Linda Liddle (Rachel McAdams), en misskött underordnad på planering- och strategiavdelningen, blir snuvad på den befordran hon blivit lovad när företagets nya chef, den unga Bradley Preston (Dylan O’Brien) gör entré. Bradley är likgiltig, tyrannisk och mer engagerad i sitt golfande än i sina anställdas välbefinnande. Efter en flygolycka lämnas de båda strandsatta på en öde ö – långt borta från ärvda skyddsnät och företagshierarkier. Där sätts deras överlevnadsförmåga på prov, och som väntat visar sig den ena vara betydligt bättre förberedd än den andra.
Det här är ingen subtil utforskning av sociala strukturer, kapitalism eller ojämlikhet. Att Lindas efternamn bokstavligen låter som ”Little” är en kul, men rätt självklar detalj, sprungen ur samma glimt i ögat som präglar resten av filmen. I klassisk Sam Raimi-stil pendlar ”Send Help” vilt i tonläge, från psykologiska kammarspel till helt absurt, ”Looney Tunes”-liknande våld.
Rachel McAdams är precis den sorts adrenalinspruta Raimi har behövt från en skådespelare på senare år. Hon är uppenbart redo för allt regissören – bokstavligen – kastar på henne. Likt många klassiska Raimi protagonister känns det som om gudarna förbannat Linda Liddle. Ingenting går rätt på kontoret, och McAdams verkar njuta av att spela en tragisk förlorare. Tillsammans med ”Doctor Strange in the Multiverse of Madness” är detta förhoppningsvis bara början på ett längre samarbete.
För Dylan O’Brien (”The Maze Runner”) är detta hans hittills bästa prestation. Bradley Preston hade lätt kunnat spelas som en överdrivet ondskefull skurk – ”Send Help” leker flitigt med alla klyschor om unga chefer i gigantiska företag. Men O’Brien vet exakt när han ska dra på och när han borde hålla tillbaka. Resultatet är att Bradley känns tillräckligt trovärdig för att publiken ska känna sympati vid rätt tillfällen.
Som väntat faller filmen dock delvis i en modern Hollywood-fälla. Mycket av det visuella djupet och de starka kontrasterna från regissörens tidigare verk har gått förlorade med det digitala fotot. Filmen ser stundtals ut som en platt reklamfilm för tropiska stränder.
Det är frustrerande i jämförelse med Raimis ”Drag Me to Hell”, där till och med vardagliga kontorsscener badar i mer komplex belysning än ens de mest dramatiska stunderna i ”Send Help”. Det är en svaghet som plågar många digitalt fotade filmer, och det verkar som om Raimis trogne fotograf Bill Pope ännu inte riktigt fått greppet om problemet.
För att göra en jämförelse med en annan Rachel McAdams-film: varför har ”Mean Girls” rikare färger och oändligt mycket mer djup i bilderna än den som plåtades av fotografen bakom ”The Matrix” och ”Spider-Man 2”?
Men Sam Raimi är fortfarande Sam Raimi. Det innebär att det finns betydligt mer energi och kreativitet i kameraarbetet och klippningen än man tror att en film rimligen kan bära. ”Send Help” är fullproppad med galna zoomningar, extrema närbilder och djävulskt lekfulla kamerarörelser.
Det når så klart inte upp till ribban satt av ”Evil Dead 2”, Raimis obestridda mästerverk, men den enormt inflytelserika regissören har fortfarande gott om ess kvar i rockärmen. När man ser vad Raimi hittar på med en kamera är det svårt att önska sig något annat.
”Send Help” vrider och vänder på sig själv gång på gång, men tappar aldrig fokus eller publikens intresse. Manuset är skickligt kalibrerat mellan att låta Raimi unna sig i sin galenskap och en mer kontrollerad berättarstruktur. Vissa vändningar är mer förutsägbara än andra, men ofta känns det som om manusförfattarna är fullt medvetna om detta – och därför redo att ta det ett steg längre.
Snabbfakta om ”Send Help”
- Regi: Sam Raimi
- Manus: Mark Swift, Damian Shannon
- Skådespelare: Rachel McAdams, Dylan O’Brien
- Genre: Skräck/komedi
- Speltid: 113 minuter
- Tillåten från: 15 år
- Biopremiär: 30 januari 2026
- MovieZines betyg: 4/5
