I Lukas Moodyssons rättmätigt hyllade “Tillsammans” fick vi under ett par månader i mitten av 70-talet följa en grupp människor i ett kollektiv i Stockholm. Då slutade det med alla tillsammans, men tiderna förändras.
24 år senare består kollektivet enbart av Göran (Gustaf Hammarsten) och Klasse (Shanti Roney), som bor i ett nytt hus på en annan ort. De båda kvarvarande medlemmarna gör sitt bästa för att hålla kollektivets möten och regler i gång men det är tydligt att ingen av dem är helt nöjd med tillvaron. Men så en födelsedag, sommaren 1999, ringer det på dörren och utanför står det gamla kollektivet.
Delar av det gamla kollektivet, i alla fall. Barnen (förutom grannpojken Fredrik) var inte intresserade. Någon är sjuk, en annan har gått bort, och Lasse är sen. Fast visst tusan kan jag dela Görans glädje när han öppnar ytterdörren.
Även om jag inte nödvändigtvis tror att det är karaktärerna, skådespelarna, i sig. Missförstå mig, det är härligt att se dem igen. Se hur mycket eller lite de har förändrats. Däremot kommer jag underfund med att den jag personligen har saknat mest är Lukas Moodysson.
Det är trots allt tio år sedan senaste långfilmen, “Vi är bäst”, men jag tror inte bara det handlar om det. Jag tror även det spelar in att det är den här gruppen, den här familjen, vi träffar. Moodysson är liksom som bäst här. Det känns verkligen att han känner för de här karaktärerna. De här människorna.
Micke Nyqvist har gått bort sedan första filmen, och så har även hans karaktär Rolf. Frånfället vävs i berättelsen och blir en del av änkan Elisabeth (Lisa Lindgren). Därmed blir han närvarande, inte så att det tar över, men det är tydligt att han var viktig för Elisabeth och att oklarheten kring hans bortgång är en del av vad som driver henne under festkvällen.
Lasse spelades i första filmen av Ola Rapace, som inte fick vara med den här gången (exakt varför har de inte sagt men den som hängt med lite i skvallerpressen eller på Flashback kan säkert ha sina aningar). I “Tillsammans 99” spelas han istället av Jonas Karlsson, som inte bara är en bättre skådespelare, han passar dessutom bättre som den 24 år äldre Lasse. Han passar bättre som den typ av person Lasse har blivit.
Överlag så är onekligen skådespelarna filmens verkliga styrka. Navet, de stabila axlarna som bär upp allt annat. Jag känner verkligen för Sten Ljunggrens Birger, åldrande, trött och förvirrad. Jag blir bitvis irriterad på Jessica Liedbergs Anna. Jag blir till slut jävligt irriterad på Olle Sarris Erik. Och vem är den där Peter, egentligen, spelad av David Dencik men som ingen verkar minnas?
Alla är sig mer eller mindre lika, fast olika mycket och på olika sätt. Då är det nog Göran och Klas som utvecklats minst. Som är sig som mest lika. De är fast i huset (även om det är ett annat hus) och fast i kollektivet (även om det är världens minsta kollektiv), och fast i drömmarna om en annan tid. En längtan tillbaka. Det är nog som både Hammarström och Rooney skildrar med en härlig fingertoppskänsla. Återigen känner jag.
Det blir konflikt, förstås, och även om det inte kommer som en överraskning för den som kan sin dramaturgi, så är den välförtjänt. Det bygger på saker som hände 1975, på skit som hänt sedan dess, och en kombination. Samtidigt tror jag att ”Tillsammans 99” kan stå för sig själv, om det skulle behövas. Informationen vi får, åtminstone det viktigaste, är fullt tillräcklig.
Och vad jag än känner för folket och det som händer, oavsett om jag blir varm i kroppen eller irriterad, så sker det av rätt orsaker. Lukas Moodyssons manus är inte tungt på handling, det är inte händelserna som driver handlingen framåt under det knappa dygn som vi får följa familjen. Det är karaktärerna. Det är människorna.
En del av mig hoppas att det inte är sista gången vi får träffa kollektivet. “Tillsammans” skulle kunna bli Moodyssons svar på Richard Linklaters “Before”-trilogi, där vi gör ett snabbt djupdyk ner bland de här människorna… kanske inte var tjugofjärde år, då är de redan runt 80 nästa gång, men vart tionde eller så. Det vore fint.
Det är dock inte nödvändigt. Om “Tillsammans” är en skildring av en specifik tid och miljö i svensk historia, så är “Tillsammans 99” ännu mer fokuserad på människorna i den. Och om det inte blir någon mer uppföljare, så står de här två stadigt tillsammans.
Det är en fin film, och jag är glad för att den finns.
