Ghost Rider 2007

Ghost Rider poster

Synopsis

Johnny Blaze (Nicolas Cage), en motorcykelstuntman, tvingas sälja sin själ till de mörka makterna för att rädda sin flickvän (Eva Mendes). Men priset Blaze får betala är att han förvandlas om nätterna till en glödande demon som tar ut all sin hämnd och ilska på skurkar.

GHOST RIDER är baserad på en serietidning från Marvel Comics, som fanns under åren 1973 – 1983.
Ditt betyg
1.9 av 851 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Mattias Löfroth

1 januari 2008 | 00:00

En drös av klichéer

Den senaste i raden av seriehjältar på film ställer motorcykelesset Johnny Blaze (Nicholas Cage), mot självaste djävulen (Peter Fonda). För att göra saken värre ställs han även mot den mörke prinsens avkomma, Blackheart (Wes Bentley).

“Ghost Rider” gör sin start i diverse hyllade motorcykelstunts, utförda av far och son Blaze. Johnny upptäcker snart sin fars dödliga cancer, och i ett kraftlöst ögonblick skriver han (med blod, förstås) under ett kontrakt som för evigt binder honom till den underjordiska härskaren. I gengäld lovas att fadern ska bli kvitt sin cancer. Men Johnny blir givetvis duperad och fadern dör istället i en välplanerad olycka.

Johnny Blaze förvandlas sakteliga till Ghost Rider, djävulens prisjägare. På dagen Johnny, på natten ett flammande skelett. Förbannelsen bryts endast om ett särskilt kontrakt inhämtas, ett avtal som även Blackheart vill åt.

Efter ett antal lyckade Marvelfilmatiseringar verkar geisten gått förlorad i det färgglada serieförlaget. Energin och den välregisserade spänning som “Spider-Man” levererade uteblir i stort sett “Ghost Rider” igenom. Den utvecklade hjältemytologin och alienation som “X-men”-trilogin framställer känns än mer avlägsen.

Någon djupare förståelse av Ghost Riders värld gestaltas knappast. Berättelsen är inte på några sätt tillräcklig, eller särskilt genomarbetad för den delen. Rykten säger att det tog regissören Mark Steven Johnson dryga året att färdigställa manuset, inte helt välinvesterat. Johnson staplar klyschorna på och efter varandra: “you are going down”, “I will make you pay for this” och ”you can’t live in fear”. Det blir så styltigt och stereotypt att det stundtals blir svårt att hålla sig för skratt. Därtill kommer att det smids planer genom att tala högt och tydligt för biopubliken. Likheten med de värsta tv-såporna är slående.

Det finns uppenbara kopplingar till tidigare action- och kultsuccéer: det lånas friskt från “Terminator 2”, “Pirates of the Caribbean” och “Evil Dead”. Men det är knappast hyllningar, det är rena tjuverier.

Kanske finns det någonstans i “Ghost Rider” en klen ansats till en underhållande historia: inledningsvis överdrivs det graciöst med härliga serietidningsfärger och en antydan till mytologiska infall. Men vällusten förloras snart i en drös av klichéer, grabbighet och överdrivna digitala effekter (måste alla badguys se ut som ångestfyllda benrangel?). För att toppa detta, plågas filmen dessutom av en frenetiskt gäll ljudbild, som knappast lämnar något öra i fred.

| 1 januari 2008 00:00 |