Orange is the New Black 2013-2019

Drama Komedi
USA
Engelska
Orange is the New Black poster

Synopsis

Berättelsen om Piper Chapman, en kvinna i 30-årsåldern som är dömd till 15 månaders fängelse för att ha transporterat pengar åt sin knarklangande flickvän.
Ditt betyg
3.8 av 2,147 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
SÄSONG
1
2
3
4
5
6
7
SÄSONG 1
SÄSONG 2
SÄSONG 3
SÄSONG 4
SÄSONG 5
SÄSONG 6
SÄSONG 7
01
I Wasn't Ready
2013-07-11
02
Tit Punch
2013-07-11
03
Lesbian Request Denied
2013-07-11
04
Imaginary Enemies
2013-07-11
05
The Chickening
2013-07-11
06
WAC Pack
2013-07-11
07
Blood Donut
2013-07-11
08
Moscow Mule
2013-07-11
09
Fucksgiving
2013-07-11
10
Bora Bora Bora
2013-07-11
11
Tall Men with Feelings
2013-07-11
12
Fool Me Once
2013-07-11
13
Can't Fix Crazy
2013-07-11

Recensent

Annika Andersson

22 juni 2017 | 10:00

Fantastiska ”Orange Is The New Black” ökar spänningen för varje säsong!

Piper Chapman och hennes medfångar stöter på nya problem i Litchfield-fängelset som måste lösas, vid sidan om den dagliga kampen för överlevnad, chips och tamponger. Den unika Netflix-serien fortsätter fascinera, och har man inte sett den än är det hög tid att börja titta nu!
Det finns flera anledningar till att ”Orange is the New Black” är så älskad av så många. Serien är till att börja med baserad på verkliga händelser. Piper Kerman skrev ner sina upplevelser i det federala fängelset FCI Danbury, som blev till en bok; "Orange is the New Black: Mitt år i ett kvinnofängelse" (2010). I Netflix version heter protagonisten Piper Chapman (Taylor Schilling) men seriens kreatör Jenji Kohan har i övrigt låtit serien börja i enlighet med bokversionens upplägg.

Chapman är blond och vacker och lever ett lyckligt hipsterliv i Brooklyn. Hon arbetar som creative director och är förlovad med en snygg och snäll tidskriftsredaktör. Det här är en tjej som har allt! Men tio år tidigare levde hon ett vilt liv, hade ett lesbiskt förhållande med en smugglare, som hon reste runt med och festade i sus och dus. Dessvärre fick det vilda livet ett abrupt slut när hon åkte fast i tullen med en väska full av drogpengar, och nu tio år senare hinner det förflutna ikapp henne. Hon döms till ett femton månader långt straff på det ökända kvinnofängelset FCI Danbury, som i serien får heta Litchfield.

Den vita, privilegierade Chapman måste lära sig överleva i fängelset, och det blir många spännande avsnitt om hennes nya liv i samhällets skymundan. På vägen möter vi de andra fångarna, mestadels från en helt annan demografi, och flashbacks från deras liv innan fängelset för dem oss närmare. Kohan har beskrivit huvudpersonen, den vackra, blonda Chapman, som en "trojansk häst" för serien, så att den via henne kunde skifta berättandet till att innefatta övriga grupper som normalt skulle ha liten chans till att representeras på tv.

Det är det som gör serien så unik, att den känns så ny och uppfriskande – vi får höra historier som inte riktigt blivit berättade förr, vilket är ovanligt. I fängelset möter vi de olika grupperingarna av afro-amerikaner, latin-amerikaner, vita hillbillys och enskilda representanter från olika länder och samhällsskikt. Vad de har gemensamt är att någonting gått snett någonstans, och att de nu måste betala (dyrt) för sina misstag.

