Maladies (2012)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
En talangfull och framgångsrik skådespelare slutar när han blir psykiskt sjuk. Nu bor han i en småstad med hans rubbade syster och hans bästa vän när hans sjukdom gör sig påmind.
Visa hela synopsis
Betyg
Läs recension
2.5 av 2 användare
Ingen du följer har betygsatt
Logga in så gissar vi ditt betyg
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MALADIES

Ett sorl av meningslöst mumlande
Berlin 2013 - Att förklara handlingen bakom "Maladies" är en smått förvirrande uppgift. Det är nämligen en osedvanlig film som riktar strålkastarna åt galenskap, vänskap och existens där tankeverksamheten dramatiseras och underliga dialoger om blyerts- versus bläckpennor äger rum. Känn dig inte dum om du inte förstår ett knyst, i slutändan stampar filmen bara på ett och samma ställe.

Efter avskedningen från en allmänt omtyckt såpopera (som här består av fragment från James Francos inhopp i "General Hospital") gör en främmande reklamjingel-röst intrång i den infantila och ängslige James (James Franco) psyke. Han har lagt av med skådespeleriet, gått vidare och arbetar nu med en bok som i värsta fall måste publiceras postumt - det är i alla fall vad han förvarnar sina närstående om som svär på att hålla detta löfte. Mentalt splittrad, odiagnostiserad och kroniskt allergisk mot kroppskontakt, lugnas han av ringtonen på en telefon, förtjusas av ordet "befixed" och garderas av sina två kreativa rumskamrater från verklighetens antagonister.

Bästa vännen Catherine (Catherine Keener) tycker om att då och då klä ut sig till en man och den halvt apatiska systern Patricia (Fallon Goodson) i peruk. Tillsammans med den lojala beundraren och grannen Delmar (David Strathairn) utgör de en grupp marginaliserade utbölingar, lite i utkanten av samhället, som ifrågasätter normaliteten som styr vår samhällsdiskurs och hur vi begränsas av uppfattningar om andra och sig själv.

Det är med ett dvalliknande stuk som filmen skulle kunnat utspela sig med ett säte i ett parallellt universum - om det inte vore för ett tv-inslag om sektledaren Jim Jones och Folkets tempel-katastrofen såklart, som indikerar motsatsen.

Sittandes på bänk, bärandes på en kamera eller sysselsatt i huset/studion, där Rorschach bläcktests-tavlor (en självklar psykologisk symbol) blir till, ägnar sig James åt att ordmärka och språkkorrigera. Rösten han hör interagerar i narrativet som är uppbyggt av strofer med en skum utläggning om att färdas från punkt A, till B och C. De flummigt formulerade meningarna är lika kryptiska som den privata Francos persona och hans senare rollval i bland annat "Francophenia" och "Spring Breakers".

Den konstutbildade upphovsmannen Carter, som valt att hålla sig en gnutta inkognito genom användandet av ett artistnamn med två stavelser, har gjort en karriärövergång som resulterat i en film av den inte så artikulerade sorten. Dessvärre är den är alldeles för vag och stillastående för ett förlåtande omdöme. 

Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler