Eftersnack: Game of Thrones 6x09

SPONSRAT
20 Juni 2016 | 20:00

Eftersnack: Veckans "Game of Thrones"-avsnitt är det största och våldsammaste hittills

Slaget om Winterfell är här.

Game of Thrones är tillbaka med ett nytt avsnitt där hela timmen är tillägnad krig och jag anar ett mönster då nionde avsnittet i varannan säsong har följt det upplägget. Här var det dock inte ett enda slagfält, som har varit den standard för den här sortens avsnitt och som har gått att utläsa från tidig marknadsföring, utan två. Även om slaget om Winterfell har överlägset mest speltid och kan vara bland det bästa och mest fascinerande som har hänt serien, behandlas även belägringen av Meereen. Tur var väl det, för om det hade kommit med i säsongsavslutningen skulle det avsnittet förmodligen bli väldigt trångt.

"The Battle of the Bastards" är ett actionfyllt avsnitt utan dess like i Game of Thrones-historia då brutaliteten och råheten som skildras endast har synts i ett fåtal scener, medan vi här får se folk slåss på enorma högar av lik, närbilder på avhuggna ben, skrikande män med kroppsorgan utspridda på marken och – som väntat – får vi uppleva ett par tragiska dödsfall. Det är kaos och känslan förstärks av den stundtals snabba klippningen som varierar mellan folk som hugger ner varandra och de döda männen på marken. Svärtan lyser igenom karaktärerna och det är smärtsamt att titta på. Våldet ligger och petar på samma skala som landstigningen i Normandie i "Saving Private Ryan", det hade inte krävts mycket mer för att hamna i den klassen på riktigt.

Med tanke på omfattningen av avsnittet märks det att större delen av säsongens budget har lagts på just det här avsnittet. Vi blev utlovade seriens största slag hittills och det är precis vad vi fick. Med blandade känslor av hat, sorg och delvis glädjerus är det också ett av de jobbigaste avsnitten att titta på, då dramaturgin fortsätter att vara en lek för skaparna. När hjärtat klappar i takt med musiken får vi flera gånger illusionen av att allt kommer att lösa sig och vi tillåter oss själva att slappna av. Sen kommer smällen som jag kan tänka mig gör lika ont som varje gång The Mountain dödar någon.

Belägring i Meereen




Drygt tio minuter ägnades det som händer i Meereen, vilken man lugnt kan säga var en kort belägring med tanke på att det såg ut som att hela staden var på väg att gå i spillror. Men jag antar att det inte är särskilt svårt att segra när man får hjälp av tre stora drakar. Kan inte alla knäböja inför drakdrottningen och erkänna hennes storhet så att kriget slutar, typ nu? Som vanligt när vi får se Daenerys in action står hon för scenens höjdpunkt. Jag hade velat säga avsnittets höjdpunkt, men den här gången fick hon inte den äran. Det gör inget, det är fortfarande en fröjd att höra hur en av slavägarna påpekar hur hennes drottningvälde är över samtidigt som man får se draken närma sig i bakgrunden och skrattar åt hur fel han har.

Nu har Daenerys nästan alla skepp hon behöver för att resa till Westeros och den resan kommer säkert att påbörjas nästa vecka. Hon har dessutom allierat sig med de rättmätiga arvtagarna till huset Greyjoy och det verkar som att hon och Yara kommer bra överens. Jag har många gånger tvivlat på att hon skulle bli en bra regent, men det verkar ändå som att hon är villig att förhandla kring hur makten ska styra så länge hon får vettiga förslag. Hon låter inte alltid drakarna döda alla som står i hennes väg och hon tänker på alla människors rättigheter. När jag trodde att det inte gick att gilla henne mer fortsätter hon att imponera.

Davos upptäcker sanningen om Shireen




En av de mest kontroversiella scenerna förra året var när Stannis lät offra sin egen dotter till gudarna för vinna slaget om Winterfell och hemlighöll det för Davos genom att skicka tillbaka honom till muren, eftersom han brydde sig om henne alldeles för mycket för att tillåta avrättningen. Nu har han hittat det övergivna likbålet och insett vad som verkligen hände. Genom åren har han alltid kritiserat Stannis för att blint följa Melisandres råd och en gud han inte tror på, och vid det här laget finns ingen annan att skylla på än Melisandre. Båda överlevde det nya slaget om Winterfell och Davos har inte glömt. En ny konflikt nalkas och Melisandre verkar fortfarande vara nedbruten, så om det går riktigt illa är hennes överlevnadschanser i nuläget små.

Slaget om Winterfell




Daenerys briljans hamnade nästan i skymundan för det som verkligen spelade roll: att återta Winterfell och rädda Rickon från Ramsays våld, varav det ena tydligen var lättare än det andra. Som väntat var Ramsay chanslös den här gången, men det var resan till hans nederlag som höll intresset uppe. Det är blodigare än vad vi någonsin har sett förut, till den grad att våldet ofta känns realistiskt. Vi bjuds också på bland de mäktigaste scenerna hittills, framförallt när Jon Snow ensam möter en mur av Ramsays kavalleri och förbereder sig på att slåss, eller den en minut långa tagningen i slagfältet där man får se honom slåss bland fallande hästar och pilar. Bilderna är flera gånger vackra att se och ger en bra överblick på vad som händer, trots att det är tragik i luften.

Vi får återigen se den nya sidan av Jon Snow sedan han väcktes från de döda, som vi inte har sett sedan han avrättade myteristerna vid muren. Han gav Ramsay en grov omgång misshandel efter det brutala mordet på Rickon. Det är en tydlig spegling av allt han har varit med om sedan han anslöt sig till nattens väktare, där han har skadats till den grad att livslusten nästan har försvunnit. Inte konstigt när det börjar bli självplågeri att titta på Game of Thrones. Rickons dödsfall var ett sånt exempel: hjärtat går på högvarv tillsammans med musiken, vi ser Ramsay skjuta tre pilar som alla missar och när den sista har landat tystnar musiken. Det går att slappna av igen, för tre är ju det magiska talet och enligt dramaturgins alla regler borde inget mer hända efter det. Jag visste att det var ett trick, att jag skulle bli lurad. Ändå kom den fjärde pilen som en chock. Jag vet inte varför det var så, men det kan bero på att vi aldrig såg Ramsay skjuta iväg den. Jons raseriutbrott när striden var vunnen var helt logisk och jag vill se mer av den sidan, för det känns som en vettig konsekvens av återuppståndelsen.

Till sist vill jag hylla Sansa, som var höjdpunkten i alla sina scener. Hon inte bara räddade dagen, hon fullständigt ägde Ramsay Bolton också. Först ger hon honom i dissen i deras första konfrontation när hon avbryter hans dialog och säger "You're going to die tomorrow, Lord Bolton. Sleep well." Sen vänder hon honom ryggen och rider iväg. I slutscenen vänder hon ryggen till igen när hundarna ger sig på honom. Efter allt han har gjort är hans rädsla tillfredsställande, trots det hemska ödet (och nu behöver vi en ny karaktär som vi kan älska att hata), särskilt när Sansa är på väg att gå iväg men väljer att stanna kvar några sekunder extra för att se hundarna slita honom i bitar och man får se hennes första leende någonsin sedan hon lämnade Winterfell i första säsongen. Hon är hemma igen, men hon är inte längre samma person. På den tiden drömde hon om riddare och prinsessor. Nu har hon gått från att vara en utsatt flicka till en hård kvinna. En stark människa. Äntligen.

Är du också tillfredsställd med Ramsays nederlag? Kommentera gärna nedan!