The Sopranos 1999-2006

Drama Deckare Gangster Thriller
USA
Engelska
Italienska
Ryska
The Sopranos poster

Synopsis

Det här är historien om The Sopranos. En splittrad familj i två läger. Anthony "Tony" Soprano, maffiaboss och familjefar, försöker desperat balansera sina roller som "avfallshanterare" och ansvarsfull fadersfigur. Han får attacker av panikångest och tvingas träffa en terapeut vilket är ett hårt slag för hans ego. Hans familj får ofta ta smällen för hans kriminella leverne, och hans status, lojalitet och kompetens som överhuvud sätts ständigt på prov.
Ditt betyg
4.2 av 733 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
SÄSONG
1
2
3
4
5
6
SÄSONG 1
SÄSONG 2
SÄSONG 3
SÄSONG 4
SÄSONG 5
SÄSONG 6
01
The Sopranos
1999-01-11
02
46 Long
1999-01-18
03
Denial, Anger, Acceptance
1999-01-25
04
Meadowlands
1999-02-01
05
College
1999-02-08
06
Pax Soprana
1999-02-15
07
Down Neck
1999-02-22
08
The Legend of Tennessee Moltisanti
1999-03-01
09
Boca
1999-03-08
10
A Hit is a Hit
1999-03-15
11
Nobody Knows Anything
1999-03-22
12
Isabella
1999-03-29
13
I Dream of Jeannie Cusamano
1999-04-05

Recensent

Jake Bolin

13 juni 2014 | 21:45

Epokgörande gangstergrubbel

Man kan visst tävla i konst. På rent objektiva och vetenskapliga grunder. Särskilt i TV-serier kan man tävla. Det hela är mycket enkelt: ”Sopranos” är det bästa som någonsin har gjorts, alla kategorier. Så kommer det att vara fram till den yttersta dagen. Den som påstår något annat ska ha smörj. Begrips!?
”Jag vill berätta om den här specifika killen. Jag vill skildra hur verkligheten ter sig för en mafioso, eller hur jag uppfattar att livet ser ut inom den organiserade brottsligheten. Det är inte så att de skjuter på varandra varje dag. De sitter och käkar ugnsbakad ”ziti” och snackar vadslagning och klurar på vem som är skyldig vem pengar. Ibland utbryter våldsamheter – möjligtvis oftare än inom bankvärlden.”
 


Åtta år efter att upphovsmannen David Chase hade levererat denna anspråkslösa programförklaring slutade det sista avsnittet av ”Sopranos” i tvärt, ljudlöst mörker. Vissa av oss har aldrig helt återhämtat sig. Det är väl så med den första, riktigt stora kärleken. 
Angenäma bekantskaper som Dana Scully, Walter White, Omar Little och Hannah Horvath i all ära - deras betydelse bleknar i jämförelse med det känslomässiga engagemang som jag i unga år investerade i Tony Soprano, Christopher Moltisanti, Paulie ”Walnuts” Gualtieri och de övriga mordbenägna sociopaterna i de övre skikten av New Jerseys maffiaorganisation.

Jag har våndats med familjeankaret och matriarken Carmela Soprano i hennes tappra men fåfänga försök att balansera sin katolska tro med ångesten över att hela den praktiska tillvaron är finansierad av den kroniskt otrogne makens blodspengar. Velat få den diaboliskt sluge Richie Aprile att försvinna under våldsamma omständigheter, innan Tony Sopranos neurotiska energiknippe till syster oväntat hann före.

Jag var, under några sommarveckor och i största hemlighet, ganska svårt förälskad i Meadow Soprano, familjens vita får och den enda i karaktärsgalleriet som tagit sig in på och förbi universitet. Hur radikala massmord manusförfattarna till "Game of Thrones" än ställer till med kan inget trumfa sorgen jag kände när polisinformatören Salvatore "Big Pussy" Bonpensiero blev skickad till en våt grav av sina barndomsvänner i "Sopranos" andra säsongsfinal.

För Tony Soprano själv blev detta trauma ett återkommande mardrömsscenario som han av förståeliga (juridiska) skäl inte kunde dryfta med sin psykolog, Dr. Melfi. Men så förordade han också ett manlighetsideal som låg nära ”Gary Cooper - den starka, tysta typen”. Att bevittna hur denna traditionstyngda machohållning kantstöttes och centrifugerades i en tillvaro där angrepp kom från alla håll samtidigt var en ångestladdad fröjd, för mig och för miljoner människor. 
Serien råkade vara först ut av de komplexa, sofistikerade och påkostade HBO-produktioner som nu har blivit lyxig vardagsmat. David Chase och hans medarbetares kulturgärning består, vid sidan av att de skapade världens bästa kulturprodukt, i att de på många sätt krattade manegen och introducerade en helt ny tyngdklass inom tv-dramatiken. "Sopranos" går inte att tänka bort i ett evolutionärt perspektiv på tv-seriens utveckling under de tio senaste åren och är till stora delar skyldig till uppkomsten av det populära ordspråk som säger att denna konstform är den nya romanen. Vad gäller ämnesomfång och dramaturgisk komplexitet passar den klyschan ovanligt bra in i det här fallet.


Den långt ifrån minsta bedriften är att ”Sopranos” hanterar sina allmängiltiga och många gånger svåra ämnen inom ramen för den utnötta maffiagenren. Som konsument av populärkultur är man sedan späd ålder bekant med machokulturen och de dödligt strikta hierarkierna, med vapenskrammel och bakåtslickade frisyrer. Men aldrig tidigare hade man sett livet som maffiaboss skildrat som ett otacksamt kneg och en del i en medelålderskrisande mans livspussel. En man vars växlingar från snarstucken barbar till älskvärd luns gjorde James Gandolfini till en superstjärna och för resten av hans - för korta - liv definierade karriären. På gott och ont skulle han kanske själv ha sagt.  
Tanken svindlar när man försöker föreställa sig producenternas förstahandsval Ray Liotta i rollen som Tony Soprano. Liotta, en veteran i klassiska gangsterfilmsammanhang, tackade nej eftersom han ville tillbringa mer tid med sin familj. Han har senare uppgett att han ångrar beslutet. Tacka f*n för det.

