Medan vi lever (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Efter 30 år i Sverige bestämmer sig Kandia, en afrikansk kvinna i 50-årsåldern, för att flytta tillbaka till Gambia. Sonen Ibbe är precis på väg att slå igenom som hiphop-artist i Sverige, men bestämmer sig för att försöka hämta hem sin mamma. Det visar sig dock snart att mötet med hemlandet inte alls blir som de tänkt sig.
Visa hela synopsis

VISA 1 ALTERNATIV

DÖLJ ALTERNATIV

Betyg
Läs recension
3.0 av 1 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MEDAN VI LEVER

Skakigt men angeläget om att hitta hem
”Medan vi lever” är uppfriskande i sitt allvar och konsekvent modig, men tonträffen saknas för att det ska lyfta hela vägen. Halva vägen lyfter det, lyckligtvis.
Vad gör man om man har bott trettio år i ett land och ändå känner sig vilsen i själen? Kandia, en medelålders undersköterska (spelad av Josette Bushell-Mingo), beslutar sig för att flytta hem till Gambia – hennes son Ibbe (Adam Kanyama) står i begrepp att slå igenom som rappare och är stor nog att klara sig själv, dessutom finns hans genomhygglige morbror Sekou tillhands om det kniper.

Men Ibbe följer efter sin mor till Afrika, där de båda hamnar mitt i en infekterad släktfejd. Uråldriga traditioner ställs mot sekulär rationalism i en berättelse om identitet och acceptans. Som ett resultat av detta krossas Ibbes morföräldrars lugna pensionärstillvaro av ångest och oro hemma i Sverige. Det skar sig för länge sedan mellan dem och Kandia, och ”Medan vi lever” handlar också om försoning.

Regissör Dani Kouyaté vill mycket med sin film, och hans utryck är uppriktigt. Ändå, eller just därför, har ”Medan vi lever” en bismak av infotainment och av alltför prosaiskt berättande, de insprängda surrealistiska sekvenserna – som skildrar mormors hallucinatoriska mardrömmar – till trots. Här finns ett tilltal som stundtals gränsar till det övertydliga, i värsta fall amatörmässiga. Kouyaté är också farligt nära att tappa bort Kandia och Ibbe i sin iver att berätta om morföräldrarna, som om han inte riktigt kan bestämma sig för vems historia som är i fokus. Sten Ljunggren och Marika Lindström får hålla tillgodo med en del ganska undermålig dialog där de sitter och väntar på besked över telefonen.

Man skulle dessutom kunna vara elak och anmärka på att Kandia talar brittisk engelska efter trettio år i Sverige, men man kan också låta bli eftersom det inte är något som stör helhetsintrycket.  

Och på plussidan finns en del fina skådespelarinsatser (Joseph Seeruwagi briljerar som den jovialiske morbrodern Sekou) och det faktum att Kouyaté ändå ser sina rollfigurer i mål dramaturgiskt sett, även om det är på håret. Skildringen av Gambia är ömsint utan att bli sentimental, och titellåten, där Adam Kanyama (som är ett raplöfte även i verkligheten) spottar uppväxtintryck över en smekande mjuk refräng, sätter sig omedelbart.

Ibland måste man resa bort för att hitta hem, och ”Medan vi lever” förmedlar vad den vill säga genom att ta sig själv på stort allvar. Trots sina skönhetsfläckar känns den därför uppfriskande och angelägen.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +

Veckans populära filmer

Visa fler