Dracula 2020-

Berättelserna om den blodsugande greven från Transylvanien har roat och skrämt världen i mer än ett århundrade. Sedan Bram Stokers skräckroman släpptes för 123 år sedan har den filmats otaliga gånger. Vi har bland annat fått se den ikoniske Christopher Lee tackla karaktären, och en minnesvärd Gary Oldman, för att inte glömma Leslie Nielsens parodi.

I Netflix miniserie ”Dracula” verkar Claes Bang (”The Square”) låna lite av alla tre. Han spelar vampyrherren som en sjuklig men charmig aristokrat, som livnär sig på ungdom och skönhet. Bang gör honom såväl otäck som oemotståndlig, med ett skruvat sinne för humor. Dracula har ofta en kul replik på lager, mer som en blinkning åt tittaren än för att roa sina samtalspartners, vilket tyder på att ”Sherlock”-skaparna inte tar historien på så blodigt allvar. De hedrar källmaterialet men driver också med det när chansen ges. Allt du undrat över solljus, krucifix, träpålar och avsaknad av spegelbilder försöker de omdefiniera för dagens publik.

Mark Gatiss och Steven Moffat gjorde ett lyckat jobb med att ta Sherlock Holmes till modern tid i sin andra populära serie på BBC. Mycket förstås tack vare Benedict Cumberbatchs vassa rolltolkning, och för att det fanns många fyndiga deckarhistorier att hämta från. Myten om Dracula har kanske inte lika mycket kött på benen, det är lite blodfattigt (för att dra ännu en ordvits)… men det räcker, med nöd och näppe, för att fylla ut tre avsnitt.

Avsnitten ifråga är, likt "Sherlock", långfilmslånga och relativt fristående vilket också är seriens styrka. Man vet aldrig vad som väntar. Varje episod bjuder på en egen historia, helt nya miljöer och andra karaktärer. Det skapas helt ny dynamik och inget avsnitt är det andra likt.

 

 

Avsnitt 1 (”The Rules of the Beast”) kretsar kring Jonathan Harker, en brittisk advokat som reser till Transylvanien år 1897 för att träffa en mystisk ny klient. Men något står inte rätt till med den gamle greven som bor i det jättelika slottet… Innan Harker hunnit märka det är han fånge i en labyrint av gångar, trappor och hemliga passager.

Det här är mysig, gotisk skräck som ger härliga kalla kårar utan att det blir alltför läskigt. Även om vi sett liknande scener i exempelvis ”Bram Stoker’s Dracula” (1992) så görs detta med en egen twist på den bekanta historien.

Avsnitt 2 (”Blood Vessel”) utspelar sig på skeppet Demeter, som ska ta Dracula till England. Men när de rika passagerarna och besättningen börjar försvinna en efter en, blir det snabbt tråkig stämning ombord.

Bang briljerar återigen i ett ondskefullt maktspel mellan andra karaktärer, som alla försöker hitta mördaren bland dem. Avsnittet en slags omvänd whodunnit där vi - tittarna - redan från början vet vem som är skurken, och följer honom (kanske hejar på honom?) hela vägen. Men även här finns det utrymme för överraskningar vi inte såg komma.

Avsnitt 3 (”The Dark Compass”) hoppar fram i tiden några år. Dracula har kommit till London för att förföra nya offer och möta gamla fiender. Mer än så vill jag inte avslöja för att undvika spoilers, för det är ett väldigt annorlunda avsnitt mot de två första. Men tyvärr också det svagaste.

De första två avsnitten hittar mycket spänning i att de utspelar sig på begränsade utrymmen. I det tredje har manusförfattarna kanske gett sig själva för mycket frihet. Historien spretar åt alla möjliga håll utan att någonsin hitta ett fokus eller fånga mitt intresse. Det sänker betyget för hela serien.

 

 

Med mycket självdistans, vassa replikskiften, tydligt homoerotiska undertoner och en "gender-swap" på en rätt stor rollfigur, är detta en skräckklassiker nytolkad för 2020-talets publik.

 

Gammalt möter nytt, och jag vill gärna tro att de ibland mediokra specialeffekterna är en medveten hyllning till filmerna från förr… Men det skaver likväl i ögonen av att se fult datoranimerade fladdermöss, eller monster som ser ut att ha krypt iväg från en billig b-skräckis. Hurra för praktiska effekter, men det förstör lite av magin som andra välgjorda scener lyckas bygga upp så fint. Vinjetten är ruggigt ful om jag ändå får klaga på det estetiska, medan scenografin är oftast en njutning.

Och lite så är ”Dracula” som helhet. Höga toppar och djupa dalar hela vägen. Man vet aldrig om det ska vara ruggigt eller roligt, om det är påkostat eller rätt taffligt gjort, för serien kämpar hela tiden med att hitta sin ton och look. Eller så är det precis så Moffat och Gatiss vill ha det. Spretigt, oförutsägbart, fascinerande, motbjudande… Lite som greve Dracula själv?