Tony Soprano utsätts i varierande grad för samma djävulskap som vilken medelålders familjefar som helst: Sjukdomar, otrohet, fördomar, ekonomisk otrygghet, samtidigt som hans yrkesliv omfattar ond, bråd död på dagsbasis. David Chase och hans medförfattare lyckades med konststycket att balansera - eller snarare visa på konsekvenserna av obalansen mellan - dessa två liv med en trovärdighet som ytterst få verk i genren har lyckats uppnå.

Chase, som själv vuxit upp i New Jersey, tilläts också undersöka dynamiken i en maffiaorganisation med en noggrannhet som bara det längre TV-formatet tillåter. Det är betydligt närmre en socialrealistisk skildring av den yrkeskriminelles tillvaro än gangsterromantik, givetvis med en tillspetsad dramatik och en humor som inte slog över i buskis ens med Steven Van Zandts överfriserade och kutryggade Silvio Dante.   
 
Kritiska röster har stundtals framhållit att "Sopranos" cementerade stereotyper om italiensk-amerikanska medborgare som en träningsoverallsbärande homogen grupp med särskild fäbless för kriminalitet. Chase tog dessa invändningar på tillräckligt stort allvar för att låta psykologen Jennifer Melfi diskutera den mediebilden med sina välbärgade och intellektuella vänner i mer än ett avsnitt. Och ”Sopranos” lämnade föredömligt sällan schablonerna orörda. När Tony Soprano tidigt i serien åker till Sicilien för att samspråka med organisationens överstehuvud visar det sig vara en diplomatiskt lagd och skarpt intelligent kvinna. Hon gör det på ett hövligt men mycket tydligt sätt klart för honom att hans slentrianmässiga sexuella inviter och machostil är lika malplacerade som ovälkomna i det nya sammanhanget. Här löser man saker och ting diskret och civiliserat. 

I rörande scener möts samtidigt den åldrade hejduken Paulie Walnuts av en oförstående inhemsk befolkning. För italienarna framstår han som en vulgär stereotyp. De nobbar hans gåpåiga sociala inviter, och Paulies romantiserade föreställning om hur människorna i ”the old country” skulle vara någon sorts nationellt betingade själsfränder krossas brutalt mot en oöverstiglig kulturell barriär.

Givetvis har även solen sina fläckar. Serien tilläts i all ärlighet pågå för länge och skulle i den bästa av världar ha rundats av efter tre eller fyra säsonger. Mot slutet infann sig ibland känslan att de bästa historierna redan hade berättats, några gånger riskerade man att reducera Tony Soprano till en ensidig mordmaskin som var omöjlig att sympatisera med, och ännu värre, svår att inressera sig för. Som när båda parterna i ett förhållande vet att kärleken är över men ändå håller skenet uppe och framhärdar i att hålla ytan intakt.  
Den inledningsvis så centrala fokuset på spänningen i terapisessionerna, själva livsnerven i serien, hade då sedan länge spelat ut sin roll. Lorraine Bracco (som apropå castingbeslut först tillfrågades om rollen som Carmela Soprano) fick i de senare säsongerna se sin Dr. Melfi förvisad till scenens utkant utan att ha egentligen någonting att jobba med. Men allt detta är i ett större sammanhang petitesser. "Sopranos" lägstanivå var högre än något annat samtida TV-program, möjligtvis undantaget "Six feet under", en serie som också spelade en väsentlig roll i det paradigmskifte som HBO:s manusförfattare drev fram under tidigt tvåtusental.

En gemensam nämnare för dessa två nu ikoniska TV-serier är drömskildringarna. Utöver David Lynchs kultklassiker ”Twin Peaks” är det svårt att dra sig till minnes någon tv-produktion där drömmar har tillmätts så stor betydelse eller hanterats med liknande estetisk briljans. I Tony Sopranos feberfantasier och nattmaror faller replikerna med just den förnuftsfientliga precision som man själv känner igen från drömvärlden. 
Miljöer och sammanhang är förvillande bekanta och bisarra på samma gång, individer ändrar gestalt och innebörd under samtalets gång.

En episod under seriens senare del skildrar hur Tony Soprano ligger i koma som ett resultat av en svår skottskada i buken. I långa drömsekvenser är han strandsatt i ett limbo som tagit formen av ett hotell varifrån alla förbindelser är brutna. Han är inte längre maffiaboss utan en vanlig försäljare från medelklassen, en dussinfigur som alldeles nyss har diagnosticerats med dödlig cancer. Han pratar i telefon med sin fru, hänger i hotellbaren och samtalar med andra gäster för att fördriva tiden. Hela tiden är han halvt uppmärksam på det gäckande ljuset från en avlägsen fyr i horisonten. Han störs av det, är nyfiken på det. Han vet inte riktigt varför, eller vad han väntar på.

Atmosfären i sådana scener gör ”Sopranos” till något mycket mer än en filmad roman. Serien tänjde, med risk för att låta högtravande, på gränserna för vad TV-mediet kan förmedla. Alla som idag njuter av förstklassiga fiktionsvärldar som ”Mad Men” bör vara tacksamma för att David Chase valde att berätta om sin specifika kille just där och ingen annanstans. Det var Tony Soprano som visade vägen.
| 13 juni 2014 21:45 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera The Sopranos
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu