Niko 2008

Stora europeiska samproduktioner brukar ofta resultera i urlakade filmer som inte riktigt vet vilken fot de ska stå på. Därför är det kanske inte konstigt att alarmklockorna ringer ilsket i mitt huvud när jag ser den digra skandinaviska produktionslistan för datoranimerade "Niko". Men finska animationsstudion Animae Vitae överraskar med sitt första långfilmsprojekt - genom att göra en riktigt hyfsad saga för barn.

Nu lär knappast manuset vinna några poäng för originalitet: vi får följa den lilla renpojken Niko som enligt konventionens alla regler när lite för stora drömmar för den tråkiga vardag som han lever i. Niko tror nämligen att hans frånvarande pappa är en av tomtens flygande renar och han har bestämt sig att han en dag ska hitta honom och dessutom lära sig flyga själv. Så en dag sätter ett gäng blodtörstande vargar skräck i Nikos renflock och rätt var det är han ute på ett äventyr som kommer att förändra hans liv. Ja, ni förstår kanske vartåt det barkar.

Med sig ute på sin vandring mot tomtens mytiska berg har han en förnumstig flygande ekorre och en skönsjungande och blixtsnabb vessla. De är ganska lyckade karaktärer och även om den smågnabbiga dialogen knappast är rolig så gör den trots allt sitt jobb. På vägen får vi även stifta bekantskap med en tonårig pudelfröken, det tidigare nämnda vargpacket (med rolig sidekick) och inte minst de legendariska flygande renarna, som visar sig vara aningens mindre imponerande i verkliga livet.

Det som imponerar allra mest i ”Niko” är landskapen som hjältarna rör sig i. De snötyngda vidderna har en tilltalande skandinavisk touch som mer leder tankarna till John Bauer och Mumintrollet än Disney och amerikansk animation. Det märks att studion lagt ner mycket krut på att få snön att se bra ut, för den har en riktigt fin och mysig textur som är några klasser bättre än resten av filmens animation.

Den svenska dubbningen är förhållandevis välgjord och gör sitt jobb, det vill säga den stör inte allt för mycket. Överhuvudtaget är det här en film som känns gedigen på de flesta plan även om den inte på något sätt kan konkurrera med en Pixarproduktion. Det kanske största problemet är att den knappast kan beskyllas för att vara särskilt rolig och den humor som finns är klart inriktad på de lite mindre. Men tar man filmen för vad den är - en småmysig fabel för barn - kan man knappast klaga på ”Niko”. Och det är faktiskt lite imponerande.