Orange is the New Black 2013-

Drama Komedi
USA
60 MIN
Engelska
Orange is the New Black poster

Synopsis

Berättelsen om Piper Chapman, en kvinna i 30-årsåldern som är dömd till 15 månaders fängelse för att ha transporterat pengar åt sin knarklangande flickvän.
Ditt betyg
3.9 av 2,008 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
SÄSONG
1
2
3
4
5
SÄSONG 1
SÄSONG 2
SÄSONG 3
SÄSONG 4
SÄSONG 5
01
I Wasn't Ready
2013-07-11
02
Tit Punch
2013-07-11
03
Lesbian Request Denied
2013-07-11
04
Imaginary Enemies
2013-07-11
05
The Chickening
2013-07-11
06
WAC Pack
2013-07-11
07
Blood Donut
2013-07-11
08
Moscow Mule
2013-07-11
09
Fucksgiving
2013-07-11
10
Bora Bora Bora
2013-07-11
11
Tall Men with Feelings
2013-07-11
12
Fool Me Once
2013-07-11
13
Can't Fix Crazy
2013-07-11

Recensent

Rebecca Unnerud

1 juni 2014 | 12:01

Modig och upprorisk fängelseskildring

"Orange is the New Black" är en stor publikfavorit och samtidigt en kritikerdarling. Förklaringen: med ett roligt och ytligt skal berättar den en historia med många lager och med en stor mångfald kvinnoporträtt. Netflix egna serie är revolutionerande, självmedveten och sjukt beroendeframkallande.

Piper Chapman (Taylor Schilling) är en trettioårig kvinna, från övre medelklassen i USA, som är naiv och spänningssökande. I sin ungdom smugglade hon knarkpengar åt sin dåvarande flickvän tillika internationell droghandlare, Alex (Laura Prepon). Strax innan brottet preskriberas upptäcks hennes roll och döms till 15 månaders fängelse.

Serien bygger på Piper Kermans självbiografi från 2010. Piper var tvungen att sitta i fängelse under 15 månader för smuggling av drogpengar, ett brott hon begått tio år tidigare. Precis som i sin succéserie "Weeds" - där Mary-Louise Parker spelar en ensamstående mamma som säljer marijuana för att försörja familjen - fortsätter TV-skaparen Jenji Kohan att utforska vad som händer när man sätter en välartad vit medelklasskvinna i en annan miljö än vad både hon och tittarna är vana vid att se henne.

I det första avsnittet möter vi Piper och hennes fästman Larry (Jason Biggs) som lever ett lugnt, övre medelklassliv i Brooklyn där det största problemet kretsar vilken typ av mat som ska förtäras och vilken TV-serie de ska ta sig an. När domen kommer upprörs Piper inte mer än i onödan utan bestämmer sig för att bli vältränad under fängelseperioden, gå många kurser och läser på hur man ska bete sig för att passa in i fängelsemiljön ("gråt inte, det är ett svaghetstecken"). Hennes största oro kretsar kring hur det ska gå med det tvålföretag som hon och bästa vännen startat, "Glöm inte att uppdatera min hemsida" är hennes kaxiga kommentar innan hon försvinner in bakom murarna.

Serien är fylld av referenser till både populärkultur och vår samtid, det skildras exempelvis i ett samtal mellan Piper och Larry när hon förtvivlat säger till honom att inte kolla på "Mad Men" innan hon har blivit frigiven (något han inte lyckas hålla särskilt länge). Under sin fängelseperiod tvingas hon omvärdera sin självbild och det är lätt att relatera till denna naiva ego-tjej som är van att ha förmåner andra inte kan föreställa sig.

Serier med bara kvinnor i huvudrollerna som "Desperate Housewives", "Gossip Girl" och "Sex and the City" brukar utspela sig i mer stereotypt kvinnliga miljöer. Fängelsemiljön har oftast varit en mansdominerad värld på TV (bortsett från "Kvinnofängelset") vilket vi sett i serier som "Prison Break", "Tusenbröder", "Breakout Kings" och "Oz". Men "Orange is the New Black" är en trendbrytare. Serien är verkligen intelligent, inte bara i sin dialog och humor utan i sin vinkel - att berätta historien ur en vit medelkvinnas perspektiv men visa upp en stor mångfald av kvinnor med olika etniciteter, sexuella läggningar, klassbakgrunder, åldrar, kroppar och så vidare.

Som Kohan uttryckt det: "Look, if I got to a network and I tell them I want to do a series about latinas and black women and all sorts of women in prison it's a hard sell. A white girl going to jail is a great gateway drug to all these stories. (...) Once you're in then you can then tell all these stories. She was our way in."

Serien bjuder på makalösa karaktärer med stor representation och identifikation. Även om det är genom Pipers ögon vi ser fängelset och dess interner är hon just "bara" vår väg in för att få chansen att lära känna medfångarna på djupet. Det är kvinnor och deras relationer till andra kvinnor som är i centrum, även om det finns med män i serien har de ingen större funktion för handlingen. Några av de mångfacetterade karaktärerna är den religiöst vansinniga rednecken Tiffany "Pennsatucky" Doggett, lesbiska ex-narkomanen Nicky Nickols, miss Claudette som har en skräckinjagande fasad men med djupa sorger i bagaget, ömsinta men schizofrena Crazy Eyes och den temperamentsfulla, ryska kocken Red. Flera av de ovannämnda är mina favoritkaraktärer, en annan är den unga, godhjärtade Tricia (debutanten Madeline Brewer), som efter att hon har stulit skriver upp alla skulder i en bok, för att så fort hon har hamnat på rätt köl ska kunna återbetala allt igen.

En annan personlig favorit är Sophia Burset, en svart transkvinna som faktiskt spelas av en svart transsexuell kvinna. Innan "Orange is the New Black" hade Laverne Cox fått spela prostituerad sju gånger vilket säger ganska mycket om film- och TV-världen. I ett av de första avsnitten berättas hens historia, från att hon är Marcus och vi får följa hennes svårigheter med sin familj och vänner och slutligen de kreditkortsstölder hon gjorde för att ha råd med könsbyte och hormonbehandlingar. Storyn känns historisk, eller när såg vi senast en transexuell person ha en så pass stor roll och där hen inte gestaltas som udda?

Internernas respektive bakgrunder återberättas med flashbacks och Kohan har smart nog låtit oss få en relation till dem innan det avslöjas vilka brott de har begått. Det här är personer vi i stort sett aldrig får lära känna i serier, åtminstone inte på djupet, och ju fler historier vi får ta del av står det klart att det är lätt att döma en person på förhand. Deras historier är sorgliga (utan att vara sentimentala) och visar på samhällets tillkortakommanden som fattigdom, fördomar och en misslyckad "War on Drugs"-kampanj. Alla kan hamna i fängelse, det har inte med godhet eller ondhet att göra utan yttre omständigheter och dåliga val.

"Orange is the New Black" fungerar som en trojansk häst, serien är underhållning men i magen på hästen finns det någonting annat som man också tar del av. En vit huvudaktör är enligt Emily Nussbaum i tidningen The New Yorker vad som krävs för att tittarna ska svälja det i övrigt nog så radikala innehållet. För radikal är serien (åtminstone för amerikanska ögon), inte minst med mycket naket och lesbiskt sex men också för att den vågar vara politisk. Den beskriver fängelset som en plats som skadar och krossar människor som redan har oddsen mot sig. Serien känns som ett politiskt inlägg i debatten om att satsa på förebyggande vård i stället för utbyggnad av redan överexploaterade anstalter. Interner blir institutionaliserade och serien förklarar varför några av dem hellre vill stanna kvar i fängelet än återkomma till den verklighet som de lämnade. Serien skildrar också ett polishat, framförallt genom vakten Mendez (en helt suverän Pablo Schreiber) som utövar sin makt på kvinnorna genom att hota och sexuellt trakassera.

Det är ett smart drag att nästan hela ensemblen består av okända namn, det är mer trovärdigt att se skådespelarna i fängelsekläder om vi inte har en lång lista på filmer och serier vi känner igen dem i sedan innan. Dock finns det två kända ansikten som förgyllde mina tonår och här gör fina comebacker i två av de största rollerna - Laura Prepon som Alex (Donna i "That 70s Show") och Taryn Manning som "Pennsatucky" (Eminems "8 Mile" och Brittans "Crossroads").

Serien är något ojämn och når inte riktigt maxbetyget men jag gillar att den är schizofren, ibland väldigt komisk och slår nästan över till buskishållet och ibland är allt bara nattsvart. Den vägrar placera sig i ett snävt fack utan vågar istället (precis som karaktärerna) vara oerhört komplex. Det är en roande och en oroande serie på samma gång som ger oss både spänning och samhällskritik. Och ja, den uppfyller Bechdel-testet på ett förkrossande sätt.

| 1 juni 2014 12:01 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (1)
4
Tillsammans med House of Cards är Netflix's egenproducerade Orange is the New Black streamingtjänstens två populäraste tv-serier. Och det med allt rätt. Serien är baserad på Piper Kermans självbiografi efter hennes femton månader långa fängelsestraff för att ha hjälpt sin flickvän att smuggla drogpengar. Med påhittig humor och ett brett karaktärsgalleri är det riktigt kul att få se så många kvinnliga skådespelare på en och samma gång. Det bryter ny mark och att serien blivit såhär populär som den är idag är ett stort steg framåt för jämställd filmproduktion. Serien kretsar kring Piper Chapman, som blivit anklagad för ett brott hon begick tillsammans med sin dåvarande flickvän, Alex Vause, tio år tidigare. Istället för att gå igenom den långa processen med den amerikanska domstolen väljer hon att överlämna sig själv till kvinnofängelset Litchfield, och således överge hela sitt etablerade liv och fästmannen Larry. På Litchfield måste Piper lära sig att handskas med sitt nya liv och ett år långa straff i fångenskap, där hon till slut tvingas inse vem hon egentligen är, tillsammans med de andra internerna – och Alex Vause själv. Trots att serien ofta visar en tydlig tendens på att vara en proceduralserie, med olika intriger för varje avsnitt, som jag för det mesta avskyr att kolla på, är det här ovanligt nog en väldigt lyckad sådan handlings- och karaktärsmässigt. Eller nåja, om det nu går att säga att Orange is the New Black har en konkret handling. Den här tv-serien handlar inte om Pipers försök att bryta sig ut ur fängelset (för det såg vi ju redan i Prison Break, och Nyckeln till frihet, och Flykten från Alcatraz), eller en kamp på liv och död mellan protagonisten och antagonisten (då räcker det att titta på nästan vilken annan film eller serie som helst). Utan det handlar om Piper som måste lära sig att bekämpa sina inre demoner för att kunna hantera fängelselivet. I många filmer existerar ofta föreställningen att alla fångar är galna våldtäktsmän, iskalla mördare och andra klassiska stereotyper för dömda brottslingar. Till en början verkar så vara fallet även här. Men bakom fasaden är inte Litchfield vilket fängelse som helst. Trots att Crazy Eyes lever upp till sitt psykotiska smeknamn, eller att miss Claudette har ett rykte om sig att mörda folk när de sover, är de precis som alla andra människor. Med sitt briljanta manus lyckas skaparen Jenji Kohan på ett naturligt sätt visa att alla karaktärerna är mänskliga. Här finns det inga objektifierade stereotyper, eftersom alla har både bra och dåliga sidor i sina personligheter. Deras känslomässiga auror ligger lika varmt om hjärtat som mina närmaste vänner. Karaktärerna är så realistiska att man ständigt häpnar över hur ofta man känner igen sig i deras situationer. Även om Piper Chapman till en början verkar vara seriens huvudkaraktär – det är alltid kring henne som de allra största händelserna inträffar – handlar Orange is the New Black precis lika mycket om de andra internerna på fängelset. Samtidigt som Piper tvingas inse att hon inte är en lika bra människa som hon först trodde skildras också hur fästmannen Larry hanterar att Piper sitter inne och på vilket sätt hans plötsligt ensamma tillvaro förändras och utvecklas. På ett väldigt Lost-liknande sätt får vi genom varje avsnitt ta del av tillbakablickar från fångarnas bakgrunder. Medan det hos vissa tyvärr avslöjas ganska fort vad de har gjort för att fängslas, får man ändå ta del av deras liv och de svåra val som de ställdes inför som slutligen resulterade i att tvingas gå omkring bakom galler i orangea kläder. Man förstår precis varför de tvingades begå brott som var så pass grova att det ledde till flera år på Litchfield. Genren för den här serien ligger inom kategorin dramakomedi, men humorn är väldigt diskret och ligger ofta i detaljerna, om man är uppmärksam. Visst kan karaktärerna kläcka ur sig några one-liners då och då (priset för mest slumpmässiga och bäst levererade kommentaren går utan att tveka till Crazy Eyes "Chocolate and vanilla swirl"), fast det är inte alls lika fyndigt som när två av karaktärerna är förbannade på den kristna fundamentalisten Tiffany "Pennsatucky" Doggett och smyger därför iväg för att ha spontant, lesbiskt samlag i fängelsets kapell. För att inte tala om alla fantastiska prestationer från samtliga skådespelare. Både från de man hatar, älskar och hatälskar. Ja, precis så brett är karaktärsgalleriet att man i början nästan drunknar i alla namn som man behöver hålla reda på. Det släpper lyckligtvis efter några avsnitt, och då är det bara att glädjas över hur mycket det fortfarande finns att utforska i Litchfield-fängelset efter två säsonger.
Läs mer
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu