Barnet (2005)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Bruno är 20 år och Sonia 18. De lever på Sonias a-kassa och Brunos småstölder. Sonia har precis fött Jimmy, deras barn. Men hur ska Bruno kunna vara en pappa, när han lever bara för dagen och mest tänker på hur han ska lura till sig pengar? Bruno begår en oförlåtlig handling: han säljer sitt barn. Helt oförberedd på Sonias kraftiga reaktion, inser han vad han har gjort, och gör allt för att få tillbaka barnet.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: BARNET

En bild av bristen på ansvar

Denna film är årets vinnare av Guldpalmen (som är det mest prestigefyllda priset man kan få i filmbranschen och som delas ut varje år under Filmfestivalen i Cannes). Och därmed kan alla anhängare av så kallad finkultur, som protesterade när ”Fahrenheit 9/11” tilldelades detta pris förra året, andas ut. För ”Barnet” är i högsta grad en sådan film som dessa människor anser vara sevärd. Ett allvarligt socialrealistiskt drama av en seriös regissör (eller som i detta fall, av två seriösa regissörer).

Sonia och Bruno är ett ungt par som lever i samhällets utkant. De är unga men har varken utbildning eller jobb och lever på Sonias a-kassa samt de pengar som Bruno lyckats stjäla eller tigga ihop. I filmens inledning har Sonia precis kommit hem från sjukhuset med parets nyfödda barn. Men Bruno låter inte denna händelse förändra något utan fortsätter att leva sitt, i sina ögon, sorglösa liv i vilket han inte behöver ta ansvar. Sin son lägger han knappt märke till, utan det är först när en affärsbekant (inom häleribranschen) nämner att man kan lämna bort barn till adoption på den illegala marknaden och få en större summa pengar i ersättning som Bruno visar intresse för sin avkomma. Och han säljer barnet. Men då Sonia inte reagerar på det sätt han trott utan blir förtvivlad, försöker Bruno, utan att ha förstått vad han egentligen gjort för fel, trösta henne genom att leta reda på barnet. Detta blir upptakten till en neråtgående spiral, som endast Bruno själv är kapabel att bryta. 

I en intervju sade bröderna Dardenne, att de fick idén till filmen då de tillfälligt befann sig i en mindre belgisk stad. Flera gånger varje dag såg de en ung mamma gå förbi med en barnvagn. Hon var alltid ensam. Bröderna blev intresserade av personen som saknades på denna scen och började därför bygga en historia kring honom. Barnets far. Och i ”Barnet” är det just fadern som står i centrum. Jag hoppas dock att ingen tror att denna film är ett positivt inlägg i debatten om kärnfamiljens vara, då det filmen lyfter fram är förmågan eller rättare sagt oförmågan att ta ansvar, oavsett civil status. För titeln är tvetydig, den kan syfta både på den nyfödde och på Bruno, barnets far, som trots att han både fysiskt och i samhällets ögon skall ses som en vuxen, inte är det i sinnet. Han vägrar att ta ansvar för något och säger på fullt allvar till Sonia när hon är förtvivlad över försäljningen av barnet, att hon inte skall vara ledsen då de ju kan göra ett nytt barn. Det hela låter förmodligen mycket tungt och allvarligt, och i viss mån är det så. Samtidigt släcker inte regissörerna hoppet. Allt känns inte nattsvart, då detta inte är en film där individen slåss mot samhällets alla väderkvarnar, utan här är den enskilda personen ansvarig och har möjlighet att, om han så bara vill, ta kontroll över sitt eget liv. Men visst är detta ingen film som man blir glad av, utan förmodligen kommer publiken att lämna biografen antingen uppgiven eller ivrigt diskuterande om var gränsen mellan individens och samhällets ansvar skall dras.

Det är svårt att inte låta sig imponeras av denna film. Förutom att den kan beskrivas med de tre väl-orden: välskriven, välspelad och välregisserad, innehåller den ingen filmmusik. Detta är i sig inte direkt imponerande, om än ovanligt. Men bröderna Dardenne visar genom ”Barnet” att man kan förmedla åskådarna sinnesstämningen i filmens scener utan att använda sig av en mer eller mindre manipulerande musik. Och samma sak gäller skildringen av karaktärernas medvetande, här behövs inga repliker och ingen dialog för att vi skall veta eller snarare se vad dessa människor känner och tänker. För ”Barnet” är ett skolexempel på att en bild, om den är välgjord, säger mer än tusen ord.

ONÖDIGT VETANDE Detta är andra gången som bröderna Dardenne mottagit Guldpalmen, första gången var 1999 för ”Rosetta”. Endast tre andra regissörer har lyckats med denna bragd, Francis Ford Coppola, Emir Kusturica och Bille August.

Jimmy, parets barn i filmen, spelas av 21 olika bebisar.

Katarina Michnik Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
AntonKane
Brutal naturrealism. Som skildrar människan i existenskampen, där hon intar sin lägsta form...

Veckans populära filmer

Visa fler