Tuva Novotnys nya komediroll blev en utmaning: "En tuff karaktär att spela"

Idag är det premiär för serien som MovieZines tv-redaktör kallar "Viaplays bästa på mycket länge".

 

I dramakomedin "Allt och Eva" följer vi en kvinna kring 40 som trivs med sitt singelliv, men drömmer om att bli mamma. Hon åker till Köpenhamn för att bli inseminerad, och gör sedan misstaget att leta upp sin spermadonator. Som upplagt för pinsamheter och kul förvecklingar - inte så kul för Eva kanske, men definitivt för oss som tittar.

 

MovieZine träffade Tuva Novotny inför premiären för att prata om Sveriges nya komedidrottning Johanna Runevad, om streamingbranschens utmaningar och hur hon kom över känslan av att vara ringrostig i humorgenren.

 

 

- Eva är en människa som jag tror många av oss kan känna igen. Hon intalar sig själv att hon har kontroll och att livet går att lösa med en plan. Tills hon bestämmer sig för att skaffa barn och inser att det kanske inte är så lätt. Inte på grund av barnet, för barnet får vi inte se förrän i en förhoppningsvis andra säsong. Men däremot det som uppstår i tankarna omkring föräldraskapet, och singellivet kontra tvåsamheten.

 

- Serien börjar med att hon åker till Danmark för att insemineras med en donator. Hon söker sedan upp donatorn, fast man inte får det, och börjar dejta honom. Det blir en massa komplikationer.

 

 

- Åh Gud, jag har inte tänkt på det sättet förrän nu. Men jag går ju mycket på magkänsla. Jag läste manus, tyckte det var skitbra, och ville vara med. Sen insåg jag att det här är en ganska tuff karaktär för mig. Jag är ringrostig. Jag har ju spelat komedi men det var längesen. Och den här stilen hur Johanna skriver, det är situationskomedi, samtidigt som karaktären är uppskruvad. Det var ett jättejobb för mig som är ringrostig och vill hitta rätt nivå.

 

 

- Den fysiska teatern var något som jag lutade mig mot. Att arbeta med andning och rörelser. Sen är det ingen idé för mig att fundera om det blir bra eller inte. Men det var roligt. Och jag hoppas att det landar.

 

 

- Johanna och jag träffades för kanske tio år sedan. Vi båda bodde i Köpenhamn då, och hon kontaktade mig för att hon skrev på något och behövde en regissör. Jag bara kände att hon var en sådan "force of nature", så jag tyckte hon skulle göra det själv. Och som sagt, med sin urkraft gjorde hon "Falkenberg Forever".

 

- Några år senare ringde min agent och sa "du, det är en ny humorstjärna som du bara måste träffa". Och det var ju Johanna som jag redan kände till. Jag tyckte hemskt mycket om henne, så det har varit så otroligt fint att följa hennes resa. Hon är där hon ska vara nu och hon har verkligen jobbar sig dit. Hon är en sällsynt naturbegåvning.

 

 

- Det är sällsynt att få jobba med ett så genomarbetat manus, och på en inspelning som skapar rätt förutsättningar för regissören. Vi behövde inte känna någon tidspress. Ofta går man in i ett projekt där manus inte ens är klart. Det skrivs färdigt när man redan har börjat filma, men så var det inte här. Så det roligaste har varit att uppleva att vi i Sverige också kan skapa de förutsättningarna för att göra vårt jobb så bra som möjligt.

 

 

- Allt var utanför min "comfort zone" i och med att det var genre jag var ringrostig i. Men också för att Eva är en sån fruktansvärt stressad karaktär. Hon är ansträngande att spela. Men sen får man jobba med Sissela Kyle... och hela casten som var fantastisk. Men Sissela har något särskilt. Det är som att jobba med rumsvarmt Bregott. Så härligt när det bara flyter på.

 

 

 

- Nej... det var viktigare förr. Det fanns ju mer eller mindre seriösa aktörer. Men nu är det hög professionalitet överallt. Det fanns en period när folk inte ville göra Netflix-serier, men nu gör de ju jättebra saker.

 

- Däremot är produktionsbolagen viktigare än någonsin. För att skapa bra förutsättningar för ett projekt och ge sina medarbetare arbetsro. Nu fungerar de som en buffer mellan plattformarnas önskan om snabbt tempo och så. Det är med produktionsbolagen man får vara noggrann nu, tycker jag.

 

 

- Det tycker jag absolut. Men det märker även branschen nu. Det är en djävulsdans. Man måste ju greenlighta projekt för att få ekonomi i bolagen, och samtidigt om man greenlightar för fort och skyndar på produktionen så blir det naturligt att kvaliteten blir lidande. Man hinner inte utföra de processer som behövs. Där ligger utmaningen nu, att våga ta det lugnt och satsa på kvalitet.

 

 

- Jag tror det var 48 miljoner som såg den på fyra veckor? Alltså, det är ju fantastiskt! Hur många gånger i livet är man med i något som ses av 40 miljoner människor.

 

- Men det är lite dubbelt. För samtidigt blir det påtagligt att vi i den svenska biobranschen saknar vår publik. Där är en knut som måste lösas. Jag älskar att man kan tillgängliggöra biograffilm på tv också. Folk har ju hemmabiosystem nu. Men det är ändå något särskilt med att sitta där med 150 andra människor som jag inte känner, känna stämningen och höra andras reaktioner. Biografen är ju något annat.

 

 

- Jag tycker om att jobba, och det är klart att vår bransch är ju inte så stor. Jag jobbar där jag tycker det känns kul.

 

- Men jag har haft många år där jag verkligen inte har velat jobba någon annanstans än i Skandinavien, för att jag tyckte att produktionssättet i USA var svårt att vara i. Det är för stort, för långa avstånd mellan skapandet och skaparna på något sätt. Men jag har ändå haft bra upplevelser där, som med Alex Garland, och insett att det såklart finns människor även där som jobbar på ett sätt som jag tycker om. Men Hollywoodroller är inget jag aktivt jagar. Jag trivs ganska bra här.

 

 

 

- Nej. Men jag har läst den. Vi är goda vänner, jag har fått läsa hans manus och ser fram emot att se den. Den är ju mer aktuell nu än vad han ens hade vågat drömma om.

 

 

- Det var underbart. Hans arbetssätt är ju mycket mer åt den europeiska traditionen. Han är väldigt mån om att jobba med nära samarbetspartners. Folk han har jobbat med länge. Det skapar ju en trygghet och ro. På jättestora Hollywoodfilmer är man ju så många. Det kan lätt bli ett obehagligt klimat. Men Alex jobbar hela tiden nära manus och nära skådespelarna. Även när det utspelar sig i ett otroligt visuellt universum.

 

 

- Ja, vi hoppas ju att det blir så. You never know. Kanske tar historien vid några år senare, så att man slipper jobba med en bebis? Jag vet inte.

 

 

- Jag skriver på nästa manus som jag ska regissera, och det får ta sin tid. Det är ett sakta projekt. Det sitter jag med när jag hinner. Lite tillbaka till "Blindspot" sådär, det blir något i samma anda. Där trivs jag som författare. Det blir ett asyldrama. Tungt... men det känns nödvändigt.