande bilder?

- Stillbilden kan inte fånga skeenden och händelseförlopp. Det var så många fina scener jag såg framför mig i den här biografen som inte kunde fångas i sin helhet på stillbild. Då är det ju rörlig bild som behövs.
 
- En av de första scenerna jag blev kär var när jag såg maskinisten som stod uppe i maskinrummet med sin son, det var sommar och han tände sin cigg på stavarna som glöder i projektorn. Dom hade en äldre projektor utan glödlampor som ljuskälla, så det var konstant en liten gaslåga där inne. Det var en sån där riktigt scen som var så pass enkel och ändå så vacker. Den talande för fattigdomen, för enkelheten och var samtidigt så fruktansvärt romantiskt i en ”Cinema Paradiso”-anda. Det var sådana scener jag inte kunde få till i stillbilder, det var för många fina scener för att göra ett stillbildsreportage.
 
Large 8a93b5ff99e93d99b0d242b4f6164954 pameer3 1000
 
Jag har ju min favoritscen i filmen där ni placerat kameran på instrumentbrädan i en bil. Ni låter oss följa bilens gång i ett förstahandsperspektiv, det blir nästan en berg och dalbana. Jag tyckte den scenen var helt fantastisk.

- Vad roligt, tack!

Han som kör bilen är en exportör som transporterar filmrullar från gränsen, den scenen berättar så mycket om den karaktären samtidigt som ni verkligen använder det filmiska mediet. Hur kom ni på den idén?

- Ja, den var väldigt speciell att få till. Vi hade planerat att rigga kamerorna i bilen och hänga med till Pakistan för att hämta filmrullarna. Men det är ju så jäkla svårt att filma i bil, särskilt under omständigheterna vi hade. Det visade sig att det blev en för stor säkerhetsapparat för att vara i sådana farliga områden som det är där borta, så till slut fick vi bestämma att det inte gick. Vi fick plocka in en lokal talang som monterade Gopro-kameror i bilen och sen åka med. Tanken blev då att exportörerna till slut skulle glömma bort kameran och att vi förhoppningsvis skulle få loss 20-30 sekunder av bra prat i bilen om allt och ingenting.
 
- Hela tanken med filmen är just det här vardagspratet som inte går att regissera, att försöka visa upp vardagslivet i konfliktzonerna. Vi ville verkligen visa upp muslimerna i området som vanliga människor, inga skurkar som de tyvärr brukar bli i film. Vi ville inte heller göra dom till offer, utan visa att de här är människor precis som du och jag. Hoppet var att normalisera istället för att demonisera bilden som finns i världen av muslimer och alla människor som flyr från de här krigen.
 
Ni har dessutom fått till en väldigt snygg dramaturgi i filmen också om jag får säga det själv. Vad blev den största utmaningen med att strukturera upp allt det här i efterhand? Ni hade ju över 400 timmars material.

- Den stora utmaningen var språket. Ingen av oss som jobbade hemma i Sverige pratade varken Dari, Pashto eller Urdu som är de tre språken som pratas i filmen. Det började såklart på plats med att jag hade en simultantolk som tolkade i grova ordalag vad som pratades om. Men det blev också jättesvårt för vi missade en hel del uppföljningar. Bland annat när en karaktär i filmen nämner att han har en son som dött den morgonen. Det hade man ju velat följa upp där på plats, men det upptäckte vi sedan i klipprummet. Det var ingen av tolkarna som sa något om den händelsen till oss där.

- Det blev å andra sidan ändå ett rätt fint sätt att berätta dom här tragedierna, döden är ju nästan konstant och det blir vardag. Då måste man handskas med det på ett annat sätt.
 
 
- När vi sedan skickade allt till finöversättning hemma i klipprummet så märkte vi ibland att vissa saker kanske inte alls funkade, eller att vissa andra funkade väldigt mycket bättre än först trott. Det blev också en väldig utmaning för klipparen som klipper på betoning. Han visste ju inte om han hade klippt bort ett verb tillexempel, eller vart han ens var i meningen. Då fick vi i slutprocessen ta hjälp av en tolk i klipprummet som fick bedöma om vi hade tagit bort fel. Vissa korta ljud kan förmedla så mycket i de här språken. Ibland tänker man att någon sagt jättemycket i en mening, i verkligheten kunde det visa sig att något väldigt kort sagts.

- Sen fastnade vi verkligen i klippningen eftersom jag med min icke erfarenhet virrade bort mig och hade svårt att hitta struktur i det hela. Så vi fick lite hjälp externt också med klippkonsult och dramaturgihjälp. Sen arbetade vi långsamt ihop det hela tillsammans.

Var det någon karaktär i brist på bättre ord som blev bortklippt, med tanke på så många timmar inspelat material?

- Ja det finns det, den första maskinisten som gav mig iden till hela filmen. Han hade fått sparken från biografen när vi väl kommit ner till Kabul igen. Det visade sig så himla svårt att få in honom även fast vi redan hade filmat material sedan innan som var jättefint. Så han och hans son fick stryka på foten tyvärr.

Du var inne lite på det tidigare, ”Cinema Pameer” är din regidebut. Övervägde ni någonsin i början av projektet att du skulle ta en roll i filmen? För som filmen ser ut i slutprodukten är den berättat med det traditionella ”flugan på väggen”-formatet.

- Nej, det övervägde jag aldrig faktiskt. Det kom inflikar från andra håll att jag kunde vara med, men för min del så var det aldrig aktuellt. Från början var tanken att vi skulle ha en engelsk David Attenborough-liknande röst och få in lite Wes Anderson-feel över det hela. Filmen utspelar sig på en så specifik plats och har lite samma grundgrepp, men vi märkte allt eftersom att materialet kunde stå på sina egna ben. Då växte filmen, när vi tog bort alla dom effekterna.
 
 
Hade ni alltså en version med en speaker över filmen?

- Ja, ganska långt in i klippningen faktiskt. Tillslut ryktes den bort, vilket i sin tur ledde till att ännu fler liknande grepp försvann. Det landade i en mer fristående film. Men att vara en fluga på väggen var alltid grundtanken, vi ville som sagt inte heller att det skulle bli någon slags exotifierning över det hela. Där var också musikvalet väldigt viktigt, att inte ha afghansk musik. Det är ju en balansgång, vi ville locka den västerländska publiken hemma i Sverige, Europa och USA. Det är Håkan Eriksson som har gjort musiken, han har nu skrivit musik åt Tomas Alfredssons nya film också, ”Jönssonligan”. Så han är en riktig up and coming kille, vi fick med honom på projektet sista året faktiskt.

Jaha, spännande! Det ska bli kul att se vart han tar vägen.

- Ja, han är verkligen begåvad.
 
Du har nämnt i tidigare sammanhang att du ville att det här ska vara en mer humanitär film snarare än politisk. Vart kommer det ifrån?

- Det kommer från 20 år av arbete i konfliktområden. Att inte politisera, att inte bli en del av den debatten var viktigt. För mig handlar inte den här filmen om Afghanistan, om ett specifikt krig eller om några grupper. Hade den gjort det hade det blivit någon slags splittring, dels om vad som är korrekt och vilken vinkel vi skulle ta. Placerar vi oss vid människans sida och folket, då kommer vi förbi allt det och det blir inte heller en diskussion om vilka som vann och vilka som var ”bad guys”. Utan då blir filmen mer om hur vi alla är vanliga människor och vi alla kan identifiera oss.

Hade du några andra filmer inspirationskällor?

- Inte någon dokumentär, utan vi hade några spelfilmer vi kollade på. Att försöka komma åt delarna som spelfilmen är så fantastisk på att göra. En film var Federico Fellinis gamla film ”Amarcord”. Den filmen handlar om ett tillstånd, en vind som kommer över en by som förändrar människan. Enkla människor som egentligen också bara är registrerande. Det finns egentligen ingen riktigt tydlig drivlina i den filmen, och det var någonting som jag gillade och hade som inspiration i bakhuvudet.
 
Large 8a93b5ff99e93d99b0d242b4f6164954 cinema1
 
Jag tror några av våra läsare säkert är nyfikna på hur ni gick tillväga för att finansiera filmen. Jag tror att ni fick en del från filminstitutet, var det enbart dom eller fanns det några andra aktörer också?

- Nej, det var inte bara dom. Jag sökte utvecklingsstöd på SFI, fick det på en gång och blev lite paff över hur lätt det gick. Sen förstod jag rätt snabbt hur komplicerat det är att få ut resten av pengarna, man får vrida och vända på varenda krona. Sen så klev en filantrop som heter Anders Forssberg in, han trodde på filmen och på idén. Han kom in med en stor slant, och har var varit ett jättestöd under hela projektet. Han har finansierat en stor del av filmen.
 
- Sen gjorde vi en Kickstarter också ganska tidigt, dels för pengarna såklart men också för att ta patent på idén. Vi visste att det skulle ta lång tid allting, så det kändes viktigt. Vi ville markera reviret med den Kickstarten. Sen har produktionsbolaget också gått in med en hel del pengar, samt stöd från diverse olika företag som har gått in med tjänster.
 
- Så det har verkligen varit ett pussel, det är det som har gjort att det tagit så lång tid. Tog pengarna slut, då fick vi nästintill gå tillbaka till ruta ett när jag satt själv och arbetade. Det blev otroliga väntetider för att kunna gå in i en klipprunda till. Finansieringen har nog varit den största tidsboven i det här projektet, men det gäller bara att söka söka söka och vänta på svar efter det.

Vet du om de anställda på Cinema Pameer har sett filmen än?

- Det har dom! Vi visade upp den innan vi klippte ut den helt och hållet. Dom gillade den jättemycket. Dom hade lite åsikter första gången. Några politiska grejer som dom tänkte skulle bli för stor risk, så då tog vi bort det. Samt några kosmetiska grejer, tillexempel ville någon att vi skulle ta bort bilder när de röker. Men han rökte ju hela tiden så det gick inte, det var sådana grejer vi inte kunde möta. Men när det kommer till säkerhet var det en självklarhet att vi kunde ta bort vissa saker, dom ska ju såklart kunna vara säkra i landet även när filmen släppts.

"Cinema Pameer" visas under veckan på Tempo Dokumentärfestival 2020.
| 5 mars 2020 18:00 |