Intervju: David Fincher

28 December 2008 | 19:45

"Brad Pitt är på alla filmbolags önskelista"

En seriemördare torterar sina offer till oigenkännlighet, rymdhjältar som offrar sig i brinnande eld och två män gör tvål att fett från ett fettsugningsklinik.

Regissören David Fincher gillar inte att göra det lätt för sin biopublik. När han i sin senaste film "Benjamin Buttons otroliga liv" tacklar en episk kärlekshistoria är temat åldrande och död. 

Benjamin Buttons otroliga liv är baserad på en novell som skrevs av F. Scott Fitzgerald.

Det stämmer, men egentligen är filmen manusförfattaren Eric Roths version av den novellen. Helt ärligt så läste jag inte orginalnovellen förrän 2005 vilket var strax innan vi började filma.

Hur kom det sig att du började jobba med filmen?

Första gången jag hörde talas om projektet var omkring 1991 eller 1992 då Steven Spielberg hade filmrättigheterna och ville göra den med Tom Cruise i huvudrollen. Efter det hörde jag inget om filmen förrän min kompis Spike Jonze berättade att han funderade på att filma historien. Det slutade dock med att han struntade i det trots att jag försökte övertala honom att tänka över sitt beslut. Då kom plötsligt Eric Roth in i bilden och skrev en första manusversion som min agent skickade till mig. Jag älskade manuset och började sedan ha möten med Eric och producenterna Kathleen Kennedy och Frank Marshall. Frågan som direkt kom upp var: hur gör vi detta?






Vad var det största problemet just då?

Hur vi skulle visa Benjamins åldrande. Jag har använt mycket specialeffekter i mina filmer och sa till dem att de inte skulle oroa sig. Producenterna även båda varit inblandade i filmer som använt sig av många nydanande effekter så de trodde på mig eftersom jag visade att jag inte var rädd för den delen.

Benjamin Button åldras baklänges, var de bekymrade över hur detta skulle se ut eftersom du ville ha samma skådespelare i rollen genom hela hans liv?

Precis och Brad Pitt sa direkt efter att ha läst manuset att han ville spela hela Buttons liv och inte bara rollen mellan 30 till 50 år, efter att han läst manus.

Du och Brad Pitt har jobbat tillsammans många gånger nu.

Brad Pitt är på alla filmbolags önskelista så det var inget problem när jag ville ha honom i huvudrollen. Däremot frågade sig vissa om han kunde klara av att spela en ”vanlig” person eftersom rollen mer påminner om saker som Jimmy Stewart gjorde. Det var viktigt att man som biobesökare kunde känna igen skådespelaren när karaktären är fem år mentalt, men ser ut som 85. Att ta ett känt ansikte som Brad Pitts och förändra det blev därför intressant och var en mycket viktig aspekt för mig.

Hur tolkar du filmens budskap?

Som en reflektion av döden eftersom historien snarare handlar om en förlängning av ett liv än att att man förlorar någon. Det finns också en väldigt stark kärlekshistoria och eftersom jag personligen tycker att alla de bästa kärlekshistorierna ska sluta i död passade det väldigt bra. Shakespeares Romeo och Julia satte agendan för 400 år sedan när den såg till att kärlekshistorier ofta definieras av ett beroende mellan två parter. Det som var så bra i Eric Roths manus var att de två huvudpersonerna var två helt olika individer som tillsammans bildade en förening, men tillbringade stor del av tiden på olika platser medan de återsågs under olika delar av sitt liv. Eric Roth och jag pratade mycket om hur människor definierar sig så mycket genom ånger i stället för möjligheter.

Det finns också en del humor i filmen.

Absolut, har man en plats för ironi i hjärtat finns det alltid plats för roligare stunder.

Hur är din relation med manusförfattaren Eric Roth?

Det kändes som att möta en själsfrände första gången vi sågs. Han var öppen för andra idéer och kunde också acceptera andra sätt att genomföra saker. Det var som ett fint äktenskap.

Hur var det att filma i Louisiana efter katastrofen med Katrina?

Vi åkte faktiskt dit första gången innan orkanen kom och återvände inte förrän efter väderkaoset. Historien utspelade sig först i Baltimore men vi bytte eftersom det inte fanns så mycket kvar av den gamla delen av staden. Plötsligt började vi få bilder från New Orleans och blev så förälskade i dessa att vi ändrade manuset. Trots Katrina bestämde vi oss för att ändå filma där och det slutade med att vi tillbringade nästan sju månader i Louisiana vilket var fantastiskt eftersom New Orleans ger en speciell känsla på vita duken. Statisterna var undebara och väldigt tacksamma. Vi lyckades på så sätt förmedla något av staden till filmen som vi inte kunde ha hitta någon annanstans.

Hur var vädret?

Faktiskt lite bakvänt. Jag minns speciellt när vi skulle film en scen om skulle utspelas under en het, svettig sommar i New Orleans, men i själva verket var det superkallt! När vi åkte till Montreal för att filma scener som utspelas under en vinter i Murmansk var det i stället så varmt att vi fick använda fejksnö och fejkis. Det hade tydligen aldrig varit så varmt där som då!

"Benjamin Buttons otroliga liv" handlar mycket om ämnet att åldras.

Jag tror inte att det finns någon mer universiell fråga. Vi människor har alltid varit besatta av just åldrandet eftersom det handlar om det som vi är mest rädda för, döden.

Men här åldras Benjamin Button baklänges, han går från gammal till ung. Ska det föreställa något bra eller en förbannelse?

Vi skildrar det mer som en förbannelse.

Hur påverkar åldrandet Benjamun Buttons förhållande till hans livskärlek Daisy?

Första gången vi ser dem tillsammans är det som vänner, men då ser han ut som 80 och hon som 8. När hon senare försöker förföra honom är han i 50-årsåldern medan hon är runt 20 år, vilket får honom att känna sig rätt hemsk. I filmen finns en fantastisk vacker scen då han åker till Paris för att besöka henne. Han sätter sig i en stol bredvid Daisy och ögonblicket då man ser på Brad hur han tar in hur snygg hon tycker att han har blivit, är mitt favoritögonblick från hela Brad Pitts karaktär.

Vad tycker du om Brad Pitts prestation som Benjamin Button?

Vi tog med honom i "Fight Club" eftersom vi tyckte han var jättebra och han lyckades göra en total galning till en väldigt förförisk och karismatisk karaktär. Tyvärr ser många honom på ett annat sätt vilket gör att de glömmer vilken bra skådespelare han är. När man ser honom på vita duken tänker man: Wow!

Och vad tycker du om Cate Blanchetts tolkning av Daisy?

Cate är också fantastiskt bra och hon har varit det så länge och i så många olika roller, ända sedan hon slog igenom i Elizabeth. Jag minns att jag undrade hur hon kunde vara så gripande, stark, självsäker och samtidigt ha en så komplett tolkning av en karaktär när jag såg den filmen första gången.

Resten av rollistan är också fantastisk. Här finns namn som Tilda Swinton, Julia Ormond, Elias Koteas, Taraji P. Henson...

Fördelen med att ha ett så bra grundmaterial som vi hade var att vi hade möjligheten att välja. Och det var Brad Pitts idé att ta med Tilda!

Hur skulle du beskriva dig själv som filmmakare?

Har jag gjort ett beslut, tar jag inte tillbaka det, utan ställer mig i stället totalt bakom det. Oftast tycker jag att den viktigaste tiden i förarbetet innan en filminspelning är att bestämma vad man inte vill göra snarare än vad man vill göra.

Varför gjorde du då denna film?

För att jag tyckte mig förstå den på ett visst sätt. Och jag tror att jag ångrat mig grymt mycket om någon annan hade gjort den.