Intervju: Clint Eastwood

18 Mars 2009 | 17:31

"Walt var en sådan bisarr figur"

Gammal är helt klart äldst. I sin nya, hyllade film "Gran Torino" bevisar Clintan att han fortfarande är lika hård som stål samtidigt som han får vara mysfarbror på ett annorlunda sätt. Clint Eastwood berättar här för MovieZines läsare hur det var att efter fyra år återigen stå framför kameran..

Berätta hur det kom sig att du ställde dig framför kameran igen efter fyra år. Letade du aktivt efter en roll?

Nej, jag letade inte efter något specifikt och mest på grund av att det inte finns så himla många bra roller för män i min ålder. Efter att jag spelade i "Million Dollar Baby" kände jag att det fick vara nog med skådespeleriet för mig. Men när producenten Rob Lorenz hade läst manuset till "Gran Torino" och sagt att det vore en bra roll för mig insåg jag direkt att jag ville göra rollen. Timingen var precis rätt eftersom jag då höll på med musiken till "Changeling". Jag kände att jag inte hade tid att vänta någon längre tid att göra filmen.

Varför ville du spela Walt Kowalski?

Jag gillade att han var på gränsen till galen, en person som tog till vara på varje tillfälle att förolämpa andra. En speciell typ som jag kände att jag kunde relatera till eftersom jag under min uppväxt träffade på många liknande personer eftersom man på den tiden kunde säga precis vad man tyckte. Walt är en krigsveteran som krigade i Vietnamn och vars fru precis dött i början av filmen. Han har ett dåligt förhållande till sina två vuxna söner eftersom han tycker att de inte vill umgås med honom och helt enkelt inte bryr sig. Inte ens barnbarnen är intresserade av honom, förutom om det får ärva något och de flesta av hans vänner är döda. Han har jobbat på Ford Motor Company i över 50 år och allt fler immigranter och invandrare har flyttat in på hans gata och Walt är en person som har svårt för förändringar.

Det som jag också gillade med filmen var att man tog upp att det fortfarande finns personer som aldrig riktigt kan anpassa sig till samhällets förändringar. Walt är definitivt en sådan typ och påminner både om Frankie Dunn i "Million Dollar Baby" och Sergeant Highway i "Heartbreak Ridge". Jag tror att Walt känner att han inte längre kan relatera till det som händer vilket göra att han blir oerhört cynisk. Samtidigt så får han under historiens gång lära sig att tolerera andra och lära sig från erfarenheter från någon som inte växt upp i sitt födelseland.







Hur förberedde du dig för att spela en person som var så pass rasistisk?

Det hade varit lätt att spela honom för snäll och det hade också blivit väldigt fel. Om man inte hade gått hela vägen så hade det helt klart varit att fega ur i Hollywood-stil. Är man rasist kan man inte vara Mr. Nice Guy, istället är det väldigt politiskt inkorrekt och det är det som gör karaktären trovärdig. Man kan inte gå runt det.

Walt är definitivt rasist, men han lär sig också att tolerera andra i sin omgivning då han börjar umgås med en familj som kommer från sydöstra Asien och som han hatar i början av historien. När han börjar hjälpa familjen och framför allt deras yngste son Thao att komma bort från gänglivet så börjar han förändras. När han får lära ut moral, ambition och etik till någon annan lär han sig själv.

I filmen är det någon som påpekar för Walt att han inte har funnit sin egen frid. I slutet av filmen säger han dock själv han funnit den till en präst.

Jag tror att han då känner att han har fört vidare sin arbetsmoral och ärlighet till Thao vilket betyder att han då lämnat kvar något till eftervärlden. Då känner han att han kan släppa taget på ett annat sätt.

Hur var det att stå framför kameran igen efter en fyra år lång paus?

Helt okej. Jag har ju främst gjort detta under de 55 år som jag varit i branschen. Det är ju inte så komplicerat egentligen. Man får en karaktär att spela och sedan göra man bara det. Det var roligt att agera igen och framför allt eftersom Walt var en sådan bisarr figur.

"Gran Torino" är en av de första amerikanska filmerna som visar upp invandrargruppen som härstammar från sydöstra Asien, den så kallade Hmongkulturen. Vad visste du om dem tidigare?

Inte alls mycket, det var bara att läsa och lära sig. De kom från Laos och under Vietnamkriget stred de tillsammans med amerikanerna mot kommunisterna som efter kriget började döda dem. Det var därför som de amerikanska myndigheterna tog hit många av dem. I dag hittar man väldigt många invandrare därifrån i Fresno, Kalifornien såväl som Minneapolis och i Michigan där vi spelade in filmen. Eftersom jag ville att filmen skulle vara trovärdig så ville jag bara använda personer med rötterna därifrån vilket var lite klurigt.

Jag gillade att han var på gränsen till galen.



Du valde framför allt att jobba med icke-professionella skådespelare här. Hur fick du dem att prestera så bra som du ville?

Jag valde många unga personer som var runt 17-18 år och som aldrig skådespelat förut, men alla var väldigt duktiga och eftersom de var okända känns det säkert mer äkta på vita duken. Bee Vang, som spelar Thao, är väldigt intelligent och på något sätt väldigt omedveten om sig själv vilket passade hans karaktär utmärkt. Jag försökte att ge alla skådisar stor frihet och sa att vi inte behövde följa manus rad för rad och när de talade sina nationella språk förstod jag ju ändå inte vad de sa. Mitt jobb var att få dem i rätt stämning och få dem att tänka på varför deras karaktärer gjorde som de gjorde. Det var också viktigt att få dem att jobba utifrån instinkt i stället för tanke.

"Gran Torino" blev en stor kassasuccé i USA, hade du väntat dig det?

Jag förväntar mig aldrig någonting. Jag fortsätter i stället att förundras över varför vissa ser en viss film eller varför man struntar i att se en annan. Man gör ju film för att man hoppas att någon ska vilja se den, men man kan aldrig veta om det finns intresse. När "Gran Torino" hade premiär fick den fina recensioner, men det behöver inte betyda något alls. Men när den började gå bra på biograferna så accepterade jag det och sa: Tack för den här succén.

Jag trodde kanske främst att äldre personer skulle se den och känna igen sig från sina egna familjerelationer men det visade sig också att yngre personer gillade Walt eftersom han är så obstinat. Alla skulle nog vilja vara honom i kanske tio minuter. Han är intressant just därför att han är en person som provocerar fram en reaktion i alla. Det finns också många bra budskap i filmen, som vår relation till kyrkan och våra relationer till andra kulturer och folkgrupper som vi lär oss tycka illa om.

Kan en publiksuccé som denna också kännas som en personlig vinst?

Absolut. Att vara 78 år och vara med i en populär film känns väldigt bra. Den gick ju faktiskt ännu bättre än "Million Dollar Baby" på biograferna. Men varför eller hur kommer man aldrig få svar på. Det är det som fortfarande är den fråga vi som jobbar i filmbranschen aldrig kan få svar på. Man lär sig alltid något nytt.







Dina senaste filmer har ofta handlat om ganska mörka historier. Hur förklarar du de valen?

Det är en slump. Jag gillar att prova nya saker, nya genres och historier som kanske handlar om saker som jag själv tycker är hemska eller går emot mina principer. Jag gillar när personerna i filmerna måste ta sig förbi hinder eftersom det skapar en utmaning. Jag har nog inte letat aktivt efter mörka teman, utan det har mest blivit så att de kommit till mig. De senaste filmerna jag gjort; "Flags of our Fathers" och "Letters from Iwo Jima", "Mystic River" och "Million Dollar Baby" och "Changeling", har alla varit hemska historier, men jag har ändå velat göra dem. Det jag inte vill göra är att kopiera trender eller att göra film för tonåringar. Jag vill hellre att folk ska få ut något extra från mina filmer.

Du har gjort fem filmer de senaste fyra åren och verkar aldrig sluta jobba. Känner du dig stressad?

Nej, det kan jag inte säga. Det har onekligen varit en lång väg hit. En dag vaknar du upp och då är man 78 år gammal. Jag minns att jag när jag pratade med min fru Dina om filmerna ”Changeling” och "Gran Torino" häromdagen så sa jag: "Vad är det jag håller på med? Jag gör två filmer på rad och nu även musiken?". Efter att jag ställt frågan började jag skratta eftersom jag insåg att jag faktiskt gillar det jag gör och det är just därför jag gör det. Det roliga är att man fortfarande lär sig något nytt hela tiden och vid vissa tillfällen i livet så gör du helt enkelt mer. Jag kan inte svara på vad som orsakar det eller varför jag gör det, utan genomför det bara.

För 40 år sedan bildade du ditt produktionsbolag Malpaso. Vad är du mest stoltast över i din karriär i dag, både framför och bakom kameran?

Främst det att jag har kunnat ta kontroll över mitt eget öde. När jag började regissera i början av 1970-talet var det ovanligt att skådespelare gjorde det eftersom det var extra svårt att byta till den banan. Jag visst att min regidebut "Play Misty for Me" skulle bli ett eldprov där jag var tvungen att bevisa att jag kunde regissera för andra filmstudios och hade jag inte haft Malpaso i bakgrunden tror jag inte att jag kunde ha genomfört filmen som jag ville.

Ångrar du något?

Nej och främst för att jag inte är den typen av person. Jag tror inte på att ångra sig. Det mesta som har hänt skulle du kanske ha gjort annorlunda om du gjorde det igen, men eftersom det aldrig händer så gäller det att släppa det istället. Det stämmer ju även för livet rent generellt. Man kan bara agera utifrån det man vet just då. När man är 20 år kan man helt enkelt inte ha samma erfarenhet som någon som är 50. Men nej, jag ångrar ingenting. Det finns ju en del filmer som jag har gjort som jag kanske inte skulle ha gjort i dag eftersom de inte sa så mycket, men det kan bero på att jag tänker annorlunda nu.







Alla vill så klart veta om "Gran Torino" kommer att bli din sista film som skådespelare.

Jag är nog rätt nöjd med att endast stå framför kameran då och då. Det räcker. Om det inte hinner hända igen så blir jag inte ledsen eftersom jag känner mig väldigt trygg bakom kameran.

Många kallar dig för en ikon och en legend. Hur känner du när du hör detta?

Det känns helt okej och väldigt fint. Jag blir hellre kallad för det än något annat, mindre smickrande. Det viktigaste är att göra de filmerna som du vill göra och sedan försöka hitta en publik för dem, då har man verkligen lyckats. Och blir det ingen succé så kan man ändå inte göra något åt det så då det är bara att gå vidare. Det finns många bra filmer som gått dåligt och tvärtom så det finns inga bra förklaringar till att det går som det går. Men har man gjort sitt bästa så ska man vara nöjd.

Du börjar snart filma din Nelson Mandela-biografi med Morgan Freeman och Matt Damon vilket blir din 30:e film som regissör och producent. Hur ser filmen ut i ditt huvud just nu?

Det blir klarare och klarare även om mycket har varit glasklart från början. Det kommer att bli ett politiskt drama där vi kommer att se hur Nelson Mandela på ett helt unikt sätt använde Rugby World cup 1995 och Sydafrikas splittrade landslag the Springboks till att förena en hel nation ett år efter han blivit president. Vi ska visa hur han genom detta spred stolthet över landet och hur han på så sätt löste många problem. Vi håller på att rollbesätta nu och jag måste vara noga med att vi väljer rätt skådespelare. För om man har bra personer i alla roller så fungerar mycket av sig självt. Filmen kommer nog att bli rätt episk och ha en del inspiration från spelvärlden. Det är för tidigt för att säga om det kommer att bli bra, men jag får väl göra så bra jag kan.