Hur kommer det sig att du återvänder till Wallander och gör 13 nya filmer?
Därför att när jag hade gjort de första tretton filmerna så tyckte jag att det fanns mycket kvar att göra. Det fanns mycket jag kunde gjort bättre. Det finns två sätt att se på erbjudandet om att göra tretton filmer till: man kan se det som beröm eller som en bakläxa. De första filmerna gick ju väldigt bra och jag tycker att termen ”an offer you can’t refuse” passar bra i sammanhanget.
Var det beröm eller bakläxa?
Ser man det som beröm blir man bara lat så jag valde att se det som en bakläxa. Jag tyckte att jag ville segla den där skutan i hamn på ett ganska bra sätt.
|
Henning Mankell har sagt att han diskuterade de nya filmerna med dig innan ni satte igång och att ni var överrens om att ni ville politisera serien. På vilket sätt?
Det kan man se i ”Hämnden” som handlar om hur massmedia är snabba med att peka ut terrorister som ansvariga när det ofta kan vara privatpersoner som är skyldiga. Om man bara tittar på filmens titel, ”Hämnden”, och det är samma dag som Israel går in i Gaza så kan man ju fundera på varför vi aldrig talar om den som den kanske starkaste drivkraften vi har. Oavsett hur jävla upplyst du är, religiöst, psykologiskt, eller vad som, så finns alltid hämnden kvar.
Henning är ju i grunden en politisk författare. Brotten han skriver om är ju kopplade till ett samhället, de speglar samhället och är skulle man kunna säga skapade av samhället.
Du har spelat Wallander i fjorton filmer nu, tröttnar du aldrig på honom?
Jag hade nog gjort det om jag inte känt att jag fick utveckla honom. Men gav mig mandat att skapa min egen karaktär: ”du gör du som du vill med honom, men se till att han inte dör och att han inte blir fascist”.
I vilken riktning vill du utveckla Wallander i de kommande filmerna?
Jag tror att han kommer att vara lika ensam som han varit i de tidigare filmerna, men den här gången kommer han att försöka åtgärda sin ensamhet. Kanske blir det ett misslyckande, det vet jag inte. Men jag tycker inte att det är roligt, varken i jobbet eller privat med folk som är ensamma, däremot tycker det är kul att se folk som försöker lösa sin ensamhet. Sedan är han ju i min ålder, runt 60 och det är ju en intressant ålder tycker jag. Man pratar ju ofta om 40-års depression och då kan man ju faktiskt unna sig att deppa i några år för man har så långt kvar. Men när man är 60 kan man inte göra det. Då måste man leva.
Henning är ju i grunden en politisk författare.
Är det här stoff ur ditt eget liv?
Jättemycket. Man måste alltid lägga in sidor av sig själv i rollen.
Det känns lite upplagt som att en romans ska uppstå med Lena Endres åklagare?
Ja det gör ju det och ibland tror vi det men vi vet inte riktigt. Varken jag, Lena eller manusgruppen vet det. Ibland säger vi ”det är klart de ska få ihop det” men sen kan Lena säga ”men varför det, alla väntar sig ju det”. Sedan finns det ju även Stina Ekdals obducent, vem vet det kanske kan bli ett triangeldrama?
Har du sett BBC:s version av Wallander?
Nej. Men jag hälsade på Kenneth Branagh i somras.
Hur var det?
Han var väldigt skygg. Jag hade inte väntat mig det men han var blygare än jag.
Jag var nere i Ystad för att titta på en lägenhet och sprang in i folk från BBC-produktionen, de hade ju en gigantisk organisation och kanske 200 personer på plats mot våra 40. BBC-männen kände igen mig och ville hälsa och föreslog att jag skulle träffa Mr. Branagh som stod i ett hörn. Det var lite konstigt. Vi blev nog lika ställda bägge två.
Varför det? Kändes det som om ni var konkurrenter?
Nej. Alltså…nej. Som skådespelare är man van vid det där. När jag står på scen och spelar Fadren eller Cyrano de Bergerac vet jag att Keve Hjelm, Jarl Kulle och Thommy Berggren har gjort det tidigare. Du kommer alltid att bli jämförd. Om du ska ägna dig åt det här yrket så bör du skaffa en vaccination mot det här, det får du inte påverkas av. Jag skulle nog gärna se den där Branagh-filmen som jag förstår det är det något helt annat än det vi gör.
|
Henning Mankell berättade i en intervju att han vill avsluta Wallanderfilmerna innan de blir en industri. Nu ska ni spela in 13 filmer på ett och ett halvt år, är de inte redan en industri?
Det där frågar alla! Och när man hör den där frågan så många gånger börjar man nästan tro på den själv. Men är det så jävla konstigt egentligen, jag menar hur många artiklar skriven inte en journalist om året? 200? 250?
Vaddå, jag jobbar åtta timmar om dagen, fyra dagar i veckan och mellan varje film är jag ledig i två veckor. Och dessutom känns det aldrig som rutin. När jag spelar teater är det samma sak varje kväll. Men när man jobbar med film är det aldrig så, varje morgon går man till en katastrof. I film blir aldrig något som man tänkt sig. Jag ska själv se ”Hämnden” för första gången i kväll och om det är något jag är säker på så är det att den inte kommer att vara som jag tänkt mig.
Men produktioner i den här skalan är i alla fall ganska ovanliga.
Ja det är de. Men den här produktionen genomsyras i varje fall inte av någon cynism. Sedan vet vi våra begränsningar: vi kan inte lägga ner så mycket tid på ljussättning, vi har inte möjlighet att lägga ut rälsar eller kontakta Ystads brandkår, vi måste koncentrera oss på det som finns framför kameran och när man vet det så känns det bara bra. Det finns scener då det skulle varit bra med regn, men vi tar de med solsken om vi måste.
Johanna Sällströms karaktär, Wallanders dotter, nämns bara kort i filmen, kommer ni utveckla hennes öde något mer eller låter ni det vara?
Tycker du som att det känns så när du såg filmen?
Det kändes som ett emotionellt ögonblick när du sa repliken.
Kan vi inte låta det vara så.
