Den stora Warcraft-resan till Hollywood

25 Juni 2016 | 21:00

Den stora "Warcraft"-resan till Hollywood

Spelutvecklaren Blizzard bjöd in MovieZine till galapremiären av "Warcraft: The Beginning", och också en chans att få prova på nya "World of Warcraft"-expansionen "Legion".

Efter elva timmars sömndrucket flyg från Stockholm slår Boeing-hjulen äntligen ner i den kaliforniska asfalten på jätteflygplatsen LAX i Los Angeles. Jag är här för att kika på "Legion", den 6:e expansionen till online-fenomenet "World of Warcraft", och har samtidigt fått en inbjudan till den amerikanska galapremiären av Duncan Jones "Warcraft: The Beginning". För ett fan som jag själv är det såklart julafton.

Blizzard grundades redan 1991 under namnet Silicon & Synapse och har sedan dess stått för några av spelvärldens största succéer. Strategispelen i "Warcraft"- och "Starcraft"-serierna, klickfesterna i "Diablo"-serien, MMO-giganten "World of Warcraft" med alla miljontals prenumeranter, och nu senast det dunderpopulära "Overwatch" har givit studion en särställning i spelbranschen som endast matchas av kanske "Half-Life"-utvecklarna Valve, och eventuellt någon till. Blizzard älskas av sina fans för deras välpolerade och gameplay-mässigt snortighta spel, och de är kända för att aldrig släppa ifrån sig något halvdant. Inte så konstigt då kanske att de haft både ett och två fingrar med bakom kulisserna på "Warcraft: The Beginning". En del av företagets goda anseende ligger i potten, och de är måna om att filmen ska bli en succé.

Företaget sitter i ett megakomplex i en del av LA som går under namnet Irvine, och det är hit jag har fått komma som en del av kanske 30-40 speljournalister och streamers. För mig som "World of Warcraft"-nörd är det lite coolt att få se Twitch-storheter som Swifty, Bajheera och Hotted på riktigt, och faktiskt också Ben Schulz, eller Leeroy Jenkins som han är mer känd som, i egen hög person. Sistnämnda är för övrigt inte feg för att utstöta sitt legendariska vrål både en och två gånger under resans gång, ska det visa sig.

Först ut är att få kolla in "Legion", mingla runt med utvecklarna, och intervjua bland andra Tom Chilton, som är ett av de högsta hönsen på Blizzard. 


Min fräsiga ackrediteringsbricka.

Efter en kort presentation av nya funktioner (du kommer bland mycket annat kunna levla upp speciella artefakt-vapen som Ashbringer och Doomhammer, och få tillgång till klasspecifika hallar) får vi tillgång till tjugo spejsade datorer där vi får leka runt i "Legion". Den stora nyheten den här expansionen är att spelare kommer att kunna skapa Demon Hunters. Demon Hunters är Blizzards andra hjälteklass (Death Knights var den första) vilket innebär att en karaktär som är skapad som Demon Hunter får börja på level 100 istället för på level 1, och de skiljer sig såklart också en del åt från redan existerande klasser vad gäller spelbarhet och utformning. Det lilla jag provade vittnade om en mobil klass där jag både kunde dubbelhoppa och glidflyga. Tanken är att de ska kunna fungera både som tanks och som DPS beroende på vilken inriktning man väljer. Vågar man sig på en gissning om att de också kommer vara fullständigt knäckande bra i PvP i början?

Utseendemässigt är det mer välpolerat än någonsin och en hel del arbete har lagts på att byta ut nästan alla stridsanimationer, vilket får till följd att spelet känns mer flytande än förut. Jag ställer mig dock tveksam till om alla de här nyheterna är nog för att få mig att börja spela "WoW" igen. Grundproblemet, att saker blivit "för" lätta och "för" lättillgängliga, finns fortfarande kvar, och det känns inte som att någon lösning på det finns inom räckhåll heller. Jag behöver inte ägna en sekunds tankeverksamhet åt vad jag gör i spelet, vilket är en stor skillnad mot hur det var förr då en enda fiende kunde vara en riktig utmaning. Nu ser jag knappt min livsmätare gå ner en enda gång.

De av er som är lite insatta vet säkert att en stor del av spelarbasen för "World of Warcraft" lagt av genom åren (Blizzard redovisar inte längre hur många det är som spelar, vilket de med stolthet gjorde förr) och en del av dem har istället börja spela på så kallade privatservrar, olagliga servrar som emulerar hur spelet såg ut för 10 år sedan. Folk vill ha det svårare, så att känslan av belöning över att ta sig framåt i spelet blir större. När jag tar upp det här under mina intervjuer blir det faktiskt lite sura miner, och det känns som en öm tå för hela företaget att folk hellre spelar deras gamla material än allt nytt och häftigt som de arbetar på att implementera.


Här får vi ta del av "Legion"-presentationen, bland annat i form av en animerad film som handlade om Illidan  (ja, han är tillbaka).

Efter att ha spelat oss mätta och genomfört våra intervjuer har det blivit dags för filmpremiären. Trots att filmen redan släppts i stora delar av världen är det först nu som USA ska få ta del av Duncan Jones verk, och en stor galavisning med röd matta och allt väntar. Vi skyfflas in i en buss, matas med Oreos och vatten, och tar sikte på den klassiska Chinese Theatre, en världsberömd biograf där mängder av världspremiärer gått av stapeln genom åren. Om du någonsin sett röda mattan-bilder från Hollywood är det en stor chans att de är tagna just här. Bruce Willis Walk of Fame-stjärna är placerad rakt utanför ingången, lägger jag också märke till. Coolt.


Chinese Theater, med autografsugna fans i bakgrunden och mediafolk i förgrunden, inför premiären av "Warcraft: The Beginning".

Efter rimliga tre timmars väntetid (?) anländer till sist stjärnorna och en procession nedför svarta (dagen till ära) mattan tar vid. Duncan Jones är där, och ser lika liten och obetydlig ut som Clancy Brown ser stor och skräckinjagande ut (jag kommer alltid vara lite rädd för honom efter hans insats som vaktchef i "The Shawshank Redemption"). Travis Fimmel, Toby Kebbell, Rob Kazinsky, Daniel Wu, Ben Schnetzer med mor, och alla andra glider förbi, och för ett ögonblick tycker jag lite synd om dem för att filmen fått så svalt mottagande ute i världen. När jag frågar Duncan Jones om det visar han sig dessutom vara supertrevlig. Faktum är att han även kommer in i vår salong innan filmen ska börja (vi sitter nämligen i två olika). "Jag borde egentligen vara i den andra salongen, där alla stjärnor och producenter sitter, men jag ville komma in här för det är ni som är de riktiga fansen, och jag hoppas ni kommer gilla filmen", säger han. 


Rob Kazinsky (Orgrim Doomhammer) med flickvän var på glatt humör.


Ett kompani Stormwind-soldater marscherade runt.

Efter premiären är Blizzard-delen av min vistelse slut, och min egna turist-del tar vid. Jag försöker se så mycket av LA jag kan, men inser rätt snabbt att LA är ungefär lika stort som tio stycken Stockholms som sitter ihop (om inte större), och att ta sig från ett ställe till ett annat inom stadens gränser kan ta flera timmar. Jag hinner med ett besök till Universal Studios, spanar in den världsberömda piren i Santa Monica, strosar runt i Hollywood tills mina fötter värker, och käkar så mycket hamburgare jag någonsin kan. Det finns ett flertal kedjor som är långt mycket bättre än allt vad Sverige har att erbjuda, och en av de mer populära är In n' Out Burger, som jag såklart besökte.


1675 supersmarriga kalorier för ungefär 50 spänn. Bästa burgaren jag ätit.

Sammanfattningsvis då? Hur är Hollywood egentligen? Ja, både som man tänker sig, och inte alls som man tänker sig, faktiskt. Det är på sina håll rätt nedgånget, med breda betongvägar och låga hus, men runt Hollywood Boulevard och Sunset Boulevard går det att känna historiens vingslag tydligt. Det här är ju liksom hela filmvärldens mecka dit miljontals aspirerande skådespelare och regissörer söker sig, men dit bara en bråkdel faktiskt lyckas ta sig i slutändan. Men för de som lyckas här så finns det såklart ingen bättre plats att vara på.


Har du varit i, eller vill du besöka, Hollywood?