Jag dödade min mamma (2009)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
20-årige Xavier Dolan står för både regi, manus och huvudroll i sin regidebut om den homosexuelle tonåringen Hubert, som har ett tvättäkta hat/kärlek-förhållande till sin hopplösa morsa.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: JAG DöDADE MIN MAMMA

Stark debut som måste ses

Xavier Dolan har regisserat, skrivit manus och spelar själv huvudrollen i den oerhört fina "I Killed My Mother" som handlar om en komplicerad relation mellan Hubert och hans mamma Chantale. Xavier Dolan har kallats underbarn och det är faktiskt omöjligt att inte bli imponerad av denna 20-åriga talang som med bravur skildrar de motstridiga känslor man kan ha för någon man älskar men samtidigt inte står ut med.

Skådespelarna är helt fenomenala och särskilt de två huvudpersonerna är klockrena. Xavier Dolan gör Hubert till en extremt jobbig och uppkäftig tonårsson som också är känslig och kärleksfull. Anne Dorval som mamma Chantale är underbar i sina leopardkläder och solariebränna.

"I Killed My Mother" är en film som lyckas med att vara både rolig och sorglig samtidigt. När Hubert vevar igång sina elaka men samtidigt fyndiga repliker som en k-pist kan man emellanåt inte låta bli att skratta. Den underliggande frågan är förstås varför de har glidit ifrån varandra så mycket. Mamman säger flera gånger att de brukade prata med varandra, varpå Hubert replikerar "Jag var 4 år och hade ingen annan". Extremt elakt, extremt tragiskt men också extremt fyndigt.

Som om det inte räckte med innehållet så är "I Killed My Mother" dessutom riktigt snygg. Svartvita bilder på Hubert klipps in och blandas upp med slow motion-scener som starkt påminner om Wong Kar Wais "In the mood for love". Särskilt med den vackra musiken av Nicholas Savard -L'Herbier.

"I Killed My Mother" är en stark debut som måste ses.

Utmärkt biografi!
Detta är en franskkanadensisk (québécsk) parallell av franske nya vågen-regissören François Truffauts debutverk "Les quatre cents coups". Den franska filmens titel betyder ungefär "leva loppan", men har på alla språk översatts till "De 400 slagen", vilket är meningslöst, då den franska titeln bygger på ett franskt ordstäv. Båda filmerna är till stor del självbiografiska tonårsskildringar, med osämja mellan tonårspojken och hans mamma. I bägge filmerna är den biologiske fadern frånvarande, men i den franska filmen har Truffaut en styvfar. I de två filmerna trappas osämjan upp, och pappan måste ingripa. Liksom i Truffauts mästerverk säger huvudpersonen till sin lärare att hans mamma är död för att komma undan en uppgift respektive skolk. Truffauts inträngande tonårsskildring är känd för sin rörliga kamera, som var en av nyheterna med den franska vägen. Dolans film är i stället mer kontnärlig, med många starkt kulörta bilder och detaljer. Truffauts film är inspelad i svartvitt. Filmen inleds med att tonårspojken Hubert sitter och äter med sin mamma Chantal. Hubert retar sig på att mamman inte äter snyggt, med brödsmulor runt munnen. Sedan börjar han tycka att hon klär sig vulgärt och klagar sedan på henne i stort. Det utbryter förstås ett allmänt gräl, som slutar med att Hubert går till sin bäste vän Antonin Rimbaud. Att han har samma namn som den kände franske poeten Arthur Rimbaud är nog ingen slump. Sådana gräl som detta återkommer filmen igenom. Båda pojkarna går i andra ring på gymnasiet och har "bild" som sitt bästa ämne. Hubert kommer bättre överens med Antonins mamma än sin egen. Hubert föreslår att han ska få en egen lägenhet, men mamman tycker att han är för ung, 16 år. Dagen efter kommer hon istället med ett annat förslag. Filmens regissör Xavier Dolan spelar sig själv och gör det bra, även övriga skådespelare gör bra insatser. Det är emellertid väl mycket skrik. Övriga känslor visas också till viss grad: besvikelse, nedstämdhet och glädje till exempel. Musiken är väl kraftig ibland. Dolan försöker göra även denna film konstnärlig, med åtskilliga konstverk och konstskapande. Sedan finns förstås naturbilder där figurerna springer bland höstgula lövträd. Det har han tydligen med i alla sina filmer. Detta är den bästa av de tre Dolan-filmer jag sett och jag ger den betyget 3½+.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Memmem
Utmärkt biografi! Detta är en franskkanadensisk (québécsk) parallell av franske nya vågen-regissören François Truffauts debutverk "Les quatre cents coups". Båda filmerna är till stor del självbiografiska tonårsskildringar, med osämja mellan tonårspojken och hans mamma. I bägge filmerna är den biologiske fadern frånvarande, men i den franska filmen har Truffaut en styvfar. I de två filmerna trappas osämjan upp, och pappan måste ingripa. Liksom i Truffauts mästerverk säger huvudpersonen till sin lärare att hans mamma är död för att komma undan en uppgift respektive skolk. Truffauts inträngande tonårsskildring är känd för sin rörliga kamera, som var en av nyheterna med den franska vägen. Dolans film är i stället mer konstnärlig, med många starkt kulörta bilder och detaljer. Truffauts film är inspelad i svartvitt. Filmen inleds med att tonårspojken Hubert sitter och äter med sin mamma Chantal. Hubert retar sig på att mamman inte äter snyggt, med brödsmulor runt munnen. Sedan börjar han tycka att hon klär sig vulgärt och klagar sedan på henne i stort. Det utbryter förstås ett allmänt gräl, som slutar med att Hubert går till sin bäste vän Antonin Rimbaud. Sådana gräl som detta återkommer filmen igenom. Hubert kommer bättre överens med Antonins mamma än sin egen. Hubert föreslår att han ska få en egen lägenhet, men mamman tycker att han är för ung, 16 år. Dagen efter kommer hon istället med ett annat förslag. Filmens regissör Xavier Dolan spelar sig själv och gör det bra, även övriga skådespelare gör bra insatser. Det är emellertid väl mycket skrik. Övriga känslor visas också till viss grad: besvikelse, nedstämdhet och glädje till exempel. Musiken är väl kraftig ibland. Dolan försöker göra även denna film konstnärlig, med åtskilliga konstverk och konstskapande. Sedan finns förstås naturbilder där figurerna springer bland höstgula lövträd. Det har han tydligen med i alla sina filmer. Detta är den bästa av de tre Dolan-filmer jag sett och jag ger den betyget 3½+.
11313-1
Den bästa film jag har sett
rasmus
Verkar väldigt intressant (min intressantskala mäts i ångest per sekund).
Visa fler (1)

Veckans populära filmer

Visa fler