Det har hittills varit en relativt lugn säsong, men nu börjar det hända saker både i Westeros och bortom havet. Mellan de fängslande karaktärsfördjupningarna om både nuvarande och historiska personer börjar en del av intrigen för resten av säsongen ta form på allvar. Nya krig planeras, rebelliska uppror lämnar avtryck och de sanna orsakerna bakom någras avsikter uppdagas.
I norr avslöjar Littlefinger sina riktiga planer på hur han ska återerövra Vinterhed. När Stannis kommer med sin armé skulle det inte bara innebära släkten Boltons undergång, utan också att Sansa får makten över ett av de sju kungadömena. Samtidigt visar Melisandre ett fortsatt udda intresse för Jon Snow, och nu har hon rentav blivit ganska läskig. När han vägrar ha sexuellt umgänge med henne kopierar hon Ygrittes populära citat, ”You know nothing, Jon Snow”, och jag känner att jag inte heller vet någonting. Vad har hon i kikaren egentligen?
I de lite varmare områdena är Sandormarnas högsta prioritet att starta krig i hämndaktionen med Lannisters. Nu när Jamie har anlänt till Dornien har de möjlighet att utnyttja både honom och prinsessan Myrcella, så Westeros kan drabbas av ett nytt storskaligt krig innan Daenerys bestämmer sig för att återvända hem med sina drakar (om sisådär hundra år i den här takten). På tal om henne får hon återigen förslaget om att öppna upp de gladiatorspelsliknande stridsgroparna. Att de har nämnts två gånger på fyra avsnitt kan definitivt inte vara en slump. Vi kan säkert räkna med att hon till slut ger med sig i ett försök att ena sitt folk, vilket lär vara en nyttig erfarenhet för henne inför jobbet som drottning i Westeros.
På annat håll, det vill säga i King’s Landing, är det skiftande relationer mellan befolkningen. Cersei ger Högsparven mer inflytande, som gör en räd och mördar homosexuella invånare. Loras Tyrell blir arresterad, vilket skapar meningsskiljaktigheter mellan Margaery och Tommen som trots egenskapen av kung inte kan befria honom. Förmodligen var det Cerseis plan från första början, även om hon borde akta sig för att ge fanatikerna alldeles för mycket makt. De vill rena huvudstaden från synderna, och hon glömmer att hon kanske är den största syndaren av dem alla.
Gripandet av Loras Tyrell är en väldigt intressant scen, eftersom morden i bordellen sekunderna innan gjorde mig övertygad om att det var hans tur att falla. När det visade sig att så inte var fallet lugnade det ner mina nerver och jag kunde andas ut under resten av avsnittet. Det gjorde de två dödsfallen i slutet till ännu större chockfaktorer än vad de hade varit annars. I Mereen fortsätter Harpyans söner att minska Daenerys grepp om makten när hennes soldater dödas för jämnan. Under en attack dör Barristan Selmy och (kanske) även Grey Worm, två större karaktärer som fortfarande lever i böckerna. Var det dessa som D.B Weiss och David Benioff pratade om när de sa att en stor karaktär skulle dö i säsongen? Eller menade de någon ännu viktigare?
I vilket fall är det ett fascinerande knep. Det är så många oväntade personer som dör på chockerande eller brutala sätt att vi numera väntar oss att det ska hända. Det ser ut som att skaparna har börjat dra nytta av detta och på ett effektivt sätt leker med chockfaktorerna: först genom att väcka falska förväntningar om en karaktärs öde, för att sedan ha ihjäl någon helt annan med en enkel axelryckning. Ett liknande fall var när Oberyn Martell såg ut att vinna tvekampen mot The Mountain, men fälldes i sista sekund. Om det fortsätter på det här sättet kan vi garanterat inte förutse någonting längre, bara spekulera om vad som kanske kommer att hända. Jag gillar det!
Se nya avsnitt av ”Game of Thrones” varje måndag på C More.
Håller ni med om att chockfaktorn på dödsfallen har ändrat rikting? Kommentera gärna nedan!
