Aniston och Wilson lever hundliv

26 Mars 2009 | 23:17

Aniston och Wilson lever hundliv

När en kaotisk men oemotståndlig valp tågar in i deras liv förändras tillvaron för alltid för det unga tu. Jennifer Aniston och Owen Wilson spelar paret som bygger på John och Jenny Grogan, som också skrev boken "Marley & jag". Nu är filmatiseringen här i regi av David Frankel ("Djävulen bär Prada"). Den riktiga huvudrollen bärs såklart av Marley, som också är ett oundvikligt ämne när Aniston och Wilson ska intervjuas...

Vad var det med John Grogans bok som tilltalade er?

Aniston: Jag älskade den, men manuset fanns redan när jag läste boken. Året innan fick jag boken i julklapp – av tre olika personer – men av någon anledning hade jag aldrig plockat upp den. Den lockade inte just då. Sen fick jag manuset, läste både det och boken, och tyckte den var vacker och hjärtskärande. En underbar granskning av ett äktenskap och ett fascinerande liv. Jag älskade den verklighetstrogna historien. Det är otänkbart men allt har hänt på riktigt, vilket gör det så speciellt och meningsfullt.

Wilson: Det var också toppen att John och hans barn blev involverade. De kom och hälsade på när vi filmade utanför Philadelphia. Det måste ha varit konstigt för dem att träffa oss, men de verkade glada.

Aniston: Jag tror att det var spännande. De hade en ny hund nu, en labrador till.



Är Marley filmens egentliga stjärna?

Wilson: Ja. Nån gång under filmens gång var vi bara tvungna att inse det, han är stjärnan, vare sig vi vill det eller ej. Han är otrolig.

Men alla i Hollywood upprepar ju: ”Jobba aldrig med barn eller hundar.” Var det jobbigt tyckte ni?

Wilson: Det ligger något i det, men barnen var svårare än hundarna. De var inte lika tränade, barn lyder inte på samma sätt som hundar gör. Hundarna var fenomenala. Clyde, han som oftast spelade Marley, var tränad att agera som om han inte vore tränad, så han kändes bara naturlig. Jag minns när jag läste saker i manuset som: ”Hunden hoppar upp och hoppar över soffan”, sen kommer vi in på inspelningen och hoppas på att han verkligen klarar det. Han måste se helt vild ut, men samtidigt vara fullt kontrollerad. Tränarna gjorde ett grymt jobb, det blev väldigt roligt och funkade verkligen.

Var det svårt att ständigt ha tränarna så nära?

Aniston: Ja, i alla tagningar hör du den extra rösten som skriker: ”Flytta på dig! Sitt!” Och det mitt under vår dialog. Det var bara att försöka utestänga det.

Wilson: Det krävdes mycket mer koncentration, det var en utmaning.

Så hade ni förstås flera hundar…

Aniston: Ja, vi hade många Marleys. Det fanns fem andra Marleys som alla kunde olika tricks och olika befallningar. Några snurrar runt, andra hoppar upp på speciella sätt, men till 90 procent spelades vuxne Marley av Clyde. Han har en sådan speciell energi. Sen hade vi såklart massa valpar.

Wilson: Folk älskade valparna! De ville ta med dem hem, och nu tvingas vi ta emot samtal som ”hunden är helt okontrollerad”. Men vad hade de väntat sig?




Det måste ha varit tufft att ta farväl av Marley när filmen var klar.

Aniston: Jag förvånades av hur känslosam jag blev. Jag gillade verkligen hundarna. Vi blev alla som en familj. Som skådespelare hoppas man på en sån här upplevelse varje gång man spelar in något nytt, men det händer inte ofta.

Wilson: Alla hade också med sina egna hundar till inspelningen, det var riktigt kul.

Aniston: Jag tog med Norman, som regissörens hund Diamond var livrädd för.

Wilson: Jag tror att David tänkte att ”vi spelar in en hundfilm, det ser inte bra ut att jag inte ens har en hund”, och så plockade han bara upp nån på gatan (skratt).

Finns det något med hundar som människor borde ta efter?

Wilson: Att vara närvarande i ögonblicket. Hundar är så bra på det. Alla känner till hundars goda kvalitéer, det är inte utan anledning de är människans bästa vänner.

Aniston: Det är så härligt när man öppnar dörren och någon hoppar upp och kysser dig. De kan inte tro att du verkligen har kommit hem, och blir helt uppspelta. Allt handlar om mat och kärlek för dem.

Vad har hundar gett dig i livet?

Wilson: Jag är uppväxt i Dallas med mina bröder och vi har alltid haft hundar. Vår första var en dalmatiner, Nutmeg. Så jag har alltid älskat hundar, de är så härliga.

Till slut, skulle Marley kunna vinna en Oscar?

Wilson: Jag tror han har ena tassen inne. Jag förstår inte varför han inte skulle kunna det, men frågan är: vilken av hundarna ska få den isåfall?