Jag ska villigt erkänna att jag inte sett ”Arcane” på Netflix förrän alldeles nyligen, men nu när jag gjort det förstår jag verkligen hajpen och varför så många älskar den.
Den otroligt snygga och unika animationen, de välskrivna karaktärerna, det intressanta världsbygget och de politiska maktspelen är bara några inslag som får mig att hela tiden vilja veta vad som ska hända härnäst. En riktigt bra serie, helt enkelt.
Hela tre år efter den första säsongen har nu den andra och sista säsongen haft premiär med tre av de totalt nio avsnitten (därefter släpps ytterligare tre den 16 respektive 23 november.)
Här är mina anledningar till varför ”Arcane” är en av de bästa speladaptionerna och varför du helt enkelt måste se den.
Det välskrivna karaktärsgalleriet
Den största styrkan hos ”Arcane” är utan tvekan berättelsen och karaktärerna den kretsar kring – som jag väldigt snabbt lär mig att bry mig om.
De första avsnitten bygger snyggt upp relationen mellan Vi (Hailee Steinfeld, känd från ”Hawkeye”) och hennes yngre syster Powder (Ella Purnell, ”Fallout”), för att sedan bjuda på en både hjärtskärande och gripande berättelse om svek, syskonkärlek och klasskillnader.
Det är inte bara de två systrarna man bryr sig om, utan även en stor del av de andra karaktärerna. Jayce med sin moraliska kamp med vetenskapen och politiken, Viktors tragiska livsöde och till och med den för det mesta osympatiska skurken Silco engagerar och berör. Gänget bakom ”Arcane” vet helt enkelt verkligen hur man berättar en historia.
Den otroliga animationen
”Arcane” är den dyraste animerade serien någonsin, då de två säsongerna kostat totalt 250 miljoner dollar att producera – vilket utan tvekan syns i de spektakulära bilderna som målas upp på våra tv-skärmar.
Stilen i ”Arcane” är en blandning av klassisk animation och CGI, vilket ger känslan av att vi tittar på en handmålad sagobok eller ett riktigt läckert spel. Tillsammans med de detaljrika bakgrunderna blir varje scen en fröjd för ögat, som nästan inget i branschen kommer i närheten av. Det märks att mycket pengar, tid och en kärlek för mediet ligger bakom.
Animationerna lyser som starkast i karaktärerna och deras ansikten och rörelser, men kanske ännu mer i actionscenerna. När karaktärerna brakar samman och varenda liten rörelse får mig att tappa hakan vet man att gänget bakom serien är skickliga. Jag älskar också hur den använder sig av färgglada effekter för att illustrera Jynx galenskap och kamp med sig själv.
Det trovärdiga världsbygget
”Arcane” utspelar sig i den utopiska staden Piltover och dess underliggande slumkvarter kallat Zaun. De som bor nedanför lever i förtryck från de rika ovanför och måste hela tiden titta sig över axeln så att inte deras polis eller någon desperat invånare får för sig att spöa dem. På toppen sitter ett råd som är villiga att göra nästan vad som helst för att behålla sina priviligerade liv, vilket ofta leder till att de som redan lider får det sämre.
När sedan magi introduceras och sammanfogas med teknologi tas staden till nya höjder, med nya transportmetoder mellan olika platser i världen och andra framsteg – som faktiskt mest bara gör livet ännu surare för de som redan har det svårt.
Världen i ”Arcane” är en trovärdig och intressant plats som jag vill veta mer om. Magin känns verkligen mystisk, farlig och som något främmande i den här annars så vetenskapligt grundade staden, vilket skapar en oerhörd spänning genom hela serien.
En berättelsestruktur som gör mig nyfiken
Jag har redan etablerat att ”Arcane” har en bra berättelse och välskrivna karaktärer i en värld som känns trovärdig, men hur den berättas är minst lika viktigt.
Det är till exempel väldigt snyggt att den tar tid på sig att etablera konflikten som serien sedan bärs av i hela tre avsnitt, då huvudpersonerna Vi och Powder är flera år yngre. Det gör att jag sedan verkligen bryr mig och hoppas att de ska hitta tillbaks till varandra, trots att det verkar omöjligt. Serien använder sig även av återblickar på ett snyggt sätt, för att vid väl valda tillfällen berätta mer om en viktig händelse från av karaktärernas uppväxt.
Jag gillar framförallt hur många avsnitt börjar, med många gånger riktigt tankeväckande scener som sätter tonen för resten av avsnittet – som hur magin dyker upp i Piltover eller hur skurken Silco blev den han är.
En väldigt fri tolkning av förlagan ”League of Legends”
Trots att många filmer och tv-serier baserade på spel är rätt risiga, har det kommit några riktiga guldkorn genom åren. ”The Last of Us” är en rejält trogen tolkning av ett redan filmiskt spel som griper tag i en minst lika mycket som förlagan medan ”Fallout” lägger en ny tonsäker berättelse i värld vi känner igen och älskar från spelen.
”Arcane” är lite annorlunda, då den är baserat på det enormt populära MOBA-spelet (multiplayer online battle arena) ”League of Legends”, som egentligen inte har någon berättelse i traditionell bemärkelse. Det finns karaktärsbeskrivningar och en premiss, samt serietidningar och liknande som bygger vidare, men det är allt.
Det här gör att Riot Games och Netflix har väldigt fria tyglar att berätta den berättelse de vill. Många spel har en berättelse som är anpassad för att fungera i spelmediet och fungerar därmed inte nödvändigtvis i en film eller tv-serie, vilket vi sett i många usla filmatiseringar. Med ”Arcane” kan de ta sina etablerade karaktärer som Vi och Jynx och egentligen göra vad de vill med berättelsen, vilket märks i slutproduktionen.
Jag tror även att det är en av anledningarna till att så många har fastnat för serien, som inte har varken förkunskap om eller har en förkärlek för ”League of Legends”.
