TV-seriekaraktärer vi älskat att hata

20 Augusti 2015 | 22:10

TV-seriekaraktärer vi älskat att hata

Vi har förmodligen alla någon gång haft dem. Karaktärerna vi älskar att hata. Karaktärerna som förgyller våra serier med sin vidriga närvaro. Det här är de bästa av de värsta.

Nu kanske jag inte ska säga att vi älskar att hata dem, det gör inte jag i alla fall. Jag älskar ju att älska dem, trots deras många gånger tvivelaktiga natur. Ordet hatkärlek kanske skulle passa bättre? Nåväl, ni förstår nog ändå vad jag snackar om här; tvättäkta skitstövlar som terroriserat TV-seriernas värld sedan urminnes tider, men som ändå älskats, hyllats och ibland faktiskt till och med idoliserats. Vi både fascineras och avundas många av dem, ja, så länge de håller sig i TV-rutan i alla fall. Frågan är hur mycket vi skulle "älska" alla dessa karaktärer om vi träffade dem i verkligheten. Om de huserade i våra egna liv? 

Jag tänkte härmed ge några favoritexempel på karaktärer inom detta område som milt sagt satt sina avtryck i TV-historien. Kultförklarade karaktärer vilka troligtvis för alltid kommer att finnas med oss, vare sig vi vill det eller inte. Fråga gärna några av skådespelarna som gestaltat dem, många av dem vill nog på många sätt helst glömma sina ikoniska karaktärer på grund av allt hat de fått utstå även i privatlivet. Vi på den här sidan hoppas jag dock är klokare än så, och att vi kan skilja på fiktion och verklighet. Här inne tycker jag istället vi minns och hyllar dem, även skådespelarna bakom, ty det är ju dem som gjort minst halva jobbet.

Angela Channing ("Falcon Crest")




Detta var tveklöst en av 80-talets stora satkärringar då hon hårt och skoningslöst for fram mellan vinodlarfamiljerna i såpoperan "Falcon Crest". Jane Wyman som gestaltade Angela tyckte jag var en mycket bra skådespelerska och det var just i "Falcon Crest" hon verkligen fick briljera. Förmodligen hatad i större delen av världen, men hon älskades nog precis lika mycket av exakt samma människor. Karaktären Angela Channing hade nämligen även en del goda sidor, det är alltid en balansgång att få en karaktär att bli just både hatad och älskad, Angela Channing var perfekt skriven och Wyman satte tveklöst all den färg och tyngd som krävdes i karaktären. Som med så många andra liknande karaktärer; Angela Channing var hela serien, hon var "Falcon Crest".

Dwight Shrute ("The Office" US)




Även i komediserier finns dem. Denne energiske, självupptagne, narcissistiske, egoistiske och arrogante klump av skit har jag skrattat åt många, många gånger. Inte bara jag och resten av TV-publiken, även hans kollegor på kontoret har både hånat och skrattat åt honom. Allt medan han själv varit helt ovetande om hur pass korkad och oförståeligt pinsam han framstått. Dwight tilldelades dock även en del mjuka sidor och kunde, inte ofta men ibland, faktiskt visa sig vara både mänsklig och sårbar mellan varven. Som tittare kanske man blev aningen förvirrad, i vissa situationer tyckte man till och med synd om honom. Detta var så klart meningen, just så skapar man nämligen en karaktär värd både hat och kärlek. Rainn Wilson förtjänar massor av beröm för sin rolltolkning och frågan är ifall inte det är just denna roll han kommer att bli ihågkommen för? Tiden får utvisa.

John Ross "J.R." Ewing ("Dallas")




Den här mannen behöver väl knappast någon närmare presentation? Förmodligen den mest kända hatälskade skitstöveln på den här listan, nä, på TV överhuvudtaget och detta genom alla tider. Här har vi verkligen en skådespelare som för alltid förknippades med sin rollfigur. Larry Hagman var J.R. och J.R. i sin tur både var och är "Dallas". Tyvärr finns han inte längre med oss, men minnena av honom (och de är många) kommer för alltid att leva kvar. Självgod, äregirig, nedsättande och whiskyälskande. Frågan är om han inte älskade whisky mer än olja? Ja, och fruktansvärt rapp och otrevlig i käften också. Visst kunde han visa goda sidor, men den här räven hade i så fall alltid någon baktanke. Ifall det inte gynnade honom själv, varför skulle han då vara trevlig och tillmötesgående? Ungefär så resonerade denne herre. Trots omständigheterna en helt underbar karaktär, fruktansvärt välskriven och tusentals i branschen lär genom åren ha låtit sig inspirerats av just J.R. Ewing.

Al Swearengen ("Deadwood")




Ännu en minst sagt hatälskad karaktär och denne kan nog även beskrivas som en slags antihjälte. Dessutom baseras Swearengen på en verkligen person med samma namn (Ellis Albert "Al" Swearengen) som faktiskt levde och huserade i just staden Deadwood i mitten av 1800-talet. Detta blev också skådespelaren Ian McShanes stora genombrott, han var hela 62 år då "Deadwood" drog igång, men bättre sent än aldrig säger jag för jäklar i mig vilken rollprestation. Den hade jag absolut inte velat vara utan. Swearengen kunde förutom salongsägare även titulera sig hallick, bedragare och inte minst mördare. Detta var definitivt inte någon trevlig människa, men lik förbaskat så fanns något där som gjorde att man drogs till honom. Naturligtvis var mycket McShanes förtjänst, men då man lyckades skriva en sådan här pass djup och mångbottnad karaktär blev det ibland helt klart svårt att inte låta bli att känna både för och med honom. Svårslaget. "Deadwood" hade definitivt inte varit "Deadwood"  utan Al Swearengen.

Tony Soprano ("The Sopranos")




Då vi ändå snubblat in lite på antihjältar kan jag absolut inte lämna en karaktär som James Gandolfinis Tony Soprano utanför. Att denna karaktär väckte upp känslor hos TV-publiken råder det ingen tvivel om. Ifall någon karaktär var både hatad och älskad så var det då definitivt just Tony Soprano. I vissa delar en hårt strävande familjefar som visade på stor kärlek för sin familj, men som i andra delar tog det hela lite väl långt. En otrogen och våldsam mansgris utan dess like som inte backade det minsta, inte ens om det gällde andra människors liv. Att man dessutom valde att sätta honom hos en psykolog där han helt naket och öppet berättade om sina problem, sin ångest och sina demoner var ett genidrag om något. Trots att man som tittare egentligen visste vilken gris han var och vilka fruktansvärda brott han begått, så satt man ändå där och kände med honom, tyckte synd om honom. Detta var manipulation på högsta nivå från manusförfattarna och jag älskade varenda sekund. Jag tackar ödmjukast för Tony Soprano, och må James Gandolfini vila i frid.

Nu var detta endast fem exempel, och det finns sannerligen en hel drös av hatälskade karaktärer kvar därute, men denna gång skippar jag dock helt "bubblarna". Jag tänkte nämligen att ni där ute skulle få "fylla i resten", så att säga. Ni har garanterat en massa favoriter i ämnet och det skulle naturligtvis vara skitkul att få höra en massa härliga exempel. Detta är bara att fylla på i kommentatorsfälten nedan, och lämnar ni motiveringar blir det ännu roligare. Nu tackar jag för mig, vi hörs igen nästa vecka!