Paul Dano, Jude Law och Alicia Vikander är märkligt nog de enda som snackar med engelska dialekter i en film där samtliga gestaltar ryssar. Redan där har jag svårt att förstå de kreativa val regissören gör i ”Trollkarlen i Kreml”. Om nu några ryssar pratar brittisk engelska, varför bryter alla andra? Bestäm dig människa.
Filmens uppbyggnad är dessutom klumpig. Vi får aldrig lära känna Rowland (Jeffrey Wright), trots att han är en person av allra största vikt. Han ska fungera som vår länk till protagonisten Vadim Baranov (Paul Dano), men innan någon relation hinner etableras kastas vi rakt in i ett möte mellan dem där hela Rysslands moderna historia – från perestrojkan och framåt – levereras i en typ av föreläsning.
Förutom några enstaka ögonblick lär vi aldrig känna mannen Baranov pratar med. Det beslutet blir filmens största belastning: jag sitter konstant och väntar på att den här berättelsen ska ta slut, men det gör den aldrig. Föreläsningen maler på och man hinner nästan tuppa av innan Jude Law dyker upp som Vladimir Putin, jag återkommer till det…
Det här är en mastodontfilm som försöker täcka flera decennier av historia på två och en halv timme, främst genom voice-over. Det är ett grepp jag redan från början är skeptisk till, och med Paul Danos märkligt avskalade och monotona röst blir det till slut olidligt. Berättandet pendlar mellan att vara överdrivet detaljerad och plötsligt slarvigt och forcerat.
Att filmen dessutom är en fiktiv tolkning av verkliga händelser gör helheten ännu mer förvirrande. Historien är i sig tillräckligt stark — varför den måste fiktionaliseras på det här sättet är oklart.
Alicia Vikander är underanvänd
När Sovjetunionen brakar samman får ungdomarna chansen att drömma om förändring. En av dem är Ksenia, spelad av Alicia Vikander. Det är härligt att se Vikander på stora duken igen, och hon får en intressant roll som filmens mest mångbottnade karaktär. Tyvärr utforskas hennes rollfigur inte tillräckligt och blir därför ganska underanvänd.
Paul Dano har kanske aldrig varit mer omtalad än när Quentin Tarantino nyligen kallade honom ”the weakest fucking actor in SAG”. Det är hårt och elakt sagt, men med den här filmen som facit är jag tyvärr benägen att hålla med. Han saknar den karisma som krävs för att bära ett så dialog- och informationstungt drama.
Jude Law har fått det tacksamma uppdraget att spela en till utseendet slående lik Vladimir Putin, men han talar med exakt samma dialekt som han alltid gör. Det gör det omöjligt att köpa rolltolkningen. I en tid där vi ständigt översköljs av klipp på Putin, Trump och resten av gänget går det inte att låta bli att tänka på hur det skulle vara om Putin var en brittisk geezer — och när den tanken fäst sig försvinner den inte i första taget. Jag var inte övertygad av Sebastian Stan som Donald Trump i ”The Apprentice” men han valde i alla fall en riktning.
Det finns en spännande film någonstans här, men tempot, manuset, dialekterna, voice-overn och mycket annat skaver konstant. Bortsett från Alicia Vikanders Ksenia är rollfigurerna lövtunna och får aldrig utrymme att andas eller utvecklas. Istället blir de obegripliga att lära känna därför att det aldrig ges tid att forma uppfattningar. Historiens flöde är upprepande och det finns aldrig några vändningar som gör att man blir investerad i att vilja se vad som ska komma härnäst.
Nej, det här var ingen höjdare tyvärr.