År 2000 dansade sig en ung pojke från norra England rakt in i filmhistorien. Han hade boxningshandskar i ena handen och balettdrömmar i den andra. ”Billy Elliot”, Stephen Daldrys långfilmsdebut, var en film som fångade hjärtat av en hel generation. Nu, 25 år senare, är den fortfarande lika rörande, lika viktig och lika full av sprittande liv.
Bakom dansnumren och de rörande far-son-konflikterna döljer sig en skildring av klasskamp, könsnormer och politiskt motstånd. ”Billy Elliot” är feelgood med stålkanter. Det är en film som dansar över ruinerna av en söndertrasad arbetarrörelse. Ändå förlorar filmen inte sin lekfullhet.
Klasskamp, Thatcherism och barns drömmar
Filmen utspelar sig i nordöstra England under 1984–85, mitt under de brittiska gruvarbetarstrejkerna. Det är ett landskap präglat av Thatcherismens konsekvenser – avindustrialisering, massarbetslöshet och social oro. Billys far och bror står på barrikaderna. Samtidigt smyger Billy själv in i danssalen och upptäcker en ny värld av rörelse, uttryck och frihet.
I det här avseendet är ”Billy Elliot” inte bara ett coming-of-age-drama. Det är också en politisk film i den brittiska socialrealismens tradition. Daldry förvaltar arvet från Ken Loach och Mike Leigh, och placerar individens kamp i ett större strukturellt sammanhang. Men där Loach ofta väljer en asketisk, nästan dokumentär estetik, rör sig Daldry med större emotionellt register. Inslag av musikalisk magi och humor balanserar det mörka.
Dansen som revolt – kroppens motstånd
”Billy Elliot” är i grund och botten en film om kroppens frihet. Det handlar om att genom rörelse uttrycka det som inte går att säga med ord. När Billy dansar gör han det med en sorts rasande desperation. Det är inte för att det är fint, utan för att han måste. Som han själv säger i filmens auditionintervju: “It’s like electricity. It’s in me”.
Den här scenen har med rätta blivit ikonisk. Det beror inte bara på att det är filmens emotionella höjdpunkt. Det är också för att den fångar kärnan i vad dans – och film – kan vara: ett frigörelseverktyg. I likhet med ”De röda skorna” (1948) eller ”Flashdance” (1983) handlar ”Billy Elliot” om hur konsten ger individen möjlighet att bryta sig loss ur ett förutbestämt öde. Men där de tidigare filmerna ofta fokuserade på kvinnlig passion och uppoffring, är Billy en ovanlig protagonist. Han är en pojke som utmanar maskulinitetsnormer, både i samhället och i hemmet.
Pojken, pappan och patriarkatet
Relationen mellan Billy och hans far är filmens emotionella motor. Den är lika mycket ett familjedrama som en klasskampsskildring. Den hårde gruvarbetaren som långsamt tvingas konfrontera sina egna föreställningar om kön, stolthet och faderskap. I en av filmens mest gripande scener smyger pappan in i balettsalen och ser sin son dansa. Hans ansikte, först spänt, sedan mjukt, visar vad film kan göra med en enda blick.
Det som kunde blivit sentimental kitsch förvandlades till filmisk precision. Daldry arbetar med en uttrycksfull men kontrollerad kamera, där varje dansnummer speglar Billys inre tillstånd. I en scen dansar han frustrerat genom gatorna till tonerna av ”Town Called Malice” av The Jam – en slags fysisk revolt, ett barnsligt vredesutbrott som blir till poesi.
Varför ”Billy Elliot” fortfarande träffar rätt
I en tid där frågor om klass, kön och konstnärlig frihet återigen står i centrum, känns ”Billy Elliot” fortfarande relevant. Den påminner oss om att politik inte bara handlar om val och strejker. Det handlar också om möjligheten att få välja sin egen väg, att få säga: Jag vill något annat.
Och kanske är det just därför filmen fortfarande griper tag. För vi alla, innerst inne, har någon gång varit Billy. Vi har varit trängda mellan plikt och passion, mellan andras förväntningar och våra egna drömmar. Och vi, precis som han, försöker fortfarande hitta sätt att dansa oss fria.