På besök i Harry Potter Studios

3 Juli 2016 | 18:00

Harry Potter Studios är en förtrollande illusion

I år fyller "Harry Potter och de vises sten" femton år. Vi firade med ett besök på Harry Potter Studios strax utanför London.

Harry Potter. Bara man hör hans namn lockas en miljon associationer, tankar och känslor fram. Att vänta på nästa bok eller film. Quidditch. Drakar. Tomheten då eftertexterna till "Dödsrelikerna del 2" rullade. Harrys ångestladdade gång genom den förbjudna skogen. Harry Potter har blivit mer än bara en karaktär för många och berättelsen om hans liv och vänner kom att påverka en hel generations uppväxt. Och kommer troligen fortsätta göra det länge än.

Harry Potter Studios är platsen där de åtta filmerna spelades in. Idag är det öppet för allmänheten med en permanent utställning bestående av rekvisita och kulisser. Det är därmed också det ultimata utflyktsmålet för oss med HP-abstinens. Tillsammans med en grupp vänner besökte jag studion under en helg i början på juni.

Det är en fredag. Trots att sängen i lägenheten vi hyr är olidligt obekväm, med hårda fjädrar som lämnar märken över kroppen, vaknar vi yrvaket. Tunnelbanan är lugn, människor sitter med sitt, någon står och läser, poesi kanske. För att ta sig till studiotouren måste man antingen boka en speciell buss när man köper biljetterna, eller om man är lite mer sparsam, ta ett tåg från Euston och därefter byta till en buss vid ändhållplatsen. Det är lite mer omständigt, men inte mer än att det är värt de sparade pengarna.



När bussen bromsar in paraderar vi ut med andan i halsen. Själva studiobyggnaden ser visserligen rätt menlös ut, smutsgul och kantig. Men precis utanför står tre av schackpjäserna från första filmen. På något sätt har det inte känts verkligt förrän nu. Inne i väntrummet, där vi köar med ett hundratal skolbarn, kantas väggarna av porträtt av skådespelarna, och i taket hänger en av de Ford Anglior som användes till "Hemligheternas kammare". 

Ett tag senare står vi framför de höga, tunga dörrarna till Stora salen. En våg av förväntan färdas genom besökarna och guiderna gör sitt bästa för att mata det till max. 

Men känslan när dörrarna öppnas speglar det som kommer dominera under återståndet av vistelsen. Dels insikten att man är i Stora salen, där skådisarna varit hur många gånger som helst, där så mycket har hänt. Som vi alla har någon gång längtat till. Som har faktiska stengolv och åtminstone ett av långborden. Dels en ytterligare insikt om att det här är så nära man kommer komma. Att Harry Potters värld faktiskt inte finns på riktigt och att vi får nöja oss med en blek kopia. Dessutom slår stimmet av andra turister med sina kameror, telefoner och gapande munnar effektivt hål på bubblan man så gärna vill stanna i. Det blir lite av ett antiklimax.

Large 6fcb8794e6f38a5d6240332caec2e648 dumbledore


Utanför ligger ett enormt rum. Olika delar av filmerna visas upp i sektioner, vi ser horrokruxer i ett glasskåp, Dumbledores kontor, Kråkboet, och mer, i en smärre oändlighet. Det är hisnande. Trots turistkänslan kan man inte låta bli att ryckas med. Att stå framför Erised-spegeln får trots allt hjärtat att bulta. Man påminns om dagarna som 11-åring då man enträget väntade på sitt antagningsbrev. 

Det som ändå förvånar är att känslan som är starkast inte är kärleken till Harry Potter, utan en stark beundran, och kanske avundssjuka, för allt otroligt hantverk. Det är lätt att glömma hur mycket arbete som ligger bakom en film, framför allt bakom all rekvisita. 

Visste ni att tavlorna på Hogwarts väggar är riktiga olje- och akrylmålningar? Att dörren till Hemligheternas kammare öppnas med hjälp av en maskin, eller hur många trollstavar som skapades för filmerna? Obscent många, kan jag berätta. En otrolig mängd människor har arbetat med detta, och det är något som Harry Potter Studios lyfter på ett väldigt respektingivande och tydligt sätt. Man blir inte annat än imponerad.




Sedan finns det såklart vissa saker som känns lite extra, av mer sentimentala skäl. Lupins koffert får mig att omedvetet hålla en tyst minut, Weasleys butik får en att blinka och den stora modellen av slottet tycks framkalla en och annan tår bland de som står runt mig. På så vis försvinner lite av den turistiga känslan. Harry Potter är inte vad som helst. Det är stort. Det berör.

Men det finns också några besvikelser. Honungsöl smakar som Trocadero med vaniljsås på, och Privet Drive som är öppet under en begränsad tid visar sig bara uppvisa en korridor och ett vardagsrum. Man kan heller inte låta bli att önska att man fick vistas själv i lokalerna, kanske bara med någon som kunde berätta mer om föremålen än vad audioguiden gör. Att se de vises sten ligga där innanför en glasruta och locka är nästan retligt, man vill bara sträcka ut handen och plocka upp den. Låtsas att man är den utvalde.




Genomsnittstiden för en rundvandring är 3 timmar. För oss tar det 5. När vi kommer ut är vi trötta, men glada. Det pirrar fortfarande i bröstet. Det är störtlöjligt, men sant. På våra armar hänger kassar med klockor, tröjor, chokladgrodor. Vi kunde inte låta bli. Vi har låtit oss utnyttjas av den pengaslukande maskin som vi precis lämnat, men vi kommer inte ångra någonting. För nu har vi varit ombord på Hogwartsexpressen. Och det kan vi leva lyckliga på, åtminstone i någon vecka till.