Kevin Williamson är mannen som har skrivit många av de filmer och serier som har följt mig genom min uppväxt. Jag var troget bänkad varje vecka framför ”Dawson’s Creek” och stort fan av både ”Scream” och ”Jag vet vad du gjorde förra sommaren”. Därför är det med spänning som jag hugger in på detta av honom skapade nya kriminaldrama.
Sättet som dialogen framförs i relationsdelen påminner om tonfallet i ”Dawson’s Creek” när skådespelarna pratar lågmält med darrande röst och lägger till bedjande hundblickar på det. Konversationerna leder alltid till enormt sentimentala repliker som det märks att Williamson och hans medförfattare filat fram med förtjust noggrannhet. När vuxna människor och inte tonåringar som Dawson pratar på det sättet så känns det pinsamt och tillgjort. Dessutom är replikerna inte lika träffsäkert formulerade som i nämnda serie.
Ett stressat virrvarr
Intrigbygget påminner om en billig såpopera. När vi här följer medlemmarna inom ett familjeföretag så bjuds tittaren på de inslag som vi oftast hittar i den typen av serie med äktenskapsproblem, otrohet, maktspel och konflikter i övermått. Det är ”Dallas” med kriminalitet. Så många trådar att följa samtidigt fungerade där för att speltiden var närmast evig, men med den här begränsade tidsrymden så blir resultatet ett stressat virrvarr.
Det mest förbryllande är dock växlingarna mellan relationsskildringens närapå smöriga slisk och kriminaldelens hårda tag där det stundtals blir väldigt blodigt med godkänd känsla av realism kring hur narkotikahandel och den undre världen fungerar. Tonfallen smälter aldrig samman till en fungerande helhet. För att ytterligare förvirra så får vi även i några scener svart humor kring våld som känns extra malplacerad när den dyker upp.
Intriger i massor
Spelplatsen för berättelsen är den idylliska lilla kuststaden Havenport. Där driver familjen Buckley fiskeriverksamhet sedan decennier tillbaka, men det är en döende bransch. För att dryga ut kassan så smugglar de även heroin på båtarna. Vi kommer in i handlingen när något går fel och den kriminella verksamheten riskerar att avslöjas. Familjefadern Harlan (Holt McCallany) har hållit sig borta från brott länge, men nu dras han in och måste bli kriminell igen för att rädda familjen.
Vuxna och gifta sonen Cane (Jake Weary) kämpar med att hitta hårdingen inom sig när hotet mot Buckleys växer samtidigt som han försöker motstå att falla för sitt ex Jenna (Humberly González). Iskalla modern Isabelle (Maria Bello) gör affärer bakom sin makes rygg. Missbrukande vuxna dottern Bree (Melissa Benoist) gör allt för att få träffa sin tonårige son Diller (Brady Hepner) som hon förlorat vårdnaden om. DEA-agenten Marcus (Gerardo Celasco) letar desperat bevis. Det råder ingen brist på ambition att skapa dramatiska intriger.
Topher Grace underhåller over the top
Ingen karaktär ges någon presentation innan vi förväntas engagera oss i dem, men berättandet öser ändå på i full fart från ruta ett. Det gör upplevelsen extremt ytlig och bidrar säkerligen till det som helhet platta skådespelet. Inte ens annars alltid grymma Maria Bello lyckas åstadkomma något vettigt. Den enda som gör speciellt intryck är Topher Grace vars porträtt av en ledare för ett drogimperium är så over the top i stora gester och glättighet att det borde ha blivit löjligt, men hans förmåga att hela tiden låta oss ana mördaren under ytan gör det briljant.
Även om ”The Waterfront” inte kan anklagas för att vara tråkig så känns det som att den missar målet på närapå alla plan. Det märks att den vill beröra med sina budskap om exempelvis familjeheder, men manuset är för tunnt för att lyckas med det. Som kriminalserie saknar den eggen som krävs och Buckleys kamp mot andra brottslingar och rättvisan blir aldrig spännande att följa. Jag lämnade allt jag sett bakom mig utan spår sekunden den slutade.
Hela den första säsongen av ”The Waterfront” finns nu tillgänglig hos Netflix.
Läs också: 10 frågor vi behöver få svar på i ”Squid Game” säsong 3
Läs också: Tv-redaktören tipsar: 3 nya serier att spana in under midsommar
