Life During Wartime 2010
Drama Komedi
USA
96 MIN
Engelska
Life During Wartime poster
Synopsis
En fristående fortsättning på den hyllade "Happiness". Todd Solondz ägnar sig åt en noggrann cynisk familjeobduktion i bästa judiska Woody Allen-stil. Komiken här är svartare och skratten blir färre. Familjelivet som kretsar kring tre systrar är i upplösningstillstånd. Stora skådespelarinsatser från Shirley Henderson, vars Joy är familjen Jordans lilla synska sorgfågel, som precis som hos Ingmar Bergman ser de döda vandra omkring i vardagen. Och från Charlotte Rampling, som gör sin falnande barkråka och mansslukerska med spelglöd i varje sekund. Hon är med i bara fem minuter men det räcker för att detta skall bli en riktig kultfilm.
Ditt betyg
2.9 av 37 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg
Info
Originaltitel
Life During Wartime
Biopremiär
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Atlantic Film
Ålder
11 år
Längd
Recensent
Helena Sandberg
30 januari 2010 | 21:16

Ja, ska man skratta eller gråta?

I skuggan av stormaktens krigande är det trots allt vardag för USAs invånare: Lillasyster Joy upptäcker att maken fortfarande ägnar sig åt sexuella böjelser och drar till hemstaden för att börja ett nytt liv. Där närmar hon sig sina systrar Trish och Helen; den förstnämnda söker efter en normal man för att komma över den mörka hemlighet barnens far drog över familjen, och den andra gör sig själv till offer med sina egna framgångar som ursäkt. Samtidigt kommer Trish exman ut ur fängelset och Harveys son kämpar med sin sociala avskärmning.

Säg vad den här filmen inte handlar om: Genom ett nät av teman som bland annat homosexualitet, pedofili, sexmissbruk, bekräftelse, kändishysteri & religion går Todd Solondz in på huvudtemat konflikter med frågan:  Kan man förlåta även om man kanske inte riktigt vill? Kan man förlåta sina egna familjemedlemmar oavsett vad de gör? Kan man förlåta terrorister som spränger din familj i luften? Eller är det öga för öga, tand för tand som gäller?

Det är mycket som är härligt och fräscht med denna fristående uppföljare till Happiness (1998). Vi slipper de förenklade svart/vita karaktärer som inte så sällan porträtteras på vita duken. Igenkänningsfaktorn blir mycket högre oavsett vad du själv har med dig i bagaget och trots väldigt djupt tragiska situationer och att det i alla scener utom två är någon som gråter, lyckas Solondz få oss att skratta mellan varven.

Ett opretentiöst bildspråk lyfter fram filmens förtjänster, även om dialogen i vissa fall skriver oss på näsan genom en och annan "smart" upprepning för mycket. Filmen klingar av mot slutet och intresset falnar något. I huvudrollerna ser vi alltid lika briljanta Shirley Henderson och Allison Janney.