The Sopranos (1999-2006)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Det här är historien om The Sopranos. En splittrad familj i två läger. Anthony "Tony" Soprano, maffiaboss och familjefar, försöker desperat balansera sina roller som "avfallshanterare" och ansvarsfull fadersfigur. Han får attacker av panikångest och tvingas träffa en terapeut vilket är ett hårt slag för hans ego. Hans familj får ofta ta smällen för hans kriminella leverne, och hans status, lojalitet och kompetens som överhuvud sätts ständigt på prov.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

SÄSONG 1

S01 E01

The Sopranos

1999-01-11

S01 E02

46 Long

1999-01-18

S01 E03

Denial, Anger, Acceptance

1999-01-25

S01 E04

Meadowlands

1999-02-01

S01 E05

College

1999-02-08

S01 E06

Pax Soprana

1999-02-15

S01 E07

Down Neck

1999-02-22

S01 E08

The Legend of Tennessee Moltisanti

1999-03-01

S01 E09

Boca

1999-03-08

S01 E10

A Hit is a Hit

1999-03-15

S01 E11

Nobody Knows Anything

1999-03-22

S01 E12

Isabella

1999-03-29

S01 E13

I Dream of Jeannie Cusamano

1999-04-05

SÄSONG 2

S02 E01

Guy Walks Into a Psychiatrist's Office

2000-01-17

S02 E02

Do Not Resuscitate

2000-01-24

S02 E03

Toodle-Fucking-Oo

2000-01-31

S02 E04

Commendatori

2000-02-07

S02 E05

Big Girls Don't Cry

2000-02-14

S02 E06

The Happy Wanderer

2000-02-21

S02 E07

D-Girl

2000-02-28

S02 E08

Full Leather Jacket

2000-03-06

S02 E09

From Where to Eternity

2000-03-13

S02 E10

Bust Out

2000-03-20

S02 E11

House Arrest

2000-03-27

S02 E12

The Knight in White Satin Armor

2000-04-03

S02 E13

Funhouse

2000-04-10

SÄSONG 3

S03 E01

Mr. Ruggerio's Neighborhood

2001-03-05

S03 E02

Proshai, Livushka

2001-03-05

S03 E03

Fortunate Son

2001-03-12

S03 E04

Employee of the Month

2001-03-19

S03 E05

Another Toothpick

2001-03-26

S03 E06

University

2001-04-02

S03 E07

Second Opinion

2001-04-09

S03 E08

He Is Risen

2001-04-16

S03 E09

The Telltale Moozadell

2001-04-23

S03 E10

To Save Us All From Satan's Power

2001-04-30

S03 E11

Pine Barrens

2001-05-07

S03 E12

Amour Fou

2001-05-14

S03 E13

Army of One

2001-05-21

SÄSONG 4

S04 E01

For All Debts Public and Private

2002-09-16

S04 E02

No-Show

2002-09-23

S04 E03

Christopher

2002-09-30

S04 E04

The Weight

2002-10-07

S04 E05

Pie O My

2002-10-14

S04 E06

Everybody Hurts

2002-10-21

S04 E07

Watching Too Much Television

2002-10-28

S04 E08

Mergers & Acquisitions

2002-11-04

S04 E09

Whoever Did This

2002-11-11

S04 E10

The Strong, Silent Type

2002-11-18

S04 E11

Calling All Cars

2002-11-25

S04 E12

Eloise

2002-12-02

S04 E13

Whitecaps

2002-12-09

SÄSONG 5

S05 E01

Two Tonys

2004-03-08

S05 E02

Rat Pack

2004-03-15

S05 E03

Where's Johnny?

2004-03-22

S05 E04

All Happy Families...

2004-03-29

S05 E05

Irregular Around the Margins

2004-04-05

S05 E06

Sentimental Education

2004-04-12

S05 E07

In Camelot

2004-04-19

S05 E08

Marco Polo

2004-04-26

S05 E09

Unidentified Black Males

2004-05-03

S05 E10

Cold Cuts

2004-05-10

S05 E11

The Test Dream

2004-05-17

S05 E12

Long Term Parking

2004-05-24

S05 E13

All Due Respect

2004-06-07

SÄSONG 6

S06 E01

Members Only

2006-03-13

S06 E02

Join the Club

2006-03-20

S06 E03

Mayham

2006-03-27

S06 E04

The Fleshy Part of the Thigh

2006-04-03

S06 E05

Mr. & Mrs. John Sacrimoni Request...

2006-04-10

S06 E06

Live Free or Die

2006-04-17

S06 E07

Luxury Lounge

2006-04-24

S06 E08

Johnny Cakes

2006-05-01

S06 E09

The Ride

2006-05-08

S06 E10

Moe n' Joe

2006-05-15

S06 E11

Cold Stones

2006-05-22

S06 E12

Kaisha

2006-06-05

S06 E13

Soprano Home Movies

2007-04-09

S06 E14

Stage 5

2007-04-16

S06 E15

Remember When

2007-04-23

S06 E16

Chasing It

2007-04-30

S06 E17

Walk Like a Man

2007-05-07

S06 E18

Kennedy and Heidi

2007-05-14

S06 E19

The Second Coming

2007-05-21

S06 E20

The Blue Comet

2007-06-04

S06 E21

Made in America

2007-06-11

S06 E22

Titel saknas

RECENSION: THE SOPRANOS

Epokgörande gangstergrubbel
Man kan visst tävla i konst. På rent objektiva och vetenskapliga grunder. Särskilt i TV-serier kan man tävla. Det hela är mycket enkelt: ”Sopranos” är det bästa som någonsin har gjorts, alla kategorier. Så kommer det att vara fram till den yttersta dagen. Den som påstår något annat ska ha smörj. Begrips!?
”Jag vill berätta om den här specifika killen. Jag vill skildra hur verkligheten ter sig för en mafioso, eller hur jag uppfattar att livet ser ut inom den organiserade brottsligheten. Det är inte så att de skjuter på varandra varje dag. De sitter och käkar ugnsbakad ”ziti” och snackar vadslagning och klurar på vem som är skyldig vem pengar. Ibland utbryter våldsamheter – möjligtvis oftare än inom bankvärlden.”
 


Åtta år efter att upphovsmannen David Chase hade levererat denna anspråkslösa programförklaring slutade det sista avsnittet av ”Sopranos” i tvärt, ljudlöst mörker. Vissa av oss har aldrig helt återhämtat sig. Det är väl så med den första, riktigt stora kärleken. 
Angenäma bekantskaper som Dana Scully, Walter White, Omar Little och Hannah Horvath i all ära - deras betydelse bleknar i jämförelse med det känslomässiga engagemang som jag i unga år investerade i Tony Soprano, Christopher Moltisanti, Paulie ”Walnuts” Gualtieri och de övriga mordbenägna sociopaterna i de övre skikten av New Jerseys maffiaorganisation.

Jag har våndats med familjeankaret och matriarken Carmela Soprano i hennes tappra men fåfänga försök att balansera sin katolska tro med ångesten över att hela den praktiska tillvaron är finansierad av den kroniskt otrogne makens blodspengar. Velat få den diaboliskt sluge Richie Aprile att försvinna under våldsamma omständigheter, innan Tony Sopranos neurotiska energiknippe till syster oväntat hann före.

Jag var, under några sommarveckor och i största hemlighet, ganska svårt förälskad i Meadow Soprano, familjens vita får och den enda i karaktärsgalleriet som tagit sig in på och förbi universitet. Hur radikala massmord manusförfattarna till "Game of Thrones" än ställer till med kan inget trumfa sorgen jag kände när polisinformatören Salvatore "Big Pussy" Bonpensiero blev skickad till en våt grav av sina barndomsvänner i "Sopranos" andra säsongsfinal.

För Tony Soprano själv blev detta trauma ett återkommande mardrömsscenario som han av förståeliga (juridiska) skäl inte kunde dryfta med sin psykolog, Dr. Melfi. Men så förordade han också ett manlighetsideal som låg nära ”Gary Cooper - den starka, tysta typen”. Att bevittna hur denna traditionstyngda machohållning kantstöttes och centrifugerades i en tillvaro där angrepp kom från alla håll samtidigt var en ångestladdad fröjd, för mig och för miljoner människor. 
Serien råkade vara först ut av de komplexa, sofistikerade och påkostade HBO-produktioner som nu har blivit lyxig vardagsmat. David Chase och hans medarbetares kulturgärning består, vid sidan av att de skapade världens bästa kulturprodukt, i att de på många sätt krattade manegen och introducerade en helt ny tyngdklass inom tv-dramatiken. "Sopranos" går inte att tänka bort i ett evolutionärt perspektiv på tv-seriens utveckling under de tio senaste åren och är till stora delar skyldig till uppkomsten av det populära ordspråk som säger att denna konstform är den nya romanen. Vad gäller ämnesomfång och dramaturgisk komplexitet passar den klyschan ovanligt bra in i det här fallet.


