Dogman 2018

Det är lätt att förstå varför juryn i Cannes förälskade sig i Marcello Fonte och tilldelade honom priset för Bästa manliga skådespelare på förra årets filmfestival. Det ligger i detaljerna. Hur han med små, små medel drar fram de stora känslorna med hjälp av sina snälla ögon och sin tafatta framtoning. Det ser ut som att man kan bryta honom itu genom att bara blåsa på honom, och det är svårt att inte känna med den lille försynte hundälskaren.

 

För det är så det börjar. Marcello (som även karaktären heter) driver en nedgången hundvårdssalong vid vattnet i en trött förort till Rom. Han älskar det han gör, och han älskar sin dotter som han får träffa då och då. För att hålla huvudet ovanför vattenytan säljer han lite kokain vid sidan av, och på fritiden spelar han fotboll med de andra butiksägarna, dyker i havet, eller snackar skit kring ett restaurangbord. 

 

Entré Simoncino. Simoncino, spelad av Edoardo Pesces, är den typen av förjävlig man som använder sin storlek för att få som han vill. Hans heta temperament gör honom fullkomligt oberäknelig och han kan när som helst få för sig att låta nävarna eller skallbenet tala. Speciellt när han är hög på Marcellos knark. När Simoncino ber Marcello om hjälp med ett rån sätts en boll i rullning som inte tänker stanna innan den nått helvetet, och tagit Marcello med sig på kuppen. Kan han ta sig ur Simoncinos järnhårda grepp innan allt är förlorat?

 

Regissören Matteo Garrone, som tidigare stått för "Gomorra", är fenomenal på att måla upp bilden av ett trasigt samhälle. Det känns verkligen som att vi är på en plats som kanske, kanske hade en liten stund i solen med turister och framtidsutsikter för längesedan, men att den tiden var cirka 1985. Nu finns bara smutsen kvar, och knappt ett enda penseldrag kan ha dragits sedan den sista turisten tog sitt solparasoll och stack. Men det är inte bara mörker. Det finns också något fint i sammanhållningen mellan de åldrande männen, och om man tittar noga hittar man om inte en slumromantik så åtminstone en ljusglimt.

 

Handlingen i "Dogman" är enkel men lyfts av Fontes och Pesces insatser. De är varandras raka motsatser, där Pesce genom sin fysik och sitt trubbiga grobian-utseende verkligen blir enkel att avsky när han utsätter Marcello för än det ena, än det andra. Fonte, å andra sidan, vill man bara ge en kram. Trots lite väl tilltagen speltid hålls mitt intresse vid liv genom hela filmen, för jag önskar ju verkligen att den timide hundälskaren Marcello ska få det bra. Men när man väl dragits in i den italienska undre världen verkar det inte hjälpa att drömma. Hur snäll man än är på insidan.