Bo (Don Murray) är en bufflig och högljudd kofösare som är van att ta det han vill ha och nu ska han erövra troféer på en rodeo i Phoenix. Han har aldrig lämnat ranchen förut så hans sociala beteende är av den för omgivningen extremt irriterande sorten. Man förstår som tittare att resan kommer bli ruffig i sällskap med en osympatisk huvudperson.
Tillsammans med sin äldre vän Virgil (Arthur O’Connell) stiger Bo på en buss redo att kuva tjurar och hästar, men hans vän tycker att det är dags att Bo även skaffar sig en kvinna eftersom denne inte har någon som helst erfarenhet av sådana. Vår cowboy bestämmer sig för att hitta en ängel och gifta sig med henne oavsett om hon vill eller inte.
Kvinnosyn som inte åldrats väl
På ett sjaskigt hak så underhåller Cherie (Marilyn Monroe) män med sin sång och sina sensuella framträdanden. Sekunden som Bo kommer in genom dörren så vet han att han har hittat flickan som han vill ha och vem kan klandra honom? När Monroe i den scenen sjunger ”That Old Black Magic” så trollbinder hon även mig. Sångnumret är filmens höjdpunkt.
Cherie har ingen som helst önskan att vara del av bröllopsplanerna och kidnappad av Bo på en bussresa tillbaka till hans ranch försöker hon desperat att fly.
Sett ur dagens ögon så har det inte åldrats väl att vilja roa publiken med att visa hur en kvinna hunsas av en man som ägodel och fånge, men närapå ingen romantisk komedi från förr klarar av feministisk analys. Det stör mindre om man ser filmen som det verk av sin tid som den är.
Ojämn balans mellan komedi och drama
Allvaret i Cheries situation betonas minimalt, men det märks att det ändå inte är menat att vara oviktigt. Inslag av drama finns och spelar roll när det gäller vilken väg den romantiska intrigen ska ta, men det här är närapå bara en lättsam lek med det gamla talesättet ”kärlek börjar alltid med bråk”.
Den tonmässigt aningen ojämna balansen mellan komedi och drama gör så att det varken blir fullt så roligt som det hade kunnat bli eller berör emotionellt när det är meningen att det ska göra det. Det är dock inte så illa att det helt upphör att engagera.
Gott humör och högt tempo
Två skådespelare sticker ut i en stabil ensemble. Den ena är Monroe som i sin insats lyckas ge Cherie en skör charm och mänsklig värme mitt i kaoset. Den andra är Betty Field som med bett och härlig glimt i ögat storspelar som restaurangägaren Grace. Hon har lite tid på duken, men hon närapå äger den när hon är med.
Filmens brister kompenseras av gott humör och högt tempo. Det finns ingen risk att någon tittare tycker att den här resan har en tråkig sekund och utrymmet för eftertanke är närapå inget. Att färgfotot är fint att se på med lika delar elegans och realism skadar inte heller upplevelsen.
Även om ”Bus Stop” som verk inte är så märkvärdig eller känslan av självklar klassiker solid så är det här ändå en sevärd bagatell som inte misslyckas med att underhålla för stunden.
För fans av Monroe är den givetvis ett måste att se. Det är tveklöst hennes medverkan som gjort att filmen är minnesvärd idag.
Snabbfakta: Bus Stop (1956)
Skådespelare: Marilyn Monroe, Don Murray, Arthur O’Connell
Regi: Joshua Logan
Genre: Romantisk dramakomedi
Urpremiär: 1 oktober 1956
Speltid: 96 minuter
Finns på: SVT Play
MovieZines betyg: 3/5