Serien är en dramakomedi med ett socialpolitiskt budskap – är det verkligen så här fångarna blir behandlade? Vad som händer i serien speglas av vad som händer utanför murarna, exempelvis den tragiska konfrontationen mellan fångvaktare och fånge som avsutar den fjärde säsongen. Var beredd på grovt språk, mycket sex, en del blodiga slagsmål, men också väldigt mycket hjärta. För seriens karaktärer är (oftast) inte uppdelade i de onda och de goda, utan visar rika och verkliga porträtt av människor kapabla till både goda gärningar och vidriga dåd.
 
Nya situationer skapar nya förbindelser, som gör gamla fiender till starka bundsförvanter. Mitt i eländet finns det alltid någon att ty sig till, någon att prata med, någon liten gest av godhet som får fångarna att orka kämpa vidare. Till detta kommer en hel del komik, absurda situationer som får en att skratta högt. Men vänta er aldrig några billiga poänger, eller fördummande skämt på någons bekostnad. Bakom skämten finns alltid respekt. Jag är rätt säker på att det faktum att serien är genomsyrad av empati för samtliga karaktärer, är ännu en av anledningarna till de enorma framgångarna.

Det feministiska perspektivet är kanske den viktigaste anledningen till seriens aktualitet. Inga traditionella ”leading ladies” filmade i snyggljus så långt ögat kan nå. Här får hela spektrumet av kvinnor vara med. Det här är också en av de få serierna som visar upp verkliga, oförställda kvinnokroppar så som vi faktiskt ser ut. Nakna kroppar som inte är till för att behaga utan för att visa upp en verklighet. Så här ser det ut när fångar köar till duschen, och så här ser kvinnokroppar ut. Märkligt att det ska kännas så nytt och unikt på 2000-talet, när film som medium har funnits i över 100 år...

Kronologiskt fokuserar de första två säsongerna på Chapmans anpassning till livet i fängelset, men avsnitten expanderar successivt till att ge hennes medfångar och deras berättelser större plats. Säsongerna håller alltigenom en hög och jämn nivå, och så gör även den femte säsongen.

Det som är annorlunda med den senaste säsongen är att handlingen är förlagd under några få dagar. Manusförfattarna håller spänningen hög, och har lyckats höja ribban rejält för vad som står på spel för internerna. Chapman har trätt tillbaka ytterligare till förmån för medfångarnas berättelser, och i femte säsongen drivs till stor del av karaktären Taystee (Danielle Brooks).

Några bisarra manusval noterade jag dock denna säsong. Filmreferenserna har ökat i fångarnas dialoger, som om de helt plötsligt blivit ett gäng filmkritiker som spärrats in. Dessutom blandas märkliga skräckfilmsspoofs in i handlingen under några avsnitt. Överlag är dock serien så enormt välgjord, och har så mycket hjärta, att den faktiskt blivit min favoritserie. Det stora antalet Emmy Awards, SAG Awards, Grammy Awards, bland hundratal övriga priser kanske kan få en att förstå varför. Så igen, har man inte sett serien än är det hög tid att börja titta nu! Enjoy!
| 22 juni 2017 10:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
3
Stark start, svag mitten, starkare slut.
Läs mer
3
Tillsammans med House of Cards är Netflix's egenproducerade Orange is the New Black streamingtjänstens två populäraste tv-serier. Och det med allt rätt. Serien är baserad på Piper Kermans självbiografi efter hennes femton månader långa fängelsestraff för att ha hjälpt sin flickvän att smuggla drogpengar. Med påhittig humor och ett brett karaktärsgalleri är det riktigt kul att få se så många kvinnliga skådespelare på en och samma gång. Det bryter ny mark och att serien blivit såhär populär som den är idag är ett stort steg framåt för jämställd filmproduktion. Serien kretsar kring Piper Chapman, som blivit anklagad för ett brott hon begick tillsammans med sin dåvarande flickvän, Alex Vause, tio år tidigare. Istället för att gå igenom den långa processen med den amerikanska domstolen väljer hon att överlämna sig själv till kvinnofängelset Litchfield, och således överge hela sitt etablerade liv och fästmannen Larry. På Litchfield måste Piper lära sig att handskas med sitt nya liv och ett år långa straff i fångenskap, där hon till slut tvingas inse vem hon egentligen är, tillsammans med de andra internerna – och Alex Vause själv. Trots att serien ofta visar en tydlig tendens på att vara en proceduralserie, med olika intriger för varje avsnitt, som jag för det mesta avskyr att kolla på, är det här ovanligt nog en väldigt lyckad sådan handlings- och karaktärsmässigt. Eller nåja, om det nu går att säga att Orange is the New Black har en konkret handling. Den här tv-serien handlar inte om Pipers försök att bryta sig ut ur fängelset (för det såg vi ju redan i Prison Break, och Nyckeln till frihet, och Flykten från Alcatraz), eller en kamp på liv och död mellan protagonisten och antagonisten (då räcker det att titta på nästan vilken annan film eller serie som helst). Utan det handlar om Piper som måste lära sig att bekämpa sina inre demoner för att kunna hantera fängelselivet. I många filmer existerar ofta föreställningen att alla fångar är galna våldtäktsmän, iskalla mördare och andra klassiska stereotyper för dömda brottslingar. Till en början verkar så vara fallet även här. Men bakom fasaden är inte Litchfield vilket fängelse som helst. Trots att Crazy Eyes lever upp till sitt psykotiska smeknamn, eller att miss Claudette har ett rykte om sig att mörda folk när de sover, är de precis som alla andra människor. Med sitt briljanta manus lyckas skaparen Jenji Kohan på ett naturligt sätt visa att alla karaktärerna är mänskliga. Här finns det inga objektifierade stereotyper, eftersom alla har både bra och dåliga sidor i sina personligheter. Deras känslomässiga auror ligger lika varmt om hjärtat som mina närmaste vänner. Karaktärerna är så realistiska att man ständigt häpnar över hur ofta man känner igen sig i deras situationer. Även om Piper Chapman till en början verkar vara seriens huvudkaraktär – det är alltid kring henne som de allra största händelserna inträffar – handlar Orange is the New Black precis lika mycket om de andra internerna på fängelset. Samtidigt som Piper tvingas inse att hon inte är en lika bra människa som hon först trodde skildras också hur fästmannen Larry hanterar att Piper sitter inne och på vilket sätt hans plötsligt ensamma tillvaro förändras och utvecklas. På ett väldigt Lost-liknande sätt får vi genom varje avsnitt ta del av tillbakablickar från fångarnas bakgrunder. Medan det hos vissa tyvärr avslöjas ganska fort vad de har gjort för att fängslas, får man ändå ta del av deras liv och de svåra val som de ställdes inför som slutligen resulterade i att tvingas gå omkring bakom galler i orangea kläder. Man förstår precis varför de tvingades begå brott som var så pass grova att det ledde till flera år på Litchfield. Genren för den här serien ligger inom kategorin dramakomedi, men humorn är väldigt diskret och ligger ofta i detaljerna, om man är uppmärksam. Visst kan karaktärerna kläcka ur sig några one-liners då och då (priset för mest slumpmässiga och bäst levererade kommentaren går utan att tveka till Crazy Eyes "Chocolate and vanilla swirl"), fast det är inte alls lika fyndigt som när två av karaktärerna är förbannade på den kristna fundamentalisten Tiffany "Pennsatucky" Doggett och smyger därför iväg för att ha spontant, lesbiskt samlag i fängelsets kapell. För att inte tala om alla fantastiska prestationer från samtliga skådespelare. Både från de man hatar, älskar och hatälskar. Ja, precis så brett är karaktärsgalleriet att man i början nästan drunknar i alla namn som man behöver hålla reda på. Det släpper lyckligtvis efter några avsnitt, och då är det bara att glädjas över hur mycket det fortfarande finns att utforska i Litchfield-fängelset efter två säsonger.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu