Andreas Öhman om Bitchkram

12 Oktober 2012 | 21:01

Andreas Öhman: "Jag ville se hela topp 250-listan"

"Bitchkram"-regissören minns tillbaka på de egna, filmslukande tonåren.

Hans första film "I rymden finns inga känslor" följde en kille med asperger som träffade kärleken. Den blev ett genombrott för Bill Skarsgård och det blev årets svenska Oscarsbidrag. 

För uppföljaren håller sig Andreas Öhman kvar i tonårsvärlden. Med "Bitchkram" har den 27-årige regissören träffsäkert fångat dagens ungdom, med all den stress och press och Facebook-statushets som det innebär att vara ung idag. Filmen handlar om Kristin som tagit studenten och längtar till New York. 

Vi träffade honom för att prata om tonårsdialog, IMDb:s Topp 250-lista och hans spännande planer för den tredje filmen.

Hur föddes ordet bitchkram?

- Jag kom bara på det på bussen. Jag hade kommit på att Kristin, karaktären, skulle komma på tusen saker att göra innan hon dör, och att få in ett ord i svenska ordlistan är sånt man tänker vore coolt. Det här är mitt bidrag. Nu ska jag lobba väldigt mycket för att det här ordet ska etablera sig i ungdomskulturen. Jag satt bara på bussen och kom på det, och tyckte det var fint.

Är det svårt att skriva som tonåringar pratar?

- Jag försöker att inte tänka så mycket på exakt hur tonårigt det ska vara. Jag skriver tillsammans med en kille som är 40, det är klart att jag kan ha lättare för det än vad han har. Vid något tillfälle hade han skrivit "päron" om föräldrarna... Jag kunde vara ett filter, men vi skrev ihop. Och mycket kom till på inspelningen. Jag är inte någon Woody Allen, word-by-word-snubbe, utan jag tycker att det är viktigt att ha en dialog med skådisarna och se vad de känner sig bekväma med att säga. Jag vill såklart att det ska vara trovärdigt, och de som är i den åldern har såklart mer koll än vad jag har. Det har varit ett jättebra samarbete med Fanny (Ketter) och Linda (Molin).

Du gör din andra film för den unga publiken.

- Det blir lätt så, jag utgår mycket från mig själv. Jag kommer säkert att göra en film om 70-åringar som rånar en bank, men nu vill jag passa på. Jag vill göra en film om unga medan jag fortfarande är "reasonably young", som Ryan Philippe säger i "En djävulsk romans". Det finns många medelålders män som ska göra film om unga, då tycker jag att det blir så okontemporärt på något sätt. Om jag ska göra det, så ska jag göra det nu.

Du har sagt att "Bitchkram" är en typisk första film, och "I rymden..." mer som en andra film. Vill du utveckla?

- Nästan alla som gör sin första film brukar ta något jättenära sig själva, och det är mer experimentellt, mer handkamera och mer lekfullt. Till andra filmen har man hittat lite mer vad man vill göra, och så blir det kanske mer stilistiskt och tydligt. Jag gjorde tvärtom. Jag gjorde den väldigt tydliga och strukturerade filmen först, och nu har jag gått tillbaka till att vara lite friare, med handkamera, och lekte lite mer. Och också ha ett tema som ligger mig och min uppväxt närmare. Nu är jag jättetrött på handkamera så nu vill jag bara göra Hollywood-åkningar... Nu vill jag göra Batman.

Så på vilket sätt ligger "Bitchkram" nära dig?

- Andrea och Kristins karaktärer är lite av mig, båda två. Det finns ett mörker hos mig, som när Andrea säger att hon inte vill bara vara ett offer, det är något som jag har känt under hela min uppväxt. Men också den högpresterande delen av mig själv som jag tror många känner, att man ska hinna vara överallt och göra så mycket. Man ska hinna plugga, resa, bygga karriär... Det är därför filmen ligger nära mig.

Du smyger också in en del filmreferenser.

- Nu blev det bara så. Jag är väldigt dålig på citat, faktiskt. Det är väldigt sällan jag kommer ihåg ens mina egna repliker, jag har väldigt dåligt textminne. Jag kommer inte ihåg låttexter och trodde länge att Thomas di Leva sjöng "Du och jag är mitt raklödder". Jag är dålig på att tänka på texterna, vilket jag är glad för för många kan inte skriva till musik med text, utan måste skriva till klassisk musik. Jag skriver alltid till popmusik för jag tänker inte på texterna överhuvudtaget. Vilket är synd... En av mina stora ångester i livet är att jag inte är bra på låttexter och citat.

Ser du mycket film själv?

- Jag tycker det är väldigt viktigt att se mycket film. Det är många regissörer som slutar se på film, men det tycker jag är det sämsta man kan göra. Men jag ser mindre film nu än under gymnasiet, då hade jag mer tid. Jag skulle bocka av hela 250-listan på IMDb på ett år. Man såg "Chinatown" på förmiddagen och "Gökboet" på kvällen. Den typen av filmer. Det var ju också skadligt. Ser man bara de bästa genom filmhistorien och ska sen själv som 18-åring försöka göra film efter det... Jag har sett rätt mycket film, men jag önskar att jag kunde se mer än vad jag gör.

Vilka inspirerar dig?

- Jag tycker till exempel att Lars von Trier gör fantastisk film, men jag känner inte att jag ligger så nära honom. Lukas Moodysson har gjort fantastiska filmer också. Men om man säger de som ligger närmast mig, vilka jag ser upp till i mitt skapande så är det Christopher Nolan som författare och visuell regissör... Nu har inte det märkts så mycket, men jag vill också göra filmer med lite science-fiction-twistar. Paul Thomas Anderson och Quentin Tarantino ser jag väldigt mycket upp till, Sofia Coppola, Billy Wilder och Frank Capra. Det är regissörer som också skriver själva.

Du är en av de få filmskapare i Sverige som har en dialog med publiken långt före premiär: du twittrar och bloggar hela vägen under arbetet med filmen.

- Det är viktigt för mig, framför allt att jämställa mig med min publik. Jag är inte förmer än er, och samtidigt - jag inspireras jättemycket av människor jag träffat, och då kan man inspireras av människor som skriver till en också. Jag gör ju publika filmer. Sen vill jag göra film som både publik och kritiker gillar, som alla gillar. Men för mig är det viktigt med publiken, det har inte med pengarna att göra utan för att jag vill påverka någon. Det är nog också en grej för unga filmskapare, om jag var 16 år och ville göra film skulle jag tycka det var spännande att följa ett filmprojekt. Nu är det kanske inte alltid så matnyttigt utan det kan bli mycket bilder också, men det är ändå intressant att se och förstå att det inte är så stort. Det kan vara litet och man kan vara ett gäng vänner. Att göra långfilm behöver inte vara så annorlunda från när man växer upp och gör film med sina kompisar.

Vad blir din tredje film?

- "Bitchkram" är andra delen i en syskontrilogi. En tematisk trilogi, det finns ingen sammankoppling annars. Nästa film blir en familjefilm, lite "Bröderna Lejonhjärta" goes "Neverending Story" goes "Flugornas herre". En monsterfilm med barn i huvudrollen. Jag vill göra en film för barn som inte har gjorts på väldigt länge i Sverige. Jag vet inte om det är den som kommer att komma härnäst, jag har en annan film också på väg som är hemlig. Men, I'll let you know. Det är iallafall det jag skriver på just nu. När jag såg trailern till "Where the Wild Things are" tänkte jag att det kommer att bli den bästa filmen som någonsin har gjorts. Tyvärr är ju trailern så mycket bättre, kanske för att Arcade Fire-låten inte är med i filmen... Men samtidigt vill jag inte göra en "Pettson & Findus"-film, utan det ska vara en film som även vuxna, och jag själv, vill gå och se. Så gör jag alltid.

Du vill göra sci-fi, men hur kommer det sig att du gjort mer mainstream hittills?

- Det handlar inte om mainstream, utan mer en vanlig historia. Jag vill göra filmer med ett sci-fi-element, det kan vara bara en karaktär som i "Låt den rätte komma in", där världen annars är realistisk. De idéer jag har är fruktansvärt svårskrivna, så det tar lite tid.

"I rymden finns inga känslor" har fått för det mesta bra recensioner, utom på en sajt som sågade den... Hur svarar du på kritik?

- Den fick två ettor, hos Cinema och hos er. Cinema var värre för den kom först, där skrev någon att det var ett "smaklöshetens inferno". Jag tar åt mig jättemycket, jag är jätte-känslosam. Jag blir såklart ledsen, det är lättare att ignorera en person som kommer fram och hatar ens film eller tycker den är dålig... Det tar också jättehårt men är lättare att glömma bort än press som stannar. Men jag gör hellre en film som tio älskar och tio hatar, än att göra en film som alla tycker är "bra". Jag hoppas och jag tror att den här kommer att betyda jättemycket för många människor. Jag tror att det är en film för alla åldrar, men det är omöjligt att göra en film som alla gillar.

Vad har du fått för reaktioner på "Bitchkram" efter premiären på Way Out West?

- Det var jättefina omdömen, många fina ord. Det var en kvinna som sa att hon grät så mycket att det rann ner i urringningen. Det var en väldigt fin förklaring av filmen, där finns något komiskt och något tragiskt. Jag känner mig ganska lugn med att folk kommer att gilla den, sen får man se med kritiker.

Har du svårt att släppa filmerna?

- Det är jättesvårt men därför är det skönt när det finns en deadline. När jag gjorde kortfilmer blev jag aldrig riktigt klar med dem, man kunde alltid klippa om lite... Det kan alltid bli bättre. Du kan berätta varje på tusen olika sätt. Scenen med Neo under vattner verkade väldigt rolig när jag skrev den, för det är så mycket som händer samtidigt, men den blev ett helvete i klippningen. Man får gå tillbaks till sin första känsla, kändes scenen bra en gång så är det så.

Men nu är du nöjd med "Bitchkram" nu?

- Jag är... Det är... Den är så bra som den kunde bli, tycker jag.

"Bitchkram" har premiär över hela landet fredagen 19 oktober.