Hotell Rwanda 2004

Jag har vanligtvis inga problem med att såga filmer som andra recensenter höjer till skyarna. Jag vet att de flesta kritiker kommer från en annan planet i en galax långt långt borta, där de i åratal blivit hjärntvättade i diverse filmvetarskolor, och nu vågar ingen säga emot dem av rädsla för att bli klassad som okunnig eller rent av lite blåst. Jag jämför detta gärna med sagan om ”Kejsarens nya kläder” – jag ser inte vad som är så bra med denna film, men Nils-Petter gillar den så då måste den vara super! Vanligtvis. Men ibland känner ag mig lite elak och okänslig. Det är i de fallen där filmen ifråga berör ett känsligt eller allvarligt ämne. Som i ”Hotell Rwandas” fall, ett verklighetsbaserat krigsdrama.

Filmen har redan fått utmärkta recensioner världen över och hamnat på IMDB:s topp-250-lista. Det blev ingen Oscarsvinst men ”Hotell Rwanda” kan iallafal skryta med tre nomineringar, samt flera andra guldstatyetter. Bland annat har Don Cheadle flerfaldigt belönats för sin rolltolkning av hotellägaren Paul Rusesabagina, som öppnade sina armar, eller rättare sagt dörrarna till sitt hotell, och gav tusentals flyktingar husrum och mat i en mycket svår tid. Inget ont om Don, mannen förtjänar alla priser han kan få för sin fantastiska insats. Det är själva filmen jag ställer mig tveksam till.

Jag skulle vilja berömma alla filmer som "Hotell Rwanda" för deras vågade och aktuella ämnesval, tunga dramatik, starka budskap och så vidare, och så vidare. Men i detta fall vore det att ljuga. Någon verkar tro att tragedin – där en miljon avrättades på bara några månader – skall tala för sig själv, men detta är trots allt en film, med kameror, kulisser, skådespelare och statister. Vi vet att allt är fejk. Därför krävs det också något mer om man vill få tittaren att gråta, bli chockade eller mana till eftertanke.

Det är inte så att jag har specifika saker att peka på som inte lever upp till förväntningarna, det är helt enkelt bristen på något som gör att filmen sticker ut, berör, blir "bra". Ni får gärna se mig som en känslokall jävel som inte lider med Rwandas offer, men man ska inte blanda verklighet och film. Verkligheten, hur hemsk den än må vara, behöver inte alltid nödvändigtvis bli lika hemsk på bio. Dokumentär är en sak, såklart, men spelfilm kräver en extra kraftansträngning.