Apollo 10½: A Space Age Childhood 2022

Apollo 10½: A Space Age Childhood poster

Synopsis

Vi får följa berättelsen om den första månlandningen, sommaren 1969, från två olika perspektiv. Astronauterna och de andra inblandade i den lyckade rymdresan, och genom en ung pojke som växer upp i Houston, Texas, och har egna intergalaktiska drömmar.
Ditt betyg
3.2 av 9 användare
Logga in för att se betyg av de du följer

Recensent

Charlotte Brange

3 april 2022 | 18:15

En hjärtevärmande nostalgitripp till månen

Ur en 10-årings nyfikna och fantasirika perspektiv följer vi i “Apollo 10 ½” 1960-talets storslagna rymddrömmar. Tidskonstnären Richard Linklaters vackra animation om månlandningen är ett nostalgiskt kärleksbrev till det äventyrliga barnet som bor inom oss.
Hur var det att leva genom ett av de mest historiska ögonblicken genom tiderna? I animerade “Apollo 10 ½” får vi chansen att se månlandningen ur den unge Stans tindrande ögon. Han bor i Houston, Texas - där drömmarna om att utforska rymden både är som allra närmst och som starkast.
 
Genom ett narrativ ifrån den vuxna Stan (Jack Black), återberättar han med inlevelse en ögonblicksbild hur det vara att leva i en enkel förortsfamilj under slutet på 1960-talet. Det var arkadspel, busringningar, tecknad film, musikdiggande, allehanda utomhuslekar - men framför allt handlade allting om rymden, månen och hur - eller snarare när - man skulle kunna vandra på den fascinerande klotet som fanns där långt, långt borta. Hela världen låg för ens fötter, eller kanske snarare hela universum.
 
Genom Stans vilda fantasi - han säger själv att han är något av en lätt lögnare - får vi höra hur han personligen blivit utvald att få vara den första som landstiger på månen. Ni förstår, de råkade bygga rymdfarkosten lite för liten, så de är helt enkelt tvungna att handplocka en närbelägen tio-åring för att skickas iväg utomjordes. Den nyblivna astronauten Stan måste därmed hålla sitt topphemliga uppdrag för sig själv; och förbereder sig grundligt för att skriva in sig själv i historieböckerna. Parallellt får vi, något mer troligt, kontinuerligt följa hur det var att leva under just den brinnande “space race”-tiden, något som i mångt om mycke betydde en väldans massa TV-tittande för pixliga glimtar av uppskjutna rymdraketer.
 
Regissören Richard Linkater är något av en guru inom konsten att kunna berätta historier som spänner över lång tid. Linklaters vackra “Before”-trilogi som spänner över nästan 15 år är ett måste för filmälskaren - sällan har något varit så romantiskt, smärtande, och verklighetstroget. Hans banbrytande “Boyhood”, som spelades in under hela 12 år med samma skådespelare, var ett helt unikt projekt som definitivt cementerade hans roll som suggestiv tidskonstnär i den snabbrörliga filmvärlden. Linklater kan verkligen sin grej i att berätta i ett lugnt, sentimentalt och trovärdigt vis som med enkla medel engagerar.
 
Att filmen kommer till liv genom Stans ögon, är styrkan i hela den historia vi får följa. När det pratas om månlandningen är det lätt att det blir ifrån en patriotisk vinkel, och det kan ibland halka in på ett ensidigt perspektiv och den åtråvärda amerikanska drömmen. Filmen vi följer är en del av ett romantiserat 1960-tal, men den smyger också in - med finess - tyngre tankar om det högaktuella Vietnamkriget, avsaknad av mångfald, och en viss finansiell kritik emot all denna rymdforskning. Vissa saker är lekande lätta, men det finns även moln på rymdhimlen.
 
Tvekar du inför tanken på en animerad film, kan jag glädja dig med att jag sällan sett en film som känns mindre animerad än just den här. Den animerade stilen som har valts är så nära man kan komma realism, utan att det på något sätt ser realistiskt ut. Tekniken är en blandning av inspelning med riktiga skådespelare, efter-animeringar samt animationstekniken rotoskopi, där live-action-bildrutorna genom konturteckningar förvandlas till animation. Stilen som vi ser är inspirerad av just den typen av animationer som sändes under tidiga helgmorgnar i USA under 1960-talet och framåt, just för att det ska passa ihop med filmens tema och berättelse.
 
“Apollo 10 ½” är sin helhet 100% nostalgi. Det krånglas inte till i onödan, eller läggs ett vuxet perspektiv på historien. Stans historia är knappast linjär utan hoppar fram och tillbaka i sin berättelse, men det gör inget. Den känns så närapå som just en 10-åring hade berättat sin historia. Det är storslagna drömmar, nyfikenhet och en stor portion fantasi, fastän de ibland bara befinner sig på gräsplätten utan sitt hus - precis den sorts fascination som bara ett barn kan bära på.
| 3 april 2022 18:15 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Apollo 10½: A Space Age Childhood
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu