Fem trappor upp (2015)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Alex och hans fru Ruth har levt ihop i samma lägenhet i 40 år. De har blivit äldre och pensionerat sig men området de bor i har nu istället blivit väldigt livligt och trendigt bland unga. Ruth låter sin mäklare till brorsdotter Lily värdera fastigheten och det visar det sig att den är värd en förmögenhet. När parets hund, också den till åren, kräver dyr veterinärvård börjar paret se sig om efter ett annat boende. Det blir en känslofylld resa bland minnen och bostadsannonser som får dem att inse hur deras kärlek tar dem igenom allt.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: FEM TRAPPOR UPP

Rörigt om livets milstolpar
En bostadsjakt blir till oväntat huvudbry för det äldre paret Ruth och Alex, charmigt gestaltade av Diane Keaton och Morgan Freeman. Medan de omvärderar både sina liv och kvadratmetrar, verkar regissören ha gått vilse i hallen.
Det är naturligtvis välkommet att romantiska komedier för den äldre målgruppen nu kommer med så jämna mellanrum. Men som med alla genrer finns där guldkorn ("Hotell Marigold"), bottennapp ("Säg aldrig aldrig")… och de där filmerna mittemellan, som inte är direkt dåliga, men inte heller riktigt vet vad de vill. Hit hör "Fem trappor upp", om ett par i övre medelåldern som går i flytt-tankar.

I fyrtio år har Alex (Morgan Freeman) och Ruth (Diane Keaton) varit gifta, och lika länge har de bott i sin mysiga Brooklyn-lägenhet. Utsikten är oslagbar, där finns en studio där han kan måla tavlor, en liten trädgård på taket för tomater och mys. Den reklamfilmslika tillvaron störs bara av en sak. Huset saknar hiss, och trapporna börjar ge sig tillkänna i åldrande ryggar och ben. Så väcks en tanke om att sälja och hitta sig ett annat krypin.

De följande dagarna blir kaotiska för paret, som var helt oförberedda på bostadsmarknadens oskrivna regler. De har trots allt inte behövt tänka på sådana saker sedan 1970-talet. Plötsligt är deras liv en myriad av aggressiva budkrig, mer eller mindre skruvade spekulanter, och en entusiastisk mäklare (Cynthia Nixon) som plockat fram alla tricks ur säljboken. 

Tanken på att lämna kärleksnästet väcker också en hel del nostalgiska tankar. Här följer nu tidshopp till dagen då Ruth och Alex träffades, och några av stunderna de upplevt genom åren. De här minnesscenerna som ska väcka känslor hittar aldrig rätt strängar att spela på. Trots att vi ser paret tampas med både rasism och barnlöshet, ser jag bara två unga skådespelare som försöker imitera Keaton och Freeman. 

Möjligen skulle filmen göra sig bättre som en renodlad komedi, istället för att så envist försöka tvinga på oss ett känslosamt drama också. Sådant kräver en annan finkänslighet från regissören, något som Richard Loncraine ("Wimbledon") inte behärskar i det här fallet. Förhoppningsvis funkar den balansen bättre i Jill Ciments bok, "Heroic Measures", som filmen bygger på.

Men det kan ju sällan slå fel med Keaton och Freeman i huvudrollerna. Även på autopilot så håller de en hög lägstanivå. Här får inte överdrivet mycket utrymme att överraska som skådespelare, men de gör sina karaktärer exakt så härliga och varma som man kunde vänta sig. Hon är den vimsiga men som ändå håller allting i styr. Han är den skeptiska och något envisa gubben som ogärna öppnar plånboken. Tillsammans fullkomligt charmerande, utan ett ont ben i kroppen. Visst tjafsar de som ett gammalt gift par, men man behöver aldrig tvivla på deras orubbliga kärlek. Det är något tryggt och fint i det.

I grund och botten är det ju som upplagt för en fin och charmig kärlekshistoria, med svag bris av den där New York-romantiken som Woody Allen lagt patent på. Men den här regissören har bestämt sig för att låta lägenhetssäljet stå i centrum. Vilket i sig är stundtals underhållande, men knappast bäddar för en minnesvärd handling. 

Samtidigt tillåts två parallella historier ta för mycket plats utan att tillföra något vettigt. Dels har parets vovve Dorothy blivit sjuk och måste gå igenom en kostsam operation. Dels sprider en misstänkt terrorist skräck i området - en skräck som verkar sträcka sig till "kommer vi få några bud på lägenheten nu?" Kanske är det en rättvis bild av Amerika 2015, men jag lever iallafall enligt övertygelsen att terrorister inte gör sig bra i romantiska dramakomedier.

Nej, det är svårt att rekommendera "Fem trappor upp". Om bara dialogen var vassare, om bara skådespelarna inte gick på autopilot, om bara filmen sade något vettigt om kärlek på äldre dar, eller åtminstone tog ut de komiska svängarna fullt ut. Om bara, om bara. En passande undertitel på filmen vore "Ursäkta röran". Planlösningen verkade ju lovande, men det är som om en blind har möblerat.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler