Scheme Birds 2019

"Scheme Birds" som har världspremiär på Tribeca Film Festival i år, är en fint berättad dokumentär satt i en avbefolkad skotsk fabriksstad som en gång i tiden var ledande inom landets ståltillverkning. Numera är det bara några få sorgliga skelett kvar av de forna byggnaderna som demoleras bit för bit.

Vi följer hur huvudpersonen Gemma tar in världen runt omkring sig med halvöppen mun. Hennes älskade farfar Joseph lär henne boxas och visar hur man betygsätter duvor, men helst vill hon vara med sin kille som hon blev kär i vid första ögonkastet. Han har suttit i fängelse två gånger och gillar att festa, ta droger, supa och slåss. Det dröjer inte länge innan hon blir med barn, och paret flyttar ihop i vad som ser ut att vara miljonprojekthus. Grannarna är ett annat par, JP och Amanda, som också varit i klammer med rättvisan. De umgås och festar men tycks inte ha några jobb att gå till.

Det är en enormt deprimerande tillvaro som visas upp, och man får inte så lite ont i magen av att se så unga, så levande, och så kapabla människor kasta bort sina liv på ingenting. Det krävs en rejäl katastrof innan Gemma slutligen tar tag i sitt liv och försöker göra någonting utav det...

Svenska regissören Ellen Fiske har skapat filmen, som i skrivandes stund är nominerad till Bästa Dokumentär på Tribeca, tillsammans med Ellinor Hallin. Jag tycker den är fint berättad och även bra att den visar upp en alltför utbredd verklighet där resurser verkligen behöver sättas in – dessa små, avfolkade, fattiga ex-fabriksarbetarsamhällen finns ju i hela västvärlden och hopplösheten som genomsyrar tillvaron och flykten genom droger ser nog rätt så likadan ut. Trots detta är det som åskådare svårt att riktigt bry sig om människor som inte bryr sig om sig själva, särskilt om man jämför med mängden dokumentärer om förtryck och orättvisor där såpass mycket står på spel att folk kämpar för sina liv. Jag ger "Scheme Birds" två starka poäng av fem, och en förhoppning om att framtiden ljusnar för den sympatiska Gemma.