Den långt ifrån minsta bedriften är att ”Sopranos” hanterar sina allmängiltiga och många gånger svåra ämnen inom ramen för den utnötta maffiagenren. Som konsument av populärkultur är man sedan späd ålder bekant med machokulturen och de dödligt strikta hierarkierna, med vapenskrammel och bakåtslickade frisyrer. Men aldrig tidigare hade man sett livet som maffiaboss skildrat som ett otacksamt kneg och en del i en medelålderskrisande mans livspussel. En man vars växlingar från snarstucken barbar till älskvärd luns gjorde James Gandolfini till en superstjärna och för resten av hans - för korta - liv definierade karriären. På gott och ont skulle han kanske själv ha sagt.  
Tanken svindlar när man försöker föreställa sig producenternas förstahandsval Ray Liotta i rollen som Tony Soprano. Liotta, en veteran i klassiska gangsterfilmsammanhang, tackade nej eftersom han ville tillbringa mer tid med sin familj. Han har senare uppgett att han ångrar beslutet. Tacka f*n för det.

Tony Soprano utsätts i varierande grad för samma djävulskap som vilken medelålders familjefar som helst: Sjukdomar, otrohet, fördomar, ekonomisk otrygghet, samtidigt som hans yrkesliv omfattar ond, bråd död på dagsbasis. David Chase och hans medförfattare lyckades med konststycket att balansera - eller snarare visa på konsekvenserna av obalansen mellan - dessa två liv med en trovärdighet som ytterst få verk i genren har lyckats uppnå.

Chase, som själv vuxit upp i New Jersey, tilläts också undersöka dynamiken i en maffiaorganisation med en noggrannhet som bara det längre TV-formatet tillåter. Det är betydligt närmre en socialrealistisk skildring av den yrkeskriminelles tillvaro än gangsterromantik, givetvis med en tillspetsad dramatik och en humor som inte slog över i buskis ens med Steven Van Zandts överfriserade och kutryggade Silvio Dante.   
 
Kritiska röster har stundtals framhållit att "Sopranos" cementerade stereotyper om italiensk-amerikanska medborgare som en träningsoverallsbärande homogen grupp med särskild fäbless för kriminalitet. Chase tog dessa invändningar på tillräckligt stort allvar för att låta psykologen Jennifer Melfi diskutera den mediebilden med sina välbärgade och intellektuella vänner i mer än ett avsnitt. Och ”Sopranos” lämnade föredömligt sällan schablonerna orörda. När Tony Soprano tidigt i serien åker till Sicilien för att samspråka med organisationens överstehuvud visar det sig vara en diplomatiskt lagd och skarpt intelligent kvinna. Hon gör det på ett hövligt men mycket tydligt sätt klart för honom att hans slentrianmässiga sexuella inviter och machostil är lika malplacerade som ovälkomna i det nya sammanhanget. Här löser man saker och ting diskret och civiliserat. 

I rörande scener möts samtidigt den åldrade hejduken Paulie Walnuts av en oförstående inhemsk befolkning. För italienarna framstår han som en vulgär stereotyp. De nobbar hans gåpåiga sociala inviter, och Paulies romantiserade föreställning om hur människorna i ”the old country” skulle vara någon sorts nationellt betingade själsfränder krossas brutalt mot en oöverstiglig kulturell barriär.

Givetvis har även solen sina fläckar. Serien tilläts i all ärlighet pågå för länge och skulle i den bästa av världar ha rundats av efter tre eller fyra säsonger. Mot slutet infann sig ibland känslan att de bästa historierna redan hade berättats, några gånger riskerade man att reducera Tony Soprano till en ensidig mordmaskin som var omöjlig att sympatisera med, och ännu värre, svår att inressera sig för. Som när båda parterna i ett förhållande vet att kärleken är över men ändå håller skenet uppe och framhärdar i att hålla ytan intakt.  
Den inledningsvis så centrala fokuset på spänningen i terapisessionerna, själva livsnerven i serien, hade då sedan länge spelat ut sin roll. Lorraine Bracco (som apropå castingbeslut först tillfrågades om rollen som Carmela Soprano) fick i de senare säsongerna se sin Dr. Melfi förvisad till scenens utkant utan att ha egentligen någonting att jobba med. Men allt detta är i ett större sammanhang petitesser. "Sopranos" lägstanivå var högre än något annat samtida TV-program, möjligtvis undantaget "Six feet under", en serie som också spelade en väsentlig roll i det paradigmskifte som HBO:s manusförfattare drev fram under tidigt tvåtusental.

En gemensam nämnare för dessa två nu ikoniska TV-serier är drömskildringarna. Utöver David Lynchs kultklassiker ”Twin Peaks” är det svårt att dra sig till minnes någon tv-produktion där drömmar har tillmätts så stor betydelse eller hanterats med liknande estetisk briljans. I Tony Sopranos feberfantasier och nattmaror faller replikerna med just den förnuftsfientliga precision som man själv känner igen från drömvärlden. 
Miljöer och sammanhang är förvillande bekanta och bisarra på samma gång, individer ändrar gestalt och innebörd under samtalets gång.

En episod under seriens senare del skildrar hur Tony Soprano ligger i koma som ett resultat av en svår skottskada i buken. I långa drömsekvenser är han strandsatt i ett limbo som tagit formen av ett hotell varifrån alla förbindelser är brutna. Han är inte längre maffiaboss utan en vanlig försäljare från medelklassen, en dussinfigur som alldeles nyss har diagnosticerats med dödlig cancer. Han pratar i telefon med sin fru, hänger i hotellbaren och samtalar med andra gäster för att fördriva tiden. Hela tiden är han halvt uppmärksam på det gäckande ljuset från en avlägsen fyr i horisonten. Han störs av det, är nyfiken på det. Han vet inte riktigt varför, eller vad han väntar på.

Atmosfären i sådana scener gör ”Sopranos” till något mycket mer än en filmad roman. Serien tänjde, med risk för att låta högtravande, på gränserna för vad TV-mediet kan förmedla. Alla som idag njuter av förstklassiga fiktionsvärldar som ”Mad Men” bör vara tacksamma för att David Chase valde att berätta om sin specifika kille just där och ingen annanstans. Det var Tony Soprano som visade vägen.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!
Senaste kommentarer
Häll
Världens kanske bästa serie ( i konkurrens med Mad men och The wire)!! Måste dock kommentera recensionen som är fruuuntansvärt överfylld av VIKTIGA spoilers. Hade jag inte redan sett denna serie så hade jag varit rasande! Så här mycket får man helt enkelt inte spoila! PUNKT!! Sen så kan du völ snaka mer om själva grundessensen av vad som gör seien bra (skådespeleriet, manuset, musiken, karaktärerna) än enskilda scener. Dom som aldtig sett denna fantastiska serie ksn ju inte fatta speciellt mycket. Väldigt sällan jag väljer att kritisera en recension men här finns det tyvärr för många grova misstag för att ignoreras. Men The sopranos är magisk!! Finns det ett högre betyg än 5/5?
JBR
Hear, hear!
Wugllabang
Såg nyss det senaste avsnittet, herrejävlar vilket iskallt genialt och vågat sätt att avsluta serien, att låta tittarna tolka själva på en sådan detaljerat och psykologisk nivå. Så himla kryptiskt och genialt.  Blev fan helt kallsvettig och stelnade nästa. Utan tvekan en av de bästa scenerna jag någonsin sett, både i film och TV. 

Jag kan efter dessa sex magiska säsonger utan tvekan säga att detta fullkomligt krossar allt jag någonsin sett i Tv-serieväg, allt är fan perfekt. Alla karaktärer är så ofattbart välskrivna och välspelade att det knappt går att greppa, dom är alla realistiska individer med olika problem, personligheter, värderingar,dilemman, svagheter, styrkor, och rädslor. Deras psyken dekonstrueras och visas upp på ett mänskligt och rått sätt, man förstår dem och relaterar till dem på ett sätt som inte går att hitta i någon annan serie. 

Man känner av deras puls och ångest på ett utmattande intimt sätt, även om de är ointellektuella sociopater så förstår man deras dirvkraft kan relatera till deras mänsklighet. Det är kött och blod utan moraliska pekpinnar, det enda relevanta är deras tankar och känslor. Det är svidande underhållande samtidigt som det är komplext och tankeväckande. 

The Sopranos handlar inte om maffian, man skulle lätt kunna påstå handlar om att vara människa i dagens samhälle, vet att det låter sliskigt men om man har sett alla säsonger så vet man vad jag snackar om. Det känns verkligen som det västerländska samhället projekterat i gangster-format, den berör alla aspekter av det mänskliga psyket. Det är teoretisk psykologi i form av sylvassa dialoger och moraliskt ihåliga karaktärer. Den parodierar girighet, byråkrati, religion, hierarki, och granskar den  amerikanska drömmen tills den blir punkterad som en jävla ballong.

The Sopranos utklassar alla andra TV-serier jag sett. Det blir helt enkelt inte bättre än såhär.

"They say every day is a gift. But why does it have to be pair of socks?"

5/5.
Visa fler (25)

Veckans populära serier

Visa fler