Joan dör bara en vecka efter mannen hon har varit gift med i 65 år. Hon hamnar varken i himlen eller helvetet – för något sådant finns inte – utan istället finner hon sig snart i någon sorts blandning av tågstation och hotell. En inrättning där nyss bortgångna själar själva får bestämma hur de ska tillbringa evigheten – och med vem.
Valet hade kunnat vara lätt – och visst väntar gamle Larry på henne, fylld av förväntan. Han har redan förberett resan till en evigt solig strand där de kan sola och bada som man och hustru för alltid och alltid. Men i ankomsthallen står också Luke – Joans första man och passionerade älskare som dog i Koreakriget. I mer än ett halvt sekel har han väntat på att få återförenas med sin stora kärlek.
Så börjar ”Eternity” – och resten kan du lista ut själv. Männen blir rivaler och Joan måste avgöra vem som är hennes rätte efterlivspartner. För när man väl har valt, finns ingen återvändo. Det blir en resa genom det förflutna och ett omöjligt val mellan ett minne och ett nu, mellan dröm och verklighet.
Skådespelare och världsbygge som charmar
Skådespelartrion Elizabeth Olsen, Miles Teller och Callum Turner vet alla hur de charmar en biopublik och lyfter filmen med sin närvaro. Regissören David Freyne (”Dating Amber”) är smart nog att inte låta dem överspela och håller på så sätt filmens fötter nere på jorden. Det är lätt att både gilla och sympatisera med alla parter, och mitt i den övernaturliga premissen känner jag mig trygg med tre huvudroller av kött och blod.
Miljöerna är fantasifulla och charmiga. Efterlivet är analogt och osmidigt. Det är rulltrappor och tv-apparater. Reklambroschyrer och kassaautomater. Jag trivs och köper med glädje att det faktiskt är så här det ser ut när vi har tagit våra sista andetag.
En bra romcom – som har gjorts förut
Men trots att ”Eternity” roar och underhåller kommer jag inte ifrån känslan av att jag har sett den här filmen förut. Och i själva verket är det inte ens den första romantiska komedin om livet efter döden. Världsbygget känns som hämtat från Albert Brooks briljanta ”Himlen tur eller retur?” (”Defending Your Life”) – och det är svårt att inte dra jämförelser mellan filmerna.
”Eternity” saknar den säregna karaktär som Brooks ger sin film, och är aldrig i närheten av lika rolig. Den är mer slätstruken, mer lättsmält och ger ett mer konstruerat intryck.
För efter premissen är etablerad och karaktärerna introducerade vet jag precis vad filmen kommer bjuda på. David Freyne är tillräckligt rolig och kreativ för att hålla intresset uppe genom hela speltiden, men inte tillräckligt för att överraska mig.
De filosofiska funderingarna har du funderat på förut och stråkarna vattnar dina ögon precis när du förväntar det. Jag kan inte hjälpa att önska mer. Något som skaver, något som gör ont eller som tar mig med häpnad. För att vara en film som handlar om summera ett liv, ter sig livet oväntat förutsägbart och – i brist på bättre ord – ointressant.
Ett snyggt inslaget Hollywoodpaket
I slutändan är ”Eternity” trots allt en härlig filmupplevelse som bjuder på romantik, dilemman och kanske en och en annan tår. Allt med ett småputtrande filosofiskt tonfall. Den bjuder inte på några större överraskningar och siktar inte heller mot att återuppfinna hjulet. Istället paketeras konceptet och idéerna i en lättsmält romantisk komedi i klassiskt Hollywoodstuk.
Kanske är det inte en film vi kommer diskutera om tjugo – eller ens fem – år, men jag lämnar biosalongen med ett leende på läpparna och en uppskattning för livet. Och kanske är det allt ”Eternity” är ute efter.
Biopremiär 28 november 2025.