Underwater Love 2011

Legenden i det här fallet är kappan, en gurkälskande hybrid mellan människa och sköldpadda som man kan återfödas till när man dör. Detta är vad som hände Aoki, som nu besöker en gammal klasskamrat han förälskade sig i för många år sedan. Klasskamraten, Asuka, har inte lång tid kvar i livet och Aoki tänker göra allt han kan för ge henne många år till. Vilket är svårt men inte omöjligt, han måste bara hitta den magiska analpärlan först.

Ja, ni hör ju. Men det fina i kråksången, även det en av asiatisk films stora styrkor, är att hur absurt, underligt och snuskigt det än låter så fungerar det, för man ser till att ha en bra historia i grunden och ett fokus på karaktärer. Asuka slits mellan Aoki och sin fästman, skildringen är ärlig och trovärdig, även när den avbryts av dåligt koreograferade sångnummer med usel elektronisk musik.

Filmen förbereddes visserligen i tre år men spelades in på fem och en halv dag. Det syns inte så mycket som man skulle kunna tro. Mycket, tänker jag anta, tack vare fotografen, amerikanen Christopher Doyle (som bland annat fotat en av mina tidigare filmfestivalfavoriter, Jim Jarmuschs farligt vackra "The Limits of Control"). Han får kamerarbetet, och ytan, att kännas mer planerat slumpmässigt än vad det antagligen är.