The Longest Ride (2015)

Från Nicholas Sparks, författaren bakom ”Dagboken” och ”Dear John”, kommer… ja, gissa? Inte är det något djup, samhällskritisk satir ifall du väntade dig det. För alla fans av såsiga, melankoliska romanser så är höstens höjdarrulle här. Den erbjuder inte bara en pampig kärlekshistoria utan två! Och tjurridning.

Sparks återanvänder sitt flashbackupplägg med Gamling Berättar Från Sjuksängen som funkade så framgångsrikt i ”Dagboken”. Här är det stackars Alan Alda som efter en bilolycka tvingas att återberätta om hur han träffade sin livs kärlek eftersom en nyfiken collegestudent (Britt Robertson) hittat hans låda med kärleksbrev (som han bara råkade ha med sig).

Nämnd student har i sin tur träffat en helylle cowboy (Scott Eastwood), den typen så traditionell att han vägrar låta sig bjudas på öl av en kvinna och inte kan någonting om konst. De inleder en passionerad romans trots att hon ska till ett eftertraktat praktikjobb i New York om två månader. Gissa om deras love story matchar den gamla gubbens?

”The Longest Ride” är visserligen en väldigt oförarglig film. Den handlar om livet, dess upp-och-nedgångar, kärleken övervinner allt, bla bla bla. Det är så lättviktigt och banalt att man nästan stampar foten i golvet av otålighet i väntan på att faktiskt bry sig om något. Trots en evighetslång speltid på 128 minuter så avhandlas samtliga dramatiska vändpunkter som axelryckningar mellan såpoperaliknande dialoger med repliker ingen skulle säga i verkligheten. När det är dags för den tillgjorda finalen så åker snarare skämskudden än näsdukarna fram.

Älskar man klassisk romantisk film finns mycket att hämta eftersom man slängt in praktiskt taget varenda klyscha som finns. Här springer man hand i hand på stranden när man är kära, sitter på verandan med en kopp te när man funderar över något och har sex i duschen med neonljus. Här finns till och med en sekvens där de kära rider på hästar i slow-motion till tonerna av passande countryballad. Det känns ofta som en parodi på en film som vill vinna en Oscar.

Sedan är siktet stenhårt inställt på målgruppen unga kvinnor som gillar ”chick flicks”. Vår hjältinna är en ”modern tjej” som studerar och vill ha karriär. Vår hjälte är en riktig ”hunk” - om någon missar det så upprepas det i samtliga dialoger mellan hjältinnan och hennes väninnor. Vi får självklart studera Eastwood i bar överkropp samt med bar rumpa. Och visst, han ser ut som en Ken-docka. Tyvärr agerar han som en också.

Övriga skådespelare gör dock sitt bästa. Robertson (som senast hade huvudrollen i floppen ”Tomorrowland”) är sympatisk och Alda har några rörande ögonblick. Jack Huston och Oona Chaplin är ett vackert par och förmår nästan att blåsa liv i tillbakablickarna. Frågan är vad anfäderna John Huston och Charlie Chaplin hade tyckt om en sådan tam filmupplevelse.

Andreas Samuelson Skribent