Life During Wartime 2009

Drama Komedi
USA
96 MIN
Engelska
Life During Wartime poster

Synopsis

En fristående fortsättning på den hyllade "Happiness". Todd Solondz ägnar sig åt en noggrann cynisk familjeobduktion i bästa judiska Woody Allen-stil. Här får vi återse de tre systrarna Joy, Helen och Trish som fortfarande kämpar med livet, kärleken och lyckopillren.
Ditt betyg
2.9 av 40 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Info

Originaltitel
Life During Wartime
Biopremiär
6 augusti 2010
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Atlantic Film
Åldersgräns
11 år
Längd

Recensent

Helena Sandberg

30 januari 2010 | 21:16

Ja, ska man skratta eller gråta?

I skuggan av stormaktens krigande är det trots allt vardag för USAs invånare: Lillasyster Joy upptäcker att maken fortfarande ägnar sig åt sexuella böjelser och drar till hemstaden för att börja ett nytt liv. Där närmar hon sig sina systrar Trish och Helen; den förstnämnda söker efter en normal man för att komma över den mörka hemlighet barnens far drog över familjen, och den andra gör sig själv till offer med sina egna framgångar som ursäkt. Samtidigt kommer Trish exman ut ur fängelset och Harveys son kämpar med sin sociala avskärmning.

Säg vad den här filmen inte handlar om: Genom ett nät av teman som bland annat homosexualitet, pedofili, sexmissbruk, bekräftelse, kändishysteri & religion går Todd Solondz in på huvudtemat konflikter med frågan:  Kan man förlåta även om man kanske inte riktigt vill? Kan man förlåta sina egna familjemedlemmar oavsett vad de gör? Kan man förlåta terrorister som spränger din familj i luften? Eller är det öga för öga, tand för tand som gäller?

Det är mycket som är härligt och fräscht med denna fristående uppföljare till Happiness (1998). Vi slipper de förenklade svart/vita karaktärer som inte så sällan porträtteras på vita duken. Igenkänningsfaktorn blir mycket högre oavsett vad du själv har med dig i bagaget och trots väldigt djupt tragiska situationer och att det i alla scener utom två är någon som gråter, lyckas Solondz få oss att skratta mellan varven.

Ett opretentiöst bildspråk lyfter fram filmens förtjänster, även om dialogen i vissa fall skriver oss på näsan genom en och annan "smart" upprepning för mycket. Filmen klingar av mot slutet och intresset falnar något. I huvudrollerna ser vi alltid lika briljanta Shirley Henderson och Allison Janney.

| 30 januari 2010 21:16